Jag har svårt att få grepp om dagen. Länk till program. Ambitionen att sprida inspirerande exempel mellan högskolorna är utmärkt. Problemet är att jag inte riktigt förstår vad som är den gemensamma basen. De flesta föreläsare och deltagare tycks ta sin utgångspunkt i en stark föreställning om att representera “det goda” och vi diskuterar olika strategier för att övertyga ledning och otacksamma kolleger  om jämställdhetsprojekts och genuscertifierings förträfflighet. Bilden av idealistiska eldsjälar som kastar sig mot osynliga murar återkommer och till sist blir det en aning sektartat. Vi (de goda) ska upplysa och medvetandegöra de andra (onda?). Jag känner igen stämningen från IT-visionärernas sätt att tala om datorer som vattendelare mellan de som förstått och övriga.

Vid den avslutande frågestunden undrar jag om övriga lärosätens erfarenheter av att föra in kvantifierbara mål när det gäller underrepresenterade grupper i verksamhetsplaner och möts av förvånad tystnad. Plötsligt är inte antalet män/kvinnor viktigt – nu gäller det att ha den rätta medvetandet och de djupa kunskaperna. Hoppsan.

Jag frågar om hur de ser på DEJA:s delrapport som i 100 sidor beskriver skillnader i pojkars och flickors skolprestationer för att därefter avfärda sina egna resultat med “Vi ska inte förstärka könsskillnader genom att prata om dem”. Inga Wernersson har under förmiddagen slagit fast att de biologiska skillnaderna är försumbara och en paneldeltagare tittar strängt på mig och talar om förväntningarnas betydelse och att allt egentligen är individuellt. Hoppsan 2.

Nu sitter jag på tåget och undrar om DJ verkligen kan härbärgera dessa motsättningar inom sin organisation. Det ska bli väldigt spännande att se hur delegationen hanterar de nya ansökningarna om projektbidrag som ska vara inne den 1/4.

Hur hamnade jag där?

PÅ Delegationen för jämställdhet i högskolans hemsida presenteras en aktuell avhandling av Charlotte Silander:

Högskolesystemets storlek påverkar jämställdheten, ju fler personer i systemet desto fler kvinnor på högre befattningar.

Nu vill jag inte vara oförskämd – men är inte detta ett banalt resultat? Mer intressant vore att undersöka om andelen kvinnor har något samband med systemets storlek. Jag funderar på att sluta läsa men ögnar vidare.

Och kvinnor lämnar inte akademin efter disputationen – tvärtom är det en större andel män som gör det.

Aha – nu vaknar äntligen intresset! Hur är det med det berömda glastaket då? Är det fortfarande ett viktigt mål att öka andelen kvinnliga professorer, eller kommer det att rätta till sig över tid?

Länk till artikel

Jag läser vidare och inser att en slarvigt skriven puff döljer en intressant avhandling som gör upp med många myter inom fältet.

Sega strukturer?

Utbildningsdepartementet presenterar en sammanställning av forskning som backar upp de egna förslagen:

• Evidens i utbildningspolitiken – Bakgrund till databasen och vägledning i evidensområdet (pdf 4,7 MB)
• Databas över utbildningspolicyrelevanta kunskapsöversikter (pdf 1,3 MB)

Jag är svag för den här formen av ofrivillig språklig komik, men bekymrad över hur de utvalda författarna känner sig inför denna plötsliga politiska utvaldhet. Försöken att skapa en form av ideologisk neutralitet genom att använda det naturvetenskapliga “evidens” kan naturligtvis inte dölja att den dynamiska duon (Björklund och Krantz) nu verkligen har bestämt sig för att tala om vilket som är det rätta perspektivet när det gäller synen på lek och barns lärande.

Grattis Ingrid Pramling Samuelsson & co! (tror jag)

Vi andra får försöka roa varandra här ute i kylan.

Eller ännu roligare: