Vi äter med ögat. Smak och färg smälter samman med ljud och doft på marknaden i Mapusa, Goa. Den nöjde affärsmannen tycks vara väl medveten om värdet av fruktens utseende.
James Brown mår också bra (nytt fönster)
Vi äter med ögat. Smak och färg smälter samman med ljud och doft på marknaden i Mapusa, Goa. Den nöjde affärsmannen tycks vara väl medveten om värdet av fruktens utseende.
James Brown mår också bra (nytt fönster)
Jag upptäcker att min humor inte har utvecklats särskilt mycket sedan tioårsåldern. Det som Hasse Alfredson kallar “porr för småbarn” är fortfarande lika kittlande roligt och jag försöker hitta ett kursmål som ger mig anledning att sjunga den här sången med studenterna.
Alldeles nödvändig klassikerlänk i nytt fönster
Jag vill gärna se Anders Lundin framföra sin rymdvisa på Skansen. Det programmet behöver förnyas.
Min lille vän och jag samtalar gärna på hemmagjord teve-amerikanska. Ett språk bara barn kan förstå.
Och jag.
Skolinspektionen anmärker på elevinflytandet i 18 av 21 skolor i Malmös omkrets. Jag jämför den blygsamma notisen med de krigsrubriker som kvällstidningarna brukar använda för att blåsa upp tveksam betygsstatistik.
Frågan är kanske vad det är barnen förväntas bestämma över i en skola som är detaljstyrd av skollag, läroplan, kursplan, kommunal skolplan, lokal arbetsplan, IUP och föräldraråd? Underst i denna massiva överbyggnad är det meningen att rektor ska se till att eleverna upplever någon form av delaktighet och inflytande.
Jag anar att Skolinspektionen inte vill befatta sig med sådana här komplicerade frågor. Det är lättare att peka finger åt de syndare som inte lyckas skapa en illusion av demokrati.
Verklig delaktighet uppstår när lärare får och vågar lyssna på barn som vet vad de vill och kan uttrycka det.
Kanske måste vi då ompröva den sofistikerade fjärrstyrning av undervisningen som nationella prov utgör.
Min bild av en bra helg innehåller en bilresa med Filosofiska rummet på söndagskvällen. Veckans program var spännande och satte igång hjärnan ordentligt
Det är så för att det borde
Ett inte ovanligt sätt att beskriva tillvaron är utifrån hur den borde vara. För vad man anser vara det godas skull sätter man på ideologiska skygglappar och bortser från störande naturlagar. Den politiska vänstern beskylls ofta för att begå sådana ideologiska, eller moralistiska, felslut. Och omvänt kan högern beskyllas för att begå naturalistiska felslut när den åberopar sig på naturen för att avgöra vad som är bra och dåligt. Fri konkurrens är naturligt och därför gott. Positiv särbehandling strider mot Darwins ”survival of the fittest” och är därmed förkastligt.
En av deltagarna hävdade att vi “är ett folk som hellre har fel tillsammans än är ensamma om att ha rätt”. Det känns trösterikt när jag ibland undrar om det är jag eller världen som är tokig.
…och upptäcker till min förfäran att vissa av dem kan jag fortfarande ordagrant.
Tågvärden Malte Lindeman skapade ordet “flerpor”. På sextitalet visste alla hur en sådan såg ut. Idag möter jag studenter som inte känner till ordet.
Det har hänt en hel del med Statens Järnvägar.
Jag läser i tidningen Journalisten att rika föräldrar i Sydkorea låter sina barn genomgå en så kallad frenektomi: strängen under tungan förlängs. Det kirurgiska ingreppet anses förbättra deras engelska uttal.
Jag förstår att det ställer till med sammanblandning R-L, men tycker nog att det är något förtjusande över dessa missförstånd wrong-long, right-light.
I solidaritet funderar jag på att sluta säga R.
“I may be long – I may be light…”
Igår var jag på kalas hos en nypensionerad arbetskamrat från min gamla förskola. Vi var många som har arbetat länge där och de flesta av oss var naturligtvis helt överens:
– Det var bättre förr!
Jag har tidigare försökt beskriva vad det var som gjorde Östra Fäladen till en unik förskola och varför jag stannade kvar i 25 år.
Det hände ibland att barn kom och hälsade på sin gamla förskola som tonåringar eller vuxna. Vi pedagoger frågade då om de kom ihåg något av alla de välplanerade aktiviteter som vi förgyllde deras vardag med – men den vanligaste frågan var:
– Finns elefantkojan kvar?
I kojan hade barnen möjlighet att leka utan omedelbar övervakning från personalen. Denna förmån var ytterst dyrbar och jag erkänner skamset att vi ibland använde kojan som förhandlingsargument och muta. Barnen visste också att de hade fått ett förtroende och för de mesta skötte de sig utmärkt. Rätten till avskildhet diskuteras sällan i svensk utbildningspolitik som är mer inriktad på korrektion och träning.
Nu är det nya tider och de sista spåren av de gamla idéerna rensas bort. Barngrupperna ska förtätas och verksamheten inriktas mot stillsammare aktiviteter. Därför åker kojan ut. Jag hoppas att det inte har något med den prisbelönta genuspedagogiken att göra.
Jag har inga bra bilder på kojan – det kan bero på att barnen sällan var stilla där.
P.S. Tack för en underbar fest och tid tillsammans Gull-Britt! Jag inser att karaoke är svårare än det verkar och att jag antagligen är bättre som Ike Turner i Proud Mary än Kenny Rogers i Islands in the stream.
P.S.S. När jag tittar närmare på bilden känner jag igen en nyantagen lärarstudent med inriktning mot matematik.
Jag arbetar i ett fantastiskt hus, har underbara arbetskamrater och ett spännande uppdrag. Ändå är det något som oroar mig.
Björklund har firat triumfer genom att skylla alla problem i svensk skola på det socialdemokratiska regeringsinnehavet.
Nu försöker Carin Jämtin upprepa bedriften på lokalplanet genom att anklaga den borgerliga kommunledningen för missförhållandena i Stockholms skolor.
På politikerspråk kanske det kallas “att utkräva ansvar” men från mitt perspektiv är det en sällsynt idélös text som publiceras i Svenska dagbladet. Skulle detta vara alternativet till Björklunderiet?