Huizinga ringde och ville ha tillbaka “leken”!

Han är trött på att se ordet missbrukas i svensk skoldebatt. Nu senast är det förslaget till skollag som slår fast att leken är ett redskap för lärande, en metod och ett medel i Björklunds strävan efter att reducera barndomen till ett träningsläger inför det viktiga yrkesinträdandet.

I dagens Sydsvenska förklarar Ingrid Pramling och Ingegerd Tallberg Broman sig vara nöjda med skollags- och läroplansförslaget. (Ingen länk än)

Varför är jag inte förvånad? De kunskapsöversikter som Skolverket presenterar är omsorgsfullt rensade från rivaliserande perspektiv. (läs mer här)

Läs mer om Huizinga, wiki

Oss  pedgoger emellan...

- Oss pedagoger emellan...

I´m in the mood for love

Det finns människor som tror att idén med jazz är att undvika melodin. Kanske har de lyssnat på den här låten:

James Moody And His Swedish Crowns – I’m In The Mood For Love

Inspelningen är från samlingsskivan Metronome Records 1949-2009 som är en lysande introduktion till svensk jazz och en välgjord dokumentation över ett klassiskt skivmärke.

Guldspade i sandlådekriget

Jag läser om utdelningen av årets pris i DN

I kategorin Större dagstidning belönades Mikael Ölander och Mikael Hylin för reportagen om Jan Guillou och KGB i Expressen. Juryn motiverade med att de båda svarat för ”ett spektakulärt avslöjande som ändrade historieskrivningen kring en ikon inom journalistik och samhällsdebatt.”

Kanske ska de få pris för sitt mod att ge sig på Guillou, men det vore bättre om det fanns någon substans i det s.k. avslöjandet. I kommentarsfältet kokar det vanliga Guillouhatet:

Signaturen Ouppklarat skriver: “Guillou har ännu inte på ett trovärdigt sätt kunnat visa att så inte är fallet”.

Normalt sett brukar bevisbördan ligga på den som anklagar någon för ett brott. Dubbla negationer är ingen övertygande retorisk figur.

Att journalister avslöjar andra journalisters källor är ingen bragd. Det är ett brott mot grundlagen.

Dan Josefsson kritisera valet i AB

svd, Sydsvenskan

Tillsammans är ett sätt att finnas till

Min Anita Lindblom-period är över och nu lyssnar jag på Lill Lindfors. Texterna är lysande oförutsägbara och vem skulle idag komma på att rimma “klä sig ärtigt”  på “bli min Sven-Bertil”?

Lill Lindfors – Sen kom du – Spotify

Kärleken ser inte ut som vi väntar oss. Finns det något vackrare budskap? Jag funderar på hur stereotypa föreställningarna om manlighet formade min far – och mig?

Hur bra är den här låten?

Lill Lindfors – Tillsammans är ett sätt att finnas till

Är det en fråga nu?

För några år sedan sa en vän som jobbade på Skolverket:
– Snart kommer alla prata om skillnaden mellan pojkars och flickors skolprestationer!

Nu när DN tar upp frågan tror jag att han hade rätt. Konstigt att det är medier som sätter dagordningen.

Glidarministern och prestationslärarna

Medan landets lärarkår slår knut på sig själv för att hitta undervisningsformer som fungerar i brokiga elevgrupper tolkar utbildningsministern resultaten på sitt eget högst personliga och intellektuellt lättsinniga  sätt:

Kanske passar inte en pedagogik med mycket enskilda studier, grupparbeten och projekt för majoriteten av pojkarna. Jag skulle därför vilja se mer katederundervisning där läraren är mer närvarande i klassrummet. DN

Den massiva serien om pojkar och flickors olika sätt att närma sig utbildningssystemet tuffar vidare och många spännande tankar möts. DEJA:s ordförande är bekymrad över det orättvisa i att Harry Potter räddar världen trots att det är Hermione som pluggar mest.

Kvotering inom superhjältarnas värld kanske är lösningen – men inte på skolans problem.

Komprimerad visdom

Anne-Marie slår till med rad tänkvärdheter på lördagsmorgonen och jag väljer till favorit:

Om man tänker uppfostran, tror man sig själv om något stort”

Själva tanken på en skola utan uppfostran är skrämmande och samtidigt försöker många pedagoger avgränsa sig från den aspekten genom att säga:

– Det är föräldrarnas sak!

Det är ett ord som tar sig rätt och jag behöver fundera vidare på vad vi menar.

“I begynnelsen var uppfostran?”

Från jämställdhetspolitik till Lars Norén

Det har varit en underlig vecka. Jag försöker förstå hur stämningarna går inom Delegationen för Jämställdhet i högskolan och varit med på två konferenser under veckan. Deltagarna är ofta hämtade från den grupp människor som skriver jämställdhetsplaner och vill skapa ordning i organisationerna. I paneldebatterna lyser en otålighet igenom och många vill ta till skarpa metoder som straff och belöning för att skynda på de önskvärda jämställdhetsprocesserna.

På kvällarna läser jag Lars Noréns dagböcker och det är en helt annan värld. Brutalt självutlämnande och motbjudande i sin småaktiga elakhet. Samtidigt är texten helt oemotståndlig i sin föregivet skoningslösa autenticitet. Jag är glad att inte höra till den innersta kretsen och sågningen av Jan Malmsjö är magnifikt rolig.

Kanske är jag lättlurad, men det kommer att kännas underligt att försöka läsa fiktion efter detta. Varför bry sig om påhittelser när det finns dagböcker?