Jag vaknar till en bekymrad Jan Björklund på radion. Det är förslaget om ny kursplan för religionsämnet som stör utbildningsministerns nattsömn (jag hittar på!).
Tanken på att svenska barn i framtiden inte skall veta varför vi firar jul kanske kan verka skrämmande – men utifrån min erfarenhet som mentor i en borgerligt styrd kranskommun till Malmö kan jag lugna ministern:
– Det är ingen fara! Traditionen att beskriva Jesus liv är starkt förankrad och jag har sett v-ä-l-d-i-g-t många faktaspäckade lektioner om de bibliska berättelserna.
Nu har jag gjort det. Bra historier har ofta ett ganska stort stänk av förutsägbarhet och filmen är ett långt utdraget “point of no return”.
– Sätt dig inte i bilen!
– Åk inte till Oxford!
– Följ inte med till Paris!
– Sluta inte i skooooooolan!
Jag tror att den filmvetenskapliga termen är redundans.
Striden mellan Harrison och Eliasson om historieämnet ställer en del andra frågor som fångar mig mer. Frågan om vilka avgränsningar som ska göras mot andra discipliner känns angelägen och jag anar att ett skolämne måste ha någon form av kärna – även om allting handlar om samband.
Anders B. vill gärna betona evolutionen som centralt moment och själv är jag en obotlig hobbygeolog (med minimala kunskaper). I min värld berättar stenar historier och om jag lägger örat riktigt nära kan jag höra bruset från vulkanutbrott, landhöjning och erosion.
Stenar från Goa - förstora
Andra berättelser från östersjön:
Stenar från Knäbäckshusen - förstora
Kanske är geologin en bra tillflyktsort från den allt besvärligare genus- och skolpolitiken?
Jag har tidigare förundrats över att det finns fungerande nätverk för män i förskola vid alla norska lärarutbildningar. Det är etablerade strukturer och medlemmarna är aktiva vid rekrytering och som mentorer. I Sverige svävar jämställdhetsdelegationerna på målet och snärjer in sig i postmodern retorik om könet som social konstruktion. Det händer helt enkelt ingenting.
Missa inte den underbara filmen från Drammen. Rolig och välbalanserad mellan lek och absolut allvar.
Lärarutbildningsutredningen föreslår fyra skilda lärarexamina. Det betyder att fyra nya examensordningar (eller examensbeskrivningar som det nu kallas) måste skrivas fram innan kursplanearbetet kan sättas igång.
Det är ett viktigt arbete och här utövas kanske den verkliga makten över hur propositionen ska påverka landets lärarutbildningar. Gruppen verkar vara sammansatt av erfarna skolmänniskor och de flesta namnen är kompetenta och välbekanta i högskolevärlden (säger i alla fall min biträdande områdeschef)
Dock undrar jag över vem som bevakar förskoleperspektivet? Om vi ska arbeta med en särskild förskollärarexamen borde det finnas personer med tydlig förankring i förskolans tradition.
Jag letar på regeringens hemsida, men hittar inte namnen på gruppmedlemmarna. Man kan inte få allt.
Det finns ett förslag om att göra historieundervisningen mer nutidsanknuten och relevant när det gäller att skapa förståelse för dagens samhälle. En kursplaneöversyn är aktuell och min kollega Per Eliasson är delaktig. Länk
Medeltidens och den tidigmoderna erans politiska, ekonomiska och sociala historia är minst lika väsentlig att studera, förutsatt att vi verkligen har pretentioner på att förstå nutidens samhälle. En medborgare i Sverige bör känna till hur och när riket växte fram, varför vi har kungar och drottningar, varför kulturlandskapet präglas av sockenkyrkor, varför nationsgränserna ser ut som de gör, och så vidare. Att servera allt detta som ett fait accompli till elever vars undervisning i historia begränsas till redogörelser för industrialiseringen, imperialismen och 1900-talet, samt till flummiga och relativistiska diskussioner om historiebruk, är lika vansinnigt som att ersätta undervisningen i matematik, teknik och biologi med ett par telefonnummer till supporttjänster och ägna resten av timmarna till att diskutera den övergripande synen på siffror, maskiner, människor och djur.
Jag kanske borde ha en åsikt i frågan men just nu känner jag mig en aning vilsen. Hur är det poliserna säger i USA:
– You´ve got the right to remain silent, but everything you say can, and will be used against you!
Idag känns arbetsveckan lång och plikterna tunga. De storslagna politiska utspelen krockar med vardagliga mödor. Ett tjockt snötäcke gör det svårt att följa Voltaires råd om att odla sin trädgård som möjlig överlevnadsstrategi.
Mitt råd är enklare och klimatanpassat:
– Låt oss samla keramiktavlor!
Jag tänkte skriva något allvarligt om hur högskolevärlden förhåller sig till lärarutbildningspropositionen. Vi samlas i aulan och försöker tyda de motsägelsefulla direktiven. Utbildningsledare Anders Olsson sprider lugn och förtröstan i församlingen. Lärosätena ska söka examensrätt och det handlar om överlevnad. En del principer måste troligtvis överges för att tillfredställa de tillståndsgivande myndigheterna. De flesta av oss lämnar mötet med en känsla av tillförsikt.
Min koncentrationen är lite svävande och jag kan inte låta bli att snegla på ett engelskt teveprogram om pinsamma husdjur. TV4 har en förmåga att plocka godbitarna.
En klen matte bekymrar sig över jättehunden Badger som inte kan låta bli att försöka sätta på (humping) ljudteknikern Vickis ben. Värre är det med den släthåriga taxen Mr Darcy som envisas att äta upp sitt eget bajs.
Jag borde verkligen se mindre på teve. På alla hjärtans dag måste det finnas andra ämnen att skriva om.
I en annan tråd diskuterar Plura och jag förslaget (?) om antagningsprov för blivande lärare. Propositionen om ny lärarutbildning är en aning svävande och jag ser både praktiska (tidpunkten?) och etiska (vad är det vi mäter?) problem.
Samtidigt är det viktigt att diskutera andra former av urval än betyg och vi är överens om att det är en central kompetens att kunna fånga barns intresse. Jag kallar det “berättande kompetens” och menar att det bör vara ett centralt moment under lärarutbildningen och något som kan utvecklas i takt med ämneskunskaper och andra undervisningsfärdigheter. Det hade känts bra om Björklund & co hade lyft fram detta i den så kallade utbildningsvetenskapliga kärnan. Där trängs allehanda andra moderiktiga företeelser som lobbygrupper har lyckats skapa opinion för.
Annars ser jag fram emot slingrande köer av ambitiösa ungdomar som deltar i direktsända auditions som skulle öppna portarna till himmelriket – lärarutbildningen. Det är möjligt att sådana här tester genererar status, men jag är inte övertygad.
Berättande är inte bara teknik. Det handlar också om att ha någonting att berätta och redskap för detta.
Jag kommer till ett kallt hus och låter Spotify spela upp fem versioner av Trubbel, den vackraste berättelse jag vet.
Olle Adolphson – Trubbel – urfadern och originalinspelningen! Versionen är bedövande nykter och nästan glättig. Det som händer sker hos mottagaren. Trubadurens smärta låter Adophson oss bara ana.
Monica Zetterlund – Trubbel – ett välarrangerat mästerverk som jag är hjälplöst förälskad. Fast det gäller Zetterlunds samlade produktion och frågan är om hon tillför berättelsen något?
Håkan Hellström – Trubbel – grabben gör en valpig version och lycka på något underligt sätt skapa en trovärdighet ändå. Nervositeten gör oss delaktiga i berättelsen.
Tysta tankar 