Ett anspråkslöst förslag

Jag får mycket uppmuntran från kolleger efter debattartikeln i Sydsvenskan. Någon menar att det är dumt att förstärka motsättningen mellan adjunkter och lektorer och att “det faktiskt finns lektorer med både lärarexamen och undervisningserfarenhet”. Det är sant och jag ska försöka undvika den formen av onödiga påhopp.

Mer besvärande är tystnaden från den disputerade bänken. Kanske är det karriärmässigt självmord att ta ställning i en känslig fråga, men tills motsatsen är bevisad antar jag att de som tiger sympatiserar med de föreslagna åtgärderna. Det är svårt att se något neutralt läge och ledningen tycks lita på lektorernas stöd för “kompetensväxlingen”.

Återigen generaliserar jag. Det finns faktiskt en disputerad person som i Maj 2008 föreslog att lärarutbildningen skulle organiseras på ett sätt som inte tilldelar adjunkterna en andraplansroll i grundutbildningen. Läs och fundera över vilka följder förslaget skulle få för de disputerade som grupp.

Mitt förslag är att vi istället för dagens lärarutbildning, med en rad olika inriktningar och skiftande studielängd, inför två olika lärarexamina:

En på så kallad grundläggande nivå, kandidatexamen, efter tre års studier och en på avancerad nivå, masterexamen, efter ytterligare två års studier.

Låt dessutom den nya examensordningen gälla oavsett om du skall bli lärare inom förskola, grund- eller gymnasieskola. För det är inte rimligt att längden på utbildningen skall följa längden på dem man undervisar. Forskning visar att det är de yngsta barnen som har störst möjlighet att lära, skall de då inte möta lärare med stora ämneskunskaper.

De studenter som väljer att läsa i tre år kommer ut som duktiga lärare, redo att axla ansvaret på förskolan eller i klassrummen. De som däremot väljer att ta en masterexamen får en behörighet till forskarutbildning och kommer till skolorna med en gedigen skriftspråklig kompetens och analysförmåga. Redo att ta sig an fler arbetsuppgifter och ett större ansvar till en högre lön.

Vad vinner man på detta? Jo, genom att ha en tydlig progression i utbildningen blir den likvärdig med annan högskoleutbildning, vilket jag tycker är rimligt. Men framför allt skulle det på sikt ge oss lärare av två typer i skolväsendet.

De som har en treårig lärarutbildning kommer det att finnas flest av. De gör allt det arbete som krävs för att förskolor, grundskolor och gymnasieskolor fungerar till vardags, medan deras kolleger med längre utbildning bidrar med utveckling och kritisk distans till denna vardagliga praktik. Och därmed också till en positiv utveckling av svensk skola.

Det var ett mycket djärvt förslag. Fem månader senare arbetade inte Maria Sundkvist kvar som chef på Malmö Högskola.

lärarutb

Tur att man inte är konspiratoriskt lagd.

Björklundmotståndet 2.0

groI en välformulerad artikel i  Aftonbladet kritiserar Eva-Lotta Hultén Jan Björklunds skolpolitik.

Länk

När jag för något år sedan frågade Jan Björklund vilken pedagogisk forskning han stödjer sin skolpolitik på så kunde han, trots att jag ställde om frågan på tre olika sätt, ändå inte nämna namnet på en enda pedagogikforskare (för den som inte tror mig har jag intervjun bandad). Det är alltså i denna fundamentala brist på kunskaper och underlag som babblet om ”kunskapsskolan” utformas; men, än värre, också i en avsaknad av inlevelseförmåga. På frågan vad man ska göra åt att så många elever tycker det är tråkigt att gå i skolan fick jag det skrämmande svaret att det är ”naturligt” och inget att göra åt.

I stället för att satsa på och utveckla sådan pedagogik som visat sig stimulera barns egen motivation och skapa sammanhang och mening i skolans undervisning gör man nu tvärtom. Det är kontraproduktivt på alla punkter (att den som trivs och har roligt också lär sig bättre är väl belagt) och inget annat än flum. Dessutom är det grymt. Skolan är visserligen en förberedelse för livet utanför och efter skolan men också en värld i sig, där barn och unga tillbringar väldigt mycket tid. Att inte satsa på att göra denna tid så lustfylld och meningsfull som möjligt är något mycket värre än flum, det är barnplågeri.

Fortsätter vi på den nu inslagna vägen riskerar vi att få en skola totalt urvattnad på sammanhang, lustfylldhet och mening – och i slutändan på verkligt lärande.

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv och tycker nog att Eva-Lotta har förtjänat en flumpetröja

Min lille vän 62 – toppsnäckan

I ett gammalt inlägg diskuterade vi skillnaden mellan toppsnäcka och kalaspingla. Jag ställde frågan vilken kategori är egentligen snyggast?

Nu har jag hittat en verklig toppsnäcka som tyvärr är ganska svårplacerad i  vår stilrena hemmiljön. Alla familjemedlemmar uppskattar inte det hängivna hantverket.

mlv62

Min lille vän går på det första intrycket och är handlöst förälskad. Han har aldrig förstått vad som menas med kitsch och dålig smak.

Fototriss – en film?

Min favoritguldklocka för 25 år i kommunal tjänst!

Min favoritguldklocka för 25 år i kommunal tjänst!

Det gäller alltså att sätta ihop bilderna till en filmtitel. Alla bilder går att förstora.

Mina favoritgrannar ska vaccineras mot blåtungesjuka

Mina favoritgrannar ska vaccineras mot blåtungesjuka

Det blåser mycket där vi bor. Ofta lägger sig vinden framåt kvällen.

Min favoritutsikt

Min favoritutsikt

Länk till rätt lösning!

Mer fototriss

Äntligen har jag skrivit något som inte handlar om Lärarutbildning – eller?

Ett sorgset debattinlägg

Jag har skrivit en text om akademisering av lärarutbildning som publiceras i dagens Sydsvenska.

Länk

Det är en ganska arg och ledsen betraktelse och jag är orolig över att disputerade kolleger ska bli sårade över att jag nedvärderar deras insatser. Kanske är det ett desperat försök att lyfta den lokala konflikten till ett mer principiellt politiskt plan. Jag saknar en ideologisk diskussion om framtidens skola och lärarutbildning.

Regering och Högskoleverk samarbetar i en ohelig allians som är både banal och elitistisk. Det detaljstyrda och ytterst fyrkantiga lärarutbildningsförslaget försöker legitimera sig genom en inställsam och pretentiös forsknings- och IT-retorik.

Genom att ställa krav på ökad andel disputerade hos de lärosäten som söker examensrättigheter blockeras det normala utvecklingsarbetet. Diskussion om innehåll och arbetsformer ersätts av det nya svarta – doktorshatt.

På lokal nivå säljs visioner om akademiska professionsämne, breddad rekrytering och partnerskap ut lättvindigt. Nu gäller det att visa följsamhet mot makten och rektor, områdeschef och enhetschefer agerar därefter. Det som förvånar mig är att varslen har en sådan tydlig udd mot praktiskt-estetiska ämnen och lärare med inriktning mot yngre barn. Förstod områdesstyrelsens lärar-, kommun- och kårrepresentanter detta? Gick det att utläsa av underlaget? Hur kunde man gå vidare utan konsekvensbeskrivning?

Jag har skrivit en hel del inlägg om förändringen och bemötts med hövlig tystnad. Det skulle också skulle kallas “maktens arrogans”. I akademins värld behöver inte ledningen befatta sig med arga adjunkter. När jag skriver detta önskar jag att jag vore disputerad – och inte beroende av framtida forskningsbidrag.

Min lille vän 61 – kungen och jag

Jag diskuterar klädernas betydelse med en kollega. Han menar att det är nödvändigt att skapa en distans till studenterna och en svart kavaj hjälper till att upprätthålla avståndet.
– Annars äter de upp mig.

Jag inser att min idé om undervisning är annorlunda och jag undviker gärna onödig distans. Kanske är det naivt att försöka skapa närhet och förtrolighet i en miljö som är så omgärdad av andra förväntningar och jag kan känna lockelsen i att förstärka min auktoritet genom något som liknar en ämbetsuniform. Maktutövningen får ett drag av mystik och blir lättare att utöva när den draperar sig i formell dräkt, men jag vill inte vara en del av detta. Jag möter hellre arga studenter än rädda.

mlv61

Min lille vän och jag är för en gångs skull fullständigt överrens – de flesta kavajer och slipsar åldras inte i skönhet.

En glad nyhet

Det har varit mycket gnäll på bloggen den senaste tiden och jag försöker hitta saker att glädjas åt. Vanligtvis är jag ganska kritisk mot turistjippon och tycker det mesta är ytligt trams. Men när jag läser att Tomellila ska bygga ett halmhotell och konkurrera  med ishotellet i Norrland – då blir jag glad.

Länk

Nu är jag kanske en aning orolig över att de tänker använda sådana där  fula stora fyrkantsbalar i stället för de ljuvliga rundbalarna som pryder fälten.

förstora!

Förstora!

På nätet händer det att debattörer beskyller varandra för att argumentera mot halmdockor – det betyder ungefär att man hittar på en position åt motparten. Sådana diskussioner brukar inte bli bra.

Manligt nätverk i Borås

Jag läser i tidningen Förskolan om det manliga nätverket i Borås. De verkar ha hittat en bra modell och jag ser fram emot att träffa dem!

Ett av nätverkets främsta mål är att män i förskolan får legitimitet. De måste kunna välja yrket utan att bli ifrågasatta. Att träffa andra studenter ger stöd, men MaNet jobbar nu också för att knyta kontakter med manliga lärare på fältet.
-De blir förebilder och mentorer. De är viktigt att träffa andra som redan gjort resan och vet hur det är att vara exklusiv och exkluderad på samma gång, säger Fredric Gieth.
Ett 40-tal studenter är engagerade i MaNet i dag, varav cirka 15 tillhör en mer aktiv kärna.
För att undvika att kvinnor i förskolan ser MaNet som en allians som arbetar mot något eller några, planerar nätverket att bjuda in kvinnor till delar av träffarna. Allt för att visa att jämställdhetsarbete är något som görs tillsammans.

Den 9/9 kl 17.15-19.00 har vårt eget manliga nätverket möte på LUT. Vi ses i sal A440. Du anmäler dig här.

kapten

Om jag inte brydde mig…

Är det viktigt att lärare bryr sig?

På 90-talet skrevs delaktighet och engagemang in i planer och avtal. Skolutveckling sågs av politiker och fackförbund som ett gemensamt projekt. Den gode läraren förväntades vara aktiv i det lokala arbetet. Det kallades decentralisering och vidgat uppdrag.

Idag blåser andra vindar och likvärdigheten har ofta karaktär av likformighet. Inspektioner och sanktioner brer ut sig. Det är en dyr verksamhet och risken finns att den motverkar sitt syfte. Lärarna deprofessionaliseras.

I min värld är det viktigt att lärare bryr sig och tar ställning i den politiska diskussionen. Som lärarutbildare bör jag ibland vara en förebild för studenterna. När det gäller varslen på Malmö högskola har jag följande åsikter:

  1. Jag förstår utmärkt att vi måste spara inom de områden där det inte finns studenter.
  2. Jag förstår ganska väl att statsmakten utövar påtryckningar mot lärosätena att vi ska öka andelen disputerade. Det som förvånar mig är att ingen politiker vågar lyfta de praktiska konsekvenserna.
  3. Jag förstår inte varför de 20 planerade varslen i första hand drabbar lärare med inriktning mot yngre barn och s.k. praktiska och estetiska ämnen. I ljuset av hur den nya lärarutbildningen är tänkt framstår åtgärden som – hmmmm – underlig.

Bristen på konsekvensbeskrivning och mystiska turordningskretsar skapar stor oro – och en del ilska – hos de lärare som bryr sig.

P.S. Missa inte det underbara talavsnittet i filmen!