384 vetenskapliga presentationer!

Malmö högskola domineras de närmaste dagarna av konferensen NFPF – NERA och jag bläddrar i sammanställningen av abstracts för de 384 presentationerna som ska ske under de tre dagarna.
Länk till abstracts, Reportage

Det är ett överdådigt program och jag funderar på att smyga in och smyglyssna på någon av godbitarna – i värsta fall kan jag utge mig för att vara IT-tekniker och hjälpa till med inloggningen? Men det är nog bäst att avstå – det är en konferens för forskare och en enkel adjunkt ska nog inte blanda sig i onödan. (Visst är jag patetisk som offer!)

Uppdatering:

Jag läser vidare bland alla abstracts och förbluffas över min brist på intresse. I mitt stilla sinne ser jag en kommunikationssituation där 384 ivriga och nervösa avsändare försöker sända information till 384 ointresserade mottagare.  Så illa kan det inte vara.

Förresten säger min kamrat att de flesta ändå kommer hit för dansen på på lördagskvällen. Då jäklar!

“Jag vill ha en Beatle i julklapp”

Jag ramlar på den spännande dokumentären om Bosse Högbergs liv.

Länk till svt play

Bosse Högberg – en film om kärlek, sjukdom och feta smällar

Svensk dokumentärfilm från 2000. En gång stenhård Europamästare i lätt mellanvikt men nu drabbad av afasi efter stroke 1988. Den tuffaste fighter Sverige någonsin haft. Mot en fransman boxades han femton ronder med avslaget käkben – riksbusen som älskade bilar och brudar och snabba pengar. Skandalernas och kvällspressens man – för med Högberg på löpsedeln rusade upplagan i höjden.

Kvinnoaffärerna dominerar mellan boxningsscenerna. Britt Edwall, Liz Öberg och framför allt den svenska schlagerdrottningen Anita Lindblom. Ett perfekt skandalpar för skvallerpressen. Men det är lätt att glömma vilken underbar röst Anita hade. The girl from Ipanema är en fantastisk sång. Den svenska version är omskakande på många plan. Anita Lindblom – Beatles Bossa Nova

“men den raraste är nog ändå
lille Ringo – han kan jag väl få”

Glidarkillar, prestationsprinsessor och lärarutbildning

Jag har skrivit om det här många gånger och trodde inte det fanns fler vinklar. DN har en serie om pojkars och flickors olika inställning till skolarbete.

DN1Lotta, 19: ”Visst, jag har jättehöga krav på mig själv”,

Edgar, Etnologen: ”Vuxenvärlden ger olika budskap till flickor och pojkar.”

Tanken på att skolan delvis är ansvarig för skillnader i prestationer väcker många känslor. Anne-Marie Körling skriver en vass text och jag mumlar instämmande. Länk

Hon ställer en lång rad obehagliga men nödvändiga frågor

  • Varför gör pojkarna på detta viset?
  • Vad i miljön skapar detta?
  • Vilka undervisar pojkar?
  • Hur möter vi upp pojkarna?
  • Varför behöver de vara så högljudda?
  • Vad säger de med sina höga röster?
  • Vem lyssnar då de skriker?
  • Varför skriker de?
  • Är det verkligen så det är?
  • Vad händer med de tysta pojkarna? Syns de minst av alla i skolan?
  • Vad händer med en kille som är utanför fotbollslaget?
  • Vad säger en tyst kille?
  • Varför är en kille tyst och en annan så högljudd?
  • Vilket innehåll har lektionerna?
  • Hur kan innehållet bli tydligare?
  • Vilket fokus har vi gemensamt?
  • Hur många olika arbetssätt har vi i klassrummet?
  • Hur organiserar vi för allas lärande?

Jag tror det handlar om det lärande förhållningssättet. Hur läraren skapar dolda förväntningar på pojkar och flickor. Hur läraren kämpar för att likheterna ska bli större och jämlikare och kanske just där går det åt fanders.

  • Kanske vi ska bekräfta olikheterna?
  • Kanske vi ska utmana lärartänket?
  • Kanske vi ska utmana vår syn på flickorna?
  • Kanske vi ska utmana vår syn på pojkarna?
  • Kanske vi ska utmana vårt yrke?
  • Kanske vi ska utmana vår undervisning?

Nu möter jag samma mönster på lärarutbildningen och har ingen teori för hur jag ska hjälpa flickor som lider av att leva upp till bilden av att vara en duktig flicka.

Går det att bestraffa överdriven lydnad? Kan jag belöna kreativ olydighet utan att väggarna rasar ner?

DN 13/3

Strategisk hedonism?

Under några veckor har jag och studenterna brottats med lekbegreppet. Tanken på att en aktivitet skulle kunna ha ett eget värde är ganska provocerande i en värld där allt bedöms utifrån sitt värde för det som kommer sen. Förskolan förbereder för skolan som förbereder för yrkeslivet som förbereder för pensionärslivet som förbereder för…äsch – ni vet!

Vi har diskuterat den pedagogiserade leken och försökt komma till rätta med begreppet instrumentalism. Går det att tänka sig en handling som inte syftar till någon form av personlig vinning?

I dagens Sydsvenska presenteras filosofen David Brax. Han gör en del intressanta påpekande och sätter in våra diskussioner i ett historiskt perspektiv.

Länk

Frågan är om det går att infoga filosofi som en del av en fragmentariserad lärarutbildning styrd av ytliga mål och konstruerade moduler?

Tisdagstema – frihet (som en hund?)

Vissa storslagna teman tar emot och min skräck för pretentiös banalitet blockerar mig.

Jag tror inte att frihet går att beskriva på något enkelt sätt och är djupt misstänksam mot dem som menar att verklig frihet uppnås genom intellektuell aktivitet. Den kritiskt reflekterande individen är lika fångad i sina föreställningar som någon annan. Det är bara fåfängt  och pompöst att försöka romantisera sin individualitet genom att kalla det “att göra medvetna val”.

De friaste varelser jag mött är hundarna på stranden i Goa.

Fri som en hund?

Fri som en hund?

Mer tisdagstema

Jag mötte Sven-Eric Liedman…

Jag är inte blyg. Ändå var det med en viss vördnad jag beträdde rummet där Sven-Eric Liedman diskuterade sin text Månglarna i templet (länk) under ett utbildningsvetenskapligt seminarium. Vi var åtta personer och det kändes väldigt exklusivt att få möta denne intellektuelle gigant.

Sedan 70-talet har jag läst böcker som dignar av bildning och ingen lyckas med samma självklara elegans förklara komplicerade frågor på ett någorlunda lättbegripligt sätt.

Kanske var jag tagen av stundens allvar – så här dagen efter har jag ingen aning om vad vi pratade om. Men jag var där och tror att jag lyckades stamma fram en fråga.

This ole house – en sång till föränderligheten

Förstora!

My mind works in mysterious ways:

34:an i Per Myrbergs version toppade Svensktoppen obegripligt länge när jag var liten. Jag förstod inte att det var en översättning och sången var en stark symbol för det stabila.

Allt förändrades snabbt – utom Per Myrberg och 34.an.

Har detta med skolpolitik att göra? Eller är jag bara ovanligt långsökt och onödigt djup.

Svärmor svävar på skaren

Helgens viktigaste ord är: S-K-A-R-E

Antagligen vet få skånska barn vad som menas med detta ord och jag tänker att fenomenet måste upplevas för att kunna förstås. Den oländiga terrängen öppnar sig och det är möjligt att gå rakt över sankmark. Efter en vecka av snösmältning har kylan slagit till igen och än bär isskorpan på snöytan.

Men se upp – tryggheten är förrädisk och du kan lätt sjunka igenom.

Skarpoesi – tror jag.

Det är ungefär som undervisning. Ibland är det lustfyllt och spännande – ofta tar det mekaniska över. Owe Thörnkvist hamnar på fel sida strecket. Den här låten har inte åldrats i skönhet.

Fototriss – gissa temat

Jag befinner mig i 740-landet här på Österlens glesbygd och under drivorna tronar stolta Volvobilar. Det är aldrig för sent att plocka reservdelar. Antagligen är detta den sista svensktillverkade bil som är möjlig att skruva med själv. Så säger i alla min händige granne.

Ett bra hö är den bästa huvudkudden. Eller:
– Se till att vända och torka höet ordentligt innan du balar det om du vill ha friska och glada djur under vinterhalvåret.

Min lille vän och jag har tagit årets första utomhusfika. Vem behöver Österrike?

Fler bilder på min lille vän

Mer fototriss