Trogna bloggläsare har kunnat följa min fåfänga jakt efter svamp under sommaren. Nu är det sent på året och de flesta plockare har insett att det är fel tid. Vi går en runda och kan inte låta bli att blänga på marken:
– Här är ju perfekta förutsättningar!
Ryktet talar om att någon har hittat trattkantareller i december. S. är en obotlig optimist.
Jag menar att röksvampar är den perfekta symbolen för livets fåfängliga förgänglighet. En puff och ett moln av sporer som sprids över de fuktiga löven. Är det någon form av jäsning som gör att skalet brister i en liten explosion?
Nästa år kommer jag att vara mer uthållig – i alla fall när det gäller svamp.
I Sydsvenskan läser jag en intervju med Sokrates. Han skulle inte ha varit till mycket stöd i fråga om plockning och tålamod:
“Det enda jag vet är att jag inte vet någonting”
En ny bild från dagens promenad – sten finns i överflöd norr om S:t Olof.
På kyrkogården har gravstenarna tagits ner av arbetsmiljöskäl.
De indiska fiskhandlarna vet att detaljerna är viktiga
Mer fototriss
Vissa rubriker kittlar mer än andra. I Österlenmagasinet läser jag om att det varit ett turbulent år i filateliföreningen och att extrakongressen varit särskilt stormig.
Länk sidan 4!
Annars minns jag MIF-basen Percy Nilssons beskrivning av bråket med gamle tränaren Christer Abrahamsson:
– Det är möjligt att han är turbulent med mig, men jag är inte turbulent med honom!
Eskil Fagerström skriver en krönika om reaktionerna på en text om genuscertifiering och annat genusarbete i Lund. Han beskriver de hårda webkommentarerna från antifeminister som det bästa argumentet för att feminismen verkligen behövs.
På Pelle Billings blogg anklagas Fagerström för härskarteknik när han buntar samman kritiker av genusvetenskap. De som försöker föra en nyanserad diskussion vill på goda grunder gärna distansera sig från anonyma misogyna kommentarer. Hämndlystnaden är pinsam – men inget argument i sig.
Jag intar en avvaktande hållning och väntar tills krutröken har lagt sig. Lund har alltid varit en gåta för mig och de som ger sig in på det akademiska spelet får nog vara beredda att betala ett högt pris i form av anpassning. Det gäller såväl kvinnor som arbetare, invandrare och malmöbor. I dokumentet läser jag att arbetsgruppen inte är överens om att använda ett intersektionellt perspektiv och tvekar inför att föra samman olika former av diskriminering. Kanske är det ett avgörande problem att feminismen tror sig ha monopol på kränkthet. De flesta punkter i det föreslagna programmet för genuscertifiering är ganska banala och borde falla under högskolelagen.
En akademisk trappa
Många svenska pedagoger åker till Italien för att inspireras av den spännande pedagogiken. Aftonbladet visar bilder från en förskola som skrämmer mig bortom sans och vett.
I princip är jag emot att vi förfasar oss kollektivt, men i det här fallet vill jag gärna utbrista ett stort FY!
I en Manhattan beskriver Woody Allen några anledningar att i-n-t-e ta livet av sig. Länk
Jag delar hans passion för Potato head blues med Louis Armstrong – kanske för att jag har lagt ner massor av tid på att lära mig banjosolot. Det kan också bero på Johnny Dodds oberäkneliga klarinettspel eller det tunga trumgunget med ett avslutande mördande cymbalslag. Den givna förklaringen är annars den glänsande trumpettonen (fast det är nog en kornett).
Det är här jag tvångsmässigt brukar klämma till med någon pedagogisk krystad koppling, som till exempel “imitationens kraftfulla påverkan vid lärandet”. Kanske räcker det med att påpeka det “meningsfulla sammanhangets betydelse”. Man kan också se det ur en helt pedagogikbefriad synvinkel. Jag är trött på teorier om lärande.
En bättre idé är att läsa om Armstrongs självbiografi Mitt liv i New Orleans. Han lärde sig spela trumpet på ungdomsvårdsskola – se där ett exempel på lyckad rehabilitering och kulturens undergörande effekt!
Jag var tvungen att googla potatishuvud – länk.
Och fler citat Woody Allen
Dagens tevetrend är att beskriva mer eller mindre tokiga debattörer som “bloggare”.
En kvinna från Helsingborg ifrågasätter klimathotet – genast presenteras hon som “bloggare” i Sydnytt.
I Belinda Olssons debattprogram uppträder en annan stolle som heter Dick och gör våldsamma utfall mot islam – även han presenteras som “bloggare”.
Varför inte påpeka att dessa personer har telefon och fax också?
Idag är det nästan mer intressant att beskriva vilka skrivkunniga personer som i-n-t-e har blogg.
– Varför har inte du en blogg?
Om rubriksättare har problem med att hitta yrkestitlar finns här några förslag:
Hans Rosling har fått ett pris. Nu har jag fastnat på hemsidan Länk och efter en timmes mixtrande inser jag vilka möjligheter som finns att själv laborera med olika variabler och leta efter möjliga samband. Statistik är roligt och det finns hopp för mänskligheten.
Jag vet vem jag ska heja på i På spåret! Hans Rosling är min man.
Min idé om en pedagogisk och politisk blogg krockar ibland med en mer okynnig hållning som hyllar det meningslösa kretsloppet.
Det rostande hjulet på stengärdsgårdens bädd av mossa och torrt gräs blir en symbol för livets förgänglighet.
Kanske har jag varit på alltför många praktikbesök där studenter har försökt förklara den hårda kärnan i hinduismens budskap. Tanken på att livet är något besvärligt som vi vill befrias ifrån är svårsmält utifrån mitt västerländska perspektiv.
I de flesta indiska filosofiska system utgörs livet av en ständigt pågående cykel av födelse, död och återfödelse. De flesta av dessa system ser samsara som något negativt, något som människan bör söka undgå.
Kanske är det en ironisk poäng att vi köper en parfym döpt efter detta negativa system?
OK – det här med snö på bloggen kanske inte är världens bästa idé, men jag var tvungen att prova…
Tysta tankar 