Jag tror att vi behöver förebilder för att orka utvecklas. Det finns något spännande och rörande i små pojkars fascination av dubbla identiteter. Vi kastas mellan att vara hjälplösa vardagspersonligheter och drömmen om allsmäktighet.
Den indiske försäljaren kombinerar vardaglig funktionalitet (huvtröjan), glamour (den glittrande turbanen) med hjältedrömmen (stålmanströjan). Jag tror han säljer slipsar.
Det finns en vrå som stressade adjunkter kan dra sig undan till. Den omtänksamma enhetsledningen har hyrt in en massagestol och jag smyger mig dit för att pröva underverket (och läsa en uppsats).
Efter att ha prövat alla programmen (wooops – kan det vara farligt?) är jag som en ny människa – Bourdieus teorier har aldrig framstått som mer glasklara och briljanta. Mitt fysiska kapital (kroppen) är återskapat och jag njuter av dess förräntning.
De här luftiga tankarna om socialt och kulturellt kapital kanske är starkt präglade av franska värderingar och hierarkier. Det krävs en del arbete för att översätta begreppen till svenska förhållanden. Igår åkte jag tåg och hamnade vid sidan om tre tonåriga prinsessor från öfre Östermalm som var på väg till Båstad för att fira sportlov. Det var som att kika in genom nyckelhålet till en annan värld. Mer exkluderande och öppet elitistiskt kan ett tänkande inte vara.
Tack för att ni gick av!
I Skåne talar vi om att “ligga i Lund” och menar då studenter som befinner sig i ett tillstånd av studier och festande som ofta tenderar att bli ganska långdraget. Statyn utanför högskolan i Borås kanske förställer en ovanligt lugn student – men jag tror inte man talar om att “ligga i Borås” på samma sätt. Jag gillat statyn och tycker att det verkar vara en ganska avslappnad stämning på högskolan.
Jag var inbjuden av det manliga nätverket för att tala på en konferens om män i skola och förskola. Samtidigt passade vi på att prata om nätverkstanken – hur gör man för att skapa kontinuitet på en lärarutbildning? Jag behöver inspiration och är jättetacksam mot Fredric Gieth och studenterna för att jag fick komma.
Ämnet är känsligt och alla som beträder fältet riskerar att bli avslöjade som essentialister om vi talar om manlighet i allt för romantiserande drag. Samtidigt blir det väldigt underligt om vi undviker att beröra frågan om vad det är för kvaliteter som männen egentligen förväntas tillföra?
Min utgångspunkt är oblygt privat och jag försöker göra en berättelse av hur mina tankar om manlighet har konstruerats. Jag märker att åhörarna blir förvirrade och mitt teoretiska lättsinne irriterar dem som är vana vid akademiens positioneringar. Är det verkligen möjligt att byta åsikt mitt under en föreläsning? Kan jag vara medveten om att genus är en social konstruktion och ändå förhålla mig så positiv till dessa energigivande mönster? Könsroller är ju onda och enligt läroplanen ska vi m-o-t-v-e-r-k-a dem.
Som tur är kommer professor Elisabet Öhrn efter mig och ställer skåpen på rätt plats igen. Jag förstår att Bertill Nordahl inte är särskilt populär i göteborgska genuskretsar och Elisabet citerar med avsmak:
– Männen som kommer in på förskolan förgiftas av östrogenångorna (“och riskerar att förvandlas till slappetasker”) Det sistnämnda ville Elisabet inte citera utan valde att med bibehållen värdighet och göteborgsk elegans beskriva som ” bli ifrågasatta i sin manlighet”.
Om någon som var där läser detta är jag nyfiken på hur ni tänker – så känner jag ofta efter en föreläsning.
Resultaten från de nationella proven i matematik för skolår tre visar med plågsam tydlighet klassamhällets betydelse för skolframgång.
I ett av delproven skulle eleverna visa att de förstått vad plus, minus, multiplikation och division är för något. Av de elever vars föräldrar inte hade gått på gymnasiet, klarade bara 52 procent av uppgiften. Av de elever vars föräldrar gått gymnasiet, lyckades 67 procent. Och för barnen med högutbildade föräldrar, var det 79 procent som lyckades med räknesätten
Statistik ska tolkas och min första reaktion är hur synen på matematik som ett individuellt färdighetsämne påverkar resultaten? Om läraren ska förklara för alla så kanske trenden med nivågruppering (som bostadssegregeringen redan fixat till) är effektiv – men (och detta är ett väldigt stort men) om vi använder ett sociokulturellt perspektiv på lärande är det avgörande för kunskapsväxten att det finns olika erfarenheter och nivåer i klassrummet. Den här diskussionen om vad matematik är och hur förståelse växer fram genom samtal saknas i det statistiska materialet. Jag vill alltså studera blandningens betydelse för skolans resultat.
Samtidigt agerar Björklund för ökad individualisering och en kader av speciallärare ska kompensera det pedagogiska misslyckandet. Rapporten är väldigt kritisk när det gäller lärarnas förmåga att undervisa utanför lärobokens trygga domän.
DN och Svd lyfter fram genusaspekten – de duktiga flickorna. Den traditionella bilden av arbetarpojkarna som förövare (de som förstör) måste kanske kompletteras med en annan. En grupp som konsekvent missgynnas av skolans organisation skulle kanske få sin sak prövad av BEO. Vi talar om kränkande särbehandling.
Läs även Skolinspektionens övergripande rapport om Matematikämnets kris och problemet med de läroboksbundna lärarna.
P.S. Bilden handlar om att vi bär varandra genom skolåren.
Våra studenter brottas med begreppet “En skola för alla”. När resten av världen går mot inkludering i skolan – då trampar Sverige under Björklund åt det motsatta hållet och utsätter de annorlunda barnen för en allt mer oblyg exkludering.
Se programmet Uppdrag granskning om Den särskilda skolan!
Gör det noga!
Hur recenserar man en debatt? Jag var väldigt förväntansfull inför diskussionen på Malmö högskola som enligt inbjudan skulle handla om varför forskarna inte delar i den politiska debatten om skolans framtid.
Bengt Persson från högskolan i Borås har skrivit en kraftfull artikel i GP som beskriver forskarsamhällets försiktiga hållning som ett resultat av bidragsberoende. Osjälvständigheten är då ett moraliskt problem och om de som utger sig för att vara objektiva och reflekterande i själva verket är ängsliga opportunister har vi ett allvarligt dilemma. Detta tema berördes sparsamt i debatten.
Lärarutbildningens dekan Johan Elmfeldt menade att man kan faktiskt hålla med Björklund – även som intellektuell (VSB)! Förhållandet mellan vetenskap, ideologi och makt diskuterades inte. Marxismen är nog död och tyvärr tog den med sig förmågan till kritisk analys av den egna verksamheten.
Ingegerd Tallberg Broman beskrev den tveksamhet som akademiker känner inför det snabba tempot i medierna och att en del av tystnaden kan bero på att det enbart finns 100 professorer inom pedagogiken. Kanske är det förmätet att ställa krav på högre grad av offentlighet från dessa hundra, men idag är det enbart två som väljer att öppet ställa sig utanför gemenskapen (Scherp och Kroksmark). Vilket pris har de fått betala för sina kritiska uttalanden? Vilka belöningssystem finns inbyggda under ytan? Vem kan tyda syltburkens (Vetenskapsrådets) logik?
Talet om “den mediala logiken” är ett försåtligt sätt att göra sig själv till offer. Idag finns det ingen anledning att truga och fjäska för debattredaktörer. Särskilt inte på en högskola som har 15 informatörer anställda som kan hjälpa de försiktiga forskarna att föra ut sitt budskap.
Historieprofessorn Mats Greiff lyckades med ett nödrop avhålla sig från att nedvärdera den pedagogiska forskningen – grattis!
Magnus Jiborn från Sydsvenskan försökte förklara hur en debattredaktion fungerar och att det finns vissa former som skiljer sig från det akademiska språket. En tidning är nyhetsdriven och en redaktör söker det som väcker debatt. Jag har goda erfarenheter av att samarbeta med journalister som kan hjälpa till att förtydliga budskapet.
De fackliga representanterna från LR och LF ville nog hellre prata om andra saker. Det råder ingen brist på käpphästar.
Debattledaren Lars Mogensen höll ihop det väl. Samtidigt som det bakomliggande ljuset avtog framträdde debattdeltagarnas ansikten och åsikter tydligare.
Jag undrar vad Christer tycker?
Jag har brottats med temat och inte hittat någon bra bild. Är rättvisa möjligt i ett ojämlikt samhälle?
Den form av rättvisa jag hittade fanns i Folkets park. Slumpen (hoppas jag) styr mina möjligheter på chokladhjulet.
Den högre rättvisan - förstora bilden
Spekulationerna om huruvida staten är en bättre huvudman för skolan än kommunen förbryllar mig. Hur tänker ni?
Till sist kanske det handlar om h-u-r man fördelar resurserna.
Länk DN, AB, SvD, Expressen, Sydsvenskan
Björklund vill göra allvar av förslaget att återförstatliga skolan.
Länk DN, AB, SvD, Expressen, Sydsvenskan
Christer och Morrica är inne på samma linje och jag är förvånad över att tilltron till staten är så stor – eller är det misstänksamheten mot kommunerna som är ännu större?
Jag funderar på om ändå inte det är dags odla min trädgård. Politiken har aldrig varit mindre inbjudande. Nostalgiska centralistiska lösningar skrämmer mig.
Vissa ämnen undviker jag. Jimmie Åkessons debattartikel i Aftonbladet får andra ta hand om. Det är skönt att kunna avstå.
Tysta tankar 