Mannen under trappan – teveserien

Uppdatering: Nedanstående skrev jag för två år sedan. På söndag börjar teveserien Mannen under trappan (Sydsvenskan) som bygger på en bok jag plågade mig själv och omgivningen med när den kom ut. Nu är jag full av förväntan och hoppas att det kan bli spännande diskussion om manlighet, civilisation och klasstillhörighet. Jonas Karlsson tror jag är ett bra val till huvudrollen. Missa inte!

Gammalt inlägg:

man1.jpg

Jag ser att Marie Hermansson har skrivit en ny bok Svampkungens son. Anmälarna tycks vara osäkra på hur den ska tolkas och vilken genre som den tillhör. Är det saga, fiktion – eller något mer verklighetsnära? Vi läsare är bekväma varelser och vill gärna veta hur mycket vi ska våga tro på berättelsen och hur mycket tvivel vi ska utsätta texten för. Jag blir nyfiken.

Hennes förra bok Mannen under trappan har förföljt mig sedan förra året och jag trakasserade länge min omgivning med famlande tolkningsförsök.

Huvudpersonen är en faderslös kommuntjänsteman med arbetarbakgrund som flyttar in i ett hus tillsammans med sin vackra konstnärliga medelklasshustru och sitt barn. Den vardagliga tonen i berättelsen ersätts av ett mardrömslikt tillstånd där en trolliknande figur som bor under trappan hotar att ta över hans liv, hans fru och hans barn. Slutet ska inte avslöjas – måste läsas!

Kanske handlar berättelsen om anpassningens pris och hur det är att förlora sig själv. Vem är mannen under trappan? En verklig figur? En dröm? En projektion?

man2.jpgJag vet bara att historien inte vill släppa taget om mig och att jag ofta funderar över faran med att tappa kontakten med sitt ursprung. Kanske är berättelsen alltför biologistisk för att passa in i en likhetsfeministisk diskurs och det går nog att hitta essentialistiska och manlighetsromantiska drag som blockerar läsningen. Korsningen mellan klass och genus komplicerar en normativ tolkning.

För mig är Robert Blys Järn Hans fortfarande en inspirerande bok – trots att resultatet delvis blev en lite fjompig amerikansk mansrörelse där män försökte hitta sig själv genom att banka på stubbar i skogen.

Jag trodde att den boken tillsammans med Susan Faludis Ställd skulle färga debatten om manlighet. I Sverige är det som om de inte har funnits. Fel budskap i fel tid? Försoning och förståelse passade inte in i 90-talets militanta feminism. Det skulle helst vara klara fronter och tydliga syndabockar.

I postmodernismen dekonstruerar vi allt som inte passar oss. Tanken på att det går att förlora sig själv bygger på att vi vågar tänka oss något som vi kallar “själv”. Något verkligt och (håll i er!!!) något naturligt.

Och nu fick jag bita mig själv i tummen för att inte använda distanserande ironiska “”-tecken.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Vi som ältade varann så mycket

Diskussionen om Lärarutbildningens framtid rullar vidare. I veckan fick vi en konsekvensbeskrivning och riskanalys som antyder att vi som blir kvar ska jobba hårdare och bli bättre på att sälja oss – och att det finns stödåtgärder för dem som mår dåligt. Det känns en aning otryggt och framtiden för adjunkterna är dyster.

Disputerade kolleger är bekymrade över att jag polariserar och ställer grupper mot varandra. Drömmen om syntesen är stark och i en avlägsen framtid är vi alla reflekterande (och disputerade) praktiker. Jag tycker att resonemanget är en aning idealistiskt och menar att den pågående processen är mer annektering än syntetisering.

Vi för ett allvarligt samtal om villkoren för akademisk professionsutbildning och prövar exemplet musiklärare. Antagligen är det en bra idé om du först lär dig spela ett instrument. Kanske bör du även gå ett par år på en folkhögskola och träna dig på att samspela med andra. Därefter är det dags att söka till Musikhögskolan – om du klarar inträdesproven kommer du antagligen få en utbildning som försöker täcka in olika genrer av det som vi kallar musik. Du kommer säkert möta erfarna lärare som ger dig goda pedagogiska råd.

Det finns chans att du även kommer möta sociologer som analyserar musiken funktion ur ett samhällsperspektiv och psykologer som belyser musikens betydelse för individens utveckling. Till sist kommer du att få undervisning i forskningsmetodik och hjälp att skriva ett examensarbete. I bästa fall kompetterar de olika delarna varandra.

I dag finns en uppenbar risk att den senare analytiska delen tränger ut det som vi i brist på annat kallar praktiska kunskaper. Vi är några stycken som tror på en lycklig förening av de båda världarna.

De mer illusionslösa kollegerna menar att tilltron är borta. Det papper som facket har skrivit under har stora likheter med Münchenöverenskommelsen 1938. Trots försäkringar om “peace in our time” packar adjunkterna väskorna och lämnar den polska gränsen.

Flickan – vacker, gripande och oförutsägbar

Jag går inte ofta på bio och på sommaren tycker jag det är särskilt svårt att stänga in mig. Den nya svenska filmen Flickan är riktigt bra och jag vill gärna visa den för lärarstudenter. Filmen lyckas vara känslosam utan att bli sentimental 0ch oroande utan att bli spekulativ.

Recension

Inför schlagerfestivalen

Jag börjar uppladdningen med att lyssna på ett av bidragen från 1965. En underbart annorlunda Annorstädes vals.

Tack Anne-Marie för inspirationen – allt var bättre förr!

texten är av Alf Henriksson:

En vårens kväll är en ljuvlig tid
Men denna kväll ger mig ingen frid
Och längtan och trånad bor i den
Och häggen och slån slår ut igen
Och jag är ensam och långt från dig
Och du hör alls inte mig

Jag undrar just vad du gör ikväll
Jag undrar just var du är ikväll
Var är du ikväll?
Jag undrar vart dina tankar bär
Och jag undrar: är jag dig kär?
Och med oro undrar jag här
Var du är, var du är

Vi borde vandra tillsammans nu
Bland hägg och gullvivor, jag och du
Och du skulle le med tillförsikt
Och vi skulle kyssas innerligt
Men jag vet inte om du minns mig
Och jag är fjärran från dig

Jag undrar just vad du gör ikväll
Jag undrar just var du är ikväll
Var är du ikväll?
Jag undrar vart dina tankar bär
Och jag undrar: är jag dig kär?
Och med oro undrar jag här var du är
Var du är ikväll

Lärarutbildningen på undantag

Jag har i tidigare inlägg bekymrat mig över lärarutbildningens akademisering. Nu svänger jag 180 grader och oroar mig för att landets lärarutbildningar förs över från högskoleminister Krantz ansvarsområde till utbildningsminister Björklunds bord.

Läs mer

Jag är nästan aldrig nöjd och misstänker att våra professorer är om möjligt ännu mer missnöjda!

Björn Åstrand, dekan vid lärarutbildningen vid Umeå universitet, är vice ordförande i lärarutbildningskonventet. Han har heller inte hört talas om att lärarutbildningen bytt minister och är också förvånad.
— Lärarutbildningen är en akademisk professionsutbildning som bör ingå i högskole- och forskningsministerns räjong. Den måste ha en närhet till skolverksamheten men hör hemma bland de akademiska utbildningarna som handhas av högskole- och forskningsministern.
Han anser att bytet av ansvarig minister är olämpligt och verkar ogenomtänkt.
— En central fråga är lärarutbildningens forskningsbas, att forskningsbasera utbildningen. Att flytta bort utbildningen ur det sammanhang där forskning och forskningsstöd diskuteras är riskabelt för utbildningen.
Björn Åstrand varnar också för följderna av en lärarutbildning som görs för att passa in.
— Om utbildningen helt designas efter skolans struktur riskerar den att bli konserverande och inte utvecklande. En akademisk utbildnings karaktäristika är ju bland annat den generella kunskap som kan leda också till förändring, förklarar han.

Min lille vän 63 – huka er gubbar, nu laddar han om!

Det manliga nätverket på Lärarutbildningen fortsätter att träffas. Igår diskuterade vi könsmaktsordning och genuspedagogik. En mild tolkning av samtalet är att vi inte är helt överens i alla frågor. Nästa gång ska Fredrik försöka övertyga oss om att “rättvisa övervinner allt”.

Ett nätverk är en skör organisation och just nu är det viktigaste att de som kommer upplever träffarna som meningsfulla. På sikt kan vi gripa oss an de stora frågorna:

  1. Öka rekrytering av män till lärarutbildning
  2. Minska studieavbrotten
  3. Underlätta inträdet i yrkesliv
  4. Förändra världen

Läs mer på (länk)

Det var bättre förr. Då såg svenska folket samma teveprogram och skrattade åt samma skämt. Störst av de stora var Lennart Hyland och i ett historiskt program medverkade statsminister Tage Erlander. Jag tror att det var första gången som en politiker drog ett skämt i teve och reaktionerna blev starka.

63

Tage Erlander

Missa inte ett stycke tevehistoria: Länk öppnas i nytt fönster.

Min lille vän skrattar fortfarande åt fräckisen om prästen som tog med sig pistolen upp i predikstolen och jag tycker det är något skolpolitiskt rörande med föräldrarnas omtanke om lille Tage:

– Akta pöjk, han ska köstes på!

Den konkurrensutsatta lärarutbildningen

Rektor och dekan argumenterar för att Lärarutbildningen är konkurrensutsatt. Lund och Kristinstad hotar att bygga upp rivaliserande verksamheter och de förändringar som sker är nödvändiga för att rädda Malmö högskolas framtid.

Samtidigt möter jag förtvivlade kolleger som menar att just de varslade personerna utgör själva ryggraden i ämnet och åldersinriktningen mot yngre barn.

Först har jag svårt att få ihop dessa två budskap men efter ett tag klarnar bilden. Det är själva ryggradslösheten som är poängen och möjliggör en väldigt flexibel hållning till den proposition om ny lärarutbildning som förväntas komma till hösten. Jag har lite svårt att vänja mig vid tanken på h-å-l-l-n-i-n-g-s-l-ö-s-h-e-t som konkurrensmedel, men det mycket som jag inte förstår nu för tiden.

Lasse Söderberg – en av mina hjältar

Biblioteksdiskussionen står stilla och för en utomstående kan det se ut som om Tank och förändringsfalangen har vunnit slaget om framtiden. De famösa affischerna “nu bär vi ut böckerna ” har inte synts till på stan och den underliga gratisutdelningen av böcker har inte påbörjats. Författarnas upprop har tillbakavisats av förorättade bibliotekarier från hela landet som reflexmässigt tycks har djupa kunskaper om hur gallringen har gått till under sommaren.

Snart börjar föreläsningarna med internationella författare som ska sätta Malmö på den litterära världkartan. Ändå skriver poesifestivalsgeneralen Lasse Söderberg (missa inte den imponerande bibliografin):

Möta författarna? Det låter på henne som om detta vore någonting nytt för Malmöborna. Ändå är författarframträdanden numera ganska vanliga, även utanför Stadsbiblioteket. De kan äga rum på Loftet, på Inkonst, i Sofielunds Folkets hus och i Tredje rummet och kanske också på andra håll. Det verkar därför huvudlöst att spendera uppåt miljonen på en ny scen och en ganska tunnsådd skara författare. Är dessa författare så berömda att de kommer att locka en långt större publik än vad de skulle ha gjort i Röda rummet?

Själv känner jag bara till två av dem och tror inte att publiken blir särskilt mycket mångtaligare än den var när Stanza presenterade Lyrikvännen i dess nya skepnad eller när Poesidagarna förde fram Adonis, båda evenemangen på Inkonst.

Länk

En bra dag!

Jag har varit gnällig länge och delvis låtit mig uppslukas av tråkiga diskussioner om lärarutbildningens framtid.

Idag kom jag på varför jag gillar mitt jobb.

Vi tar in 350 studenter och det tar några veckor innan de har funnit sig tillrätta. Mycket handlar om att hitta sin plats i gruppen. Vi åker ut till en liten skog som heter Törringelund och har teambuilding (jag vet, det är ett fånigt ord). Skog är kanske att överdriva, men för många studenter tycks det vara en stor utmaning att ta sig dit och hitta mötesplatsen.

De jobbar i grupper och ska ta sig igenom 9 stationer som ställer höga krav på samarbete och kreativitet. Efter den här dagen brukar det bli en annan stämning. Vi bygger ett samförstånd och börjar lita på varandra. Den känslan vill jag att studenterna tar med sig in i sin utbildning. Snart är smekmånadsfasen över – då börjar det på riktigt.

Idag var det dessutom fint väder. Snälla människor har tur.

team