Företagsspråket invaderar våra liv och ibland är det svårt att värja sig för klyschorna i näringslivsnyheterna. När Louis Armstrong sjunger förstår jag uttrycket på ett romantiskt sätt:
Jag är svag för duetter och Armstrong är aldrig så spjuveraktigt kärleksfull som när han sjunger med Ella Fitzgerald. I den här sången förklarar de varför dans inte kan komma på fråga: I Won’t Dance
En dag ska jag läsa om Armstrongs självbiografi (länk till recension , förlag) Han hör till mitt livs stora hjältar. Grabben som lärde sig spela trumpet på ungdomsvårdsanstalten och erövrade världen – se där en lyckad rehabilitering.
I jämställdhetsdebatten dyker ibland skällsordet “biologist” upp. Då handlar det ofta om debattörer som drar paralleller till naturen och med tvärsäkerhet förklarar vad “manligt” eller “kvinnligt” beteende egentligen är – eller borde vara.
Programmet ställer det mesta av mina invanda förställningar på huvudet. Samtidigt ökar respekten för naturen ytterligare och jag anar att spelet mellan man och kvinna är mer komplicerat än vi ibland tror.
“Ingen biolog med självaktning skulle kunna tänka sig att dra paralleller med mänskliga beteenden, eller dra slutsatser om hur vi ska fördela föräldradagar” – det ska jag försöka komma ihåg.
I en tid då allt fler delar på ansvaret för hem och barn och arbete utförs stillasittande på kontor bildar villaförorternas garage små reservat av traditionell manlighet. Det är där man förvarar prylarna – takboxen, skidorna, campingutrustningen – som fyller begreppet faderskap med sin ursprungliga mening. Det är där, på behörigt avstånd från hem och familj, vi kan ägna oss åt att återknyta kontakten med vår maskulinitet. Banket, klonket och de sammanbitna svordomarna är bara ljudet av pappa som restaurerar sin självbild.
I dagens Sydsvenska hänvisar Fredrik Pålsson till min absoluta favoritbok Susan Faludis Ställd i en annan diskussion om manlighetens föränderlighet. (Ingen länk)
Problemet med för få kvinnliga professorer ska lösas genom fasta tjänster. Krantz säger klokt:
– De flesta av oss tror att män och kvinnor är ungefär lika begåvade. Då sticker det i ögonen att bara 18 procent av professorerna är kvinnor och att – ännu allvarligare – att bara 25 procent bland nyrekryterade professorer är kvinnor.
På samma sätt tror jag att det finns ungefär lika många begåvade barn till lågutbildade som högutbildade föräldrar. Ministern tar upp några exempel på hur regeringen vill bryta social snedrekrytering:
Tobias Krantz hoppas att studiemedelshöjningen – 430 kronor extra per månad från årsskiftet – ska få fler att plugga vidare.
– Vi höjer dessutom fribeloppet, vilket gör att man kan arbeta vid sidan av studierna. Det är en viktig del i att motverka den sociala snedrekryteringen.
Jag funderar över om det är möjligt att arbeta med motsvarigheter till genuspedagoger och föreslår en satsning på klasspedagoger. En del detaljer återstår att finslipa och jag ser vissa etiska problem med den här formen av social ingenjörskonst.
När det gäller frågan om jämställdhet i Högskolan och skolan hänvisar Krantz till de två delegationerna DJ och DEJA som arbetar med frågorna. Eftersom lärarutbildningen inte är ministerns bord ska jag inte plåga honom med frågor om könsbalans i skola och förskola, men när delegationerna kritiserar arbetet för att öka andelen män i skolan för att bedrivas utifrån särartstänkande och dessutom anklagar männen för att ge kvinnorna skuldkänslor – går det inte att ställa samma fråga till ministern?
Jag växte upp med rock och var inte beredd när jag första gången hörde Santana. Deras hårda latinosväng var obegripligt nytt och helt annorlunda än den tungfotade rock som jag brukade lyssna på.
När jag hör Angélique Kidjos version av Samba pa ti öppnar sig en bro mellan de latinska och afrikanska världarna. I fortsättningen ska jag vara öppnare för Spotifys förslag om ny musik.
Många människor har försökt förklara det här för mig. Var går egentligen gränsen mellan personligt och privat?
När det gäller bloggen så menar nog de flesta att personlig är bra men privat innebär någon form av oönskad kladdig närhet. Matlagning är OK – avföring är inte bra? Jag brottas med den här frågan.
Studenter förväntas också kunna hantera denna osynliga gräns på sina VFU-platser. Om de lyckas upprätta en relation med barnen som öppnar för kommunikation är det bra, men om de kommer för nära uppstår problem.
– Kom ihåg att du är vuxen – bli inte kompis!
I Aftonbladet läser jag om fyra dömda sexbrottslingar som har sex med sina kvinnliga vårdare på en anstalt (länk).
Fyra dömda sexualbrottslingar som har kärleksrelationer med sina vårdare, hur kommenterar du det?
– Det är förstås helt mot våra regler. Vårdare uppmuntras att ha en personlig relation till de intagna, men inte en privat.
Jag är inte säker på att den här gränsdragningdiskussionen är över och jag kommer nog att behöva skarpare definitioner än Kriminalvårdsstyrelsens.
Vi har diskuterat yrkesroller och ämnesdjup i tidigare trådar. Ibland tror jag att skolans uppgift går att reducera till en väldigt personlig nivå – det handlar om möten mellan människor.
I dagens Sydsvenska får vi möta fritidsledaren Anita Ohlin. Jag undrar om hon har fått tillräcklig uppskattning för sin insats av politiker och ledning. Barnen tycks vara ganska tydliga.
Jag är misstänksam mot dem som betonar förebildernas betydelse för pojkars utveckling och blir generad när manliga lärare reduceras till bärare av uppgiften att kompensera frånvarande fäder. På ett sätt kanske barnen är utsvultna och beredda att acceptera vad som helst, men jag vill gärna se identifikationen som en aktiv handling – ett äkta val att utse en person till egen förebild. Det får inte vara för enkelt – manligheten är en bild av mångfald.
Alternativet är att sätta samman en mer komplex bild av manlighet från media.
När jag var 12 år sändesHigh Chaparral för första gången. Det var en teveserie som skakade om min värld. Jag hade lekt cowboy sedan jag kunde gå, men här var allt annorlunda och oförutsägbart. Livet på den lilla nybyggarranchen vändes upp och ner redan i första avsnittet när mamman dödas vid ett indianöverfall. Det var jag inte beredd på.
Den stereotypa manligheten representeras av fadern Big John, som står stadig i ett regn av pilar och försöker hålla ihop familjen. Känslor är inte hans bästa gren.
Den mystiska och självdestruktiva sidan möter vi i brodern Buck, som ibland plågas av spritmissbruk och svartsjuka.
Den känslige och inåtvände sonen Blue dras in ett oidipalt drama när fadern gifter om sig med unga vackra granndottern Victoria, vars bror Manolito står för seriens lättsinne och lekfullhet.
Min underliga hjärna kommer ihåg skådespelarens namn och jag besöker Henry Darrows hemsida. (länk) Där hittar jag ett upprop för att serien ska släppas på DVD. Länk . Jag är övertygad om att berättelsen har åldrats i skönhet.
I dagens Svd Understreckare (länk) läser jag om Amerikas urbefolkning. Jag har vaga minnen av möten mellan mina hjältar och indianerna, men tror att Manolito hade en mellanposition. Han kunde skapa fred och hjälpte den fyrkantige fadern att kommunicera med apacherna(?!), som om jag minns rätt framstod som farliga barn. Big John utövade det som Kipling kallade “den vite mannens börda” och uppfostrade vildarna i goda seder. Samtidigt kritiserar han och Buck andra ranchägare för att de hatar indianer och inte vill ha fred:
“It wouldn’t matter to an Apache hater like you. It wouldn’t matter if them poor boys was killers or preachers, beezlebubs or Babtists, you’d still hate ’em wouldn’t you?”
Det finns en uppenbar risk att jag kommer sprida citat omkring mig – serien svämmar över av hårda oneliners – länk
Minnesbilderna är lite vaga, men jag tror att serien efter några år blev mer inriktad på konflikterna inom familjen än överlevnadskriget mot omgivningen.
Jag lyssnar på Solanders skiva Since we are pigeons och dras in i musiken. Det är välspelat, vemodigt, drömskt, djärvt och personligt. Jag kommer på mig själv med att vilja åka till Berlin. Solander – Berlin (spotify)
Fredrik har lovat att skicka en spotifylista till mig och det ser jag fram emot. Kanske finns det en värld bortom Neil Young, Van Morrison och Bob Dylan?
Företagsspråket invaderar våra liv och ibland är det svårt att värja sig för klyschorna i näringslivsnyheterna. När Louis Armstrong sjunger förstår jag uttrycket på ett romantiskt sätt:
Tysta tankar 