Hur en kärlekssång bör vara

Spotify fortsätter att överösa mig med lyssningsförslag och jag är ett viljelöst offer inför alla dessa erbjudande. En nyutgåva av Shirley Basseys album från 1965 Stop the shows förvånar mig med sin skoningslösa kraft  – och låtarnas oväntade korthet! Enbart en sång på albumet är mer än tre minuter. Ramones framstår som långrandiga.

Bassey sjunger som vanligt överdådigt, men det är i de känsliga sångerna hon triumferar.

Shirley Bassey – If Ever I Would Leave You

Ungefär så här tänker jag att en kärlekssång vara.

If ever I would leave you
It wouldn’t be in summer.
Seeing you in summer I never would go.
Your hair streaked with sun-light,
Your lips red as flame,
Your face witha lustre
that puts gold to shame!

But if I’d ever leave you,
It couldn’t be in autumn.
How I’d leave in autumn I never will know.
I’ve seen how you sparkle
When fall nips the air.
I know you in autumn
And I must be there.

And could I leave you
running merrily through the snow?
Or on a wintry evening
when you catch the fire’s glow?

If ever I would leave you,
How could it be in spring-time?
Knowing how in spring I’m bewitched by you so?
Oh, no! not in spring-time!
Summer, winter or fall!
No, never could I leave you at all!

Läraryrket och relationerna

Jag läser om min kollega Jonas Aspelins nya bok Sociala relationer och pedagogiskt ansvar.

Länk

Här  på bloggen har vi i olika omgångar diskuterat ämneskunskapernas betydelse i förhållande till läraryrkets relationella kvaliteter. Kanske är det nödvändigt att ge upp hoppet om verkligt essentiella möten inom skolans ramar, men jag tolkar Jonas som om relationsbygge är en central dimension av lärarkompetensen.

Uppdatering

Ladda hem smakprov från Gleerups. (Länk) Klicka på “karamellen” (tur att man inte har snuskig fantasi)

Javisst, herr minister!

Rapporten  från Skolinspektionen om bristerna i skolornas arbete mot mobbning verkar inte vara någon munter läsning. Jag läser sammanfattningen i Svd och blir fundersam.

Fler än åtta av tio skolor är utan godkänd likabehandlingsplan som visar hur personalen arbetar både förebyggande och akut.

Jag har tidigare hört rykten om att Skolinspektionen i första hand är intresserad av handlingsplaner och i mindre grad av efterlevnaden. Misstanken är styrkt.

Ungefär var tionde skola saknar dessutom beredskap för att vuxna kränker barn.

Betyder det att personalen är helt handfallna? Eller är det så att de inte har formulerat sig skriftligt utifrån de godkända mallarna?

Tre av tio skolor följer inte den nya lagen mot diskriminering. Lagen förtydligar att barn inte får kränkas på grund av sin ålder.

Hur menar Skolinspektionen? Jag behöver nog exempel på hur man “kränker någon på grund av sin ålder”:
– Du får inte komma in här, din unge jävel…

Jan Björklund är som vanligt full av handlingskraft:

– Vi inför en ny skollagstiftning som ger lärarna mer disciplinära befogenheter att ingripa. Vi satsar 40 miljoner på forskning kring mobbning, vilka förebyggande metoder som är mest effektiva.

Jag delar inte ministerna tilltro till de så kallade evidensbaserade metoderna och menar att det var ett olyckligt drag att försöka styra arbetet åt detta hållet. Nu är det lite sent att aktivera forskningen och utveckla en djupare förståelse.

Men inga pengar eller lagar i världen räcker om inte vuxenvärlden visar civilkurage när saker och ting inträffar, säger Björklund.

Här kunde vi inte vara mer överens. Tack Jan – du är en fin kille!

Christer tänker också bra.

DN, AB

En utsatt liten vän - förstora!

Ge mig ett break!

Fredric från manliga nätverket i Borås tipsar om norskt jämställdhetsarbete. Menn i Barnehage tycks ha hittat en form av rekrytering som uppskattas av statsmakterna.

Länk till Mib:s hemsida

Bästa filmen

I Sverige menar delegationerna för jämställdhet i skola och förskola att riktade satsningar skapar skuldkänslor hos kvinnliga pedagoger. Det tror inte jag.

“Barnen gör allt det som vi vuxna har slutat med”

Min korta karriär som indiekille är över

Charlie Parker räckte ut armen och drog ner mig i jazzträsket igen. Ibland tröttnar jag på det tekniskt briljanta i musiken och behöver känna att det finns en levande människa bakom tonerna. Nervigheten i inspelningen av Lover Man minns jag som särskilt oroande. När jag läser om inspelningen faller bitarna på plats.

Charlie Parker – Lover Man

Wikipedia berättar:

On the next tune, “Lover Man”, producer Ross Russell physically supported Parker in front of the microphone. On the final track Parker recorded that evening, he begins a solo with a solid first eight bars. On his second eight bars, however, Parker begins to struggle, and a desperate Howard McGhee, the trumpeter on this session, shouts, “Blow!” at Parker. McGhee’s bellow is audible on the recording. Charles Mingus considered this version of “Lover Man” to be among Parker’s greatest recordings despite its flaws. Nevertheless, Parker hated the recording and never forgave Ross Russell for releasing the sub-par performance (and re-recorded the tune in 1953 for Verve, this time in stellar form, but perhaps lacking some of the passionate emotion in the earlier, problematic attempt).

During the night following the “Lover Man” session, Parker was drinking in his hotel room. He entered the hotel lobby stark naked on several occasions and asked to use the phone, but was refused on each attempt; the hotel manager eventually locked him in his room. At some point during the night, he set fire to his mattress with a cigarette, then ran through the hotel lobby wearing only his socks. He was arrested and committed to Camarillo State Mental Hospital, where he remained for six months.

Coming out of the hospital, Parker was initially clean and healthy, and proceeded to do some of the best playing and recording of his career. Before leaving California, he recorded “Relaxin’ at Camarillo”, in reference to his hospital stay. He returned to New York – and his addiction – and recorded dozens of sides for the Savoy and Dial labels that remain some of the high points of his recorded output.

Charlie Parker’s New Stars – Relaxin’ At Camarillo

Det är vackert att skriva en låt om sin tid på mentalsjukhuset.

Låt mig citera Michael Corleone från  filmen Gudfadern när det gäller mitt förhållande till jazzen:
–  Just when I thought I was out… they pulled me back!