Det har varit en spännande vecka och jag har träffat alla våra 330 nya studenter i mindre grupper. De är fortfarande  fulla av entusiasm och kastar sig in i övningar som jag trodde skulle vara svåra och utmanande. Under två lektionstimmar lyckas vi nästan förtränga de sidor av utbildningen som handlar om prestation, sortering och bedömning.

Jag bläddrar i Björkvolds bok Den musiska människan och häpnar över hur väl han lyckats beskriva skillnaden mellan barnkultur och skolkultur. Frågan är om det finns utrymme för ett barnkulturellt perspektiv inom den lärarutbildning vi håller på att skapa? Varslen slår tungt mot lärare med inriktning mot bild och musik.

På måndag ska jag föreläsa om musikens betydelse för människans utveckling. Det är ett ganska stort ämne och jag är en aning orolig över att ha för många infall. Tidigare var jag mest intresserad av frågan om “Musiken är ett medel för lärande – eller ett mål i sig?”

Det känns som en aning sofistikerad frågeställning. Idag handlar det snarare om huruvida finns utrymme för musik över huvud taget.

Jag har ägnat veckan åt att försöka förstå vilka tankar som ligger bakom inplaceringen av kurser på avancerad nivå i en grundutbildning. Tyvärr har jag inte blivit klokare och menar att det är ett patetiskt och farligt försök att öka en utbildnings status genom att skruva upp kravnivån utan att fundera över vilka studenterna är och var de befinner sig i sin utveckling mot läraryrket. Utan resurser blir det bara ett försåtligt sätt att sortera bort de studenter som inte passar in i akademiseringen.

Den som har försökt vrida ett snurrande cykelhjul vet vad jag talar om. Det finns en inneboende kraft i rörelsen som inte låter sig styras av proklamationer.