På min självarkeologiska resa närmar jag mig min fars barndom. Det kan ha varit en ganska behaglig position att vara yngst av fyra syskon på en bondgård utanför Sege i mitten av 20-talet. Men det är något vekt över hans uttryck som jag behöver fundera vidare över.
Bilden av manlighet har aldrig varit enkel. Min far verkar så stöddig och samtidigt sårbar när han lutar sig mot sin storasyster Anna-Margit. Med en sådan uppbackning är det lätt att vara tuff.
Jag ramlade in på en utställning om grafisk design och mötte Corita Kents tankar om utbildning. Henne borde jag väl ha stött på tidigare?
Det är oroande att svensk lärarutbildning har så få perspektiv! Jag är bekymrad över att våra studenter tror att Vygotskij är den ende som har funderat över barns lärande.
Förstora bilden!
Idag går jag på min andra match för säsongen. Kanske är jag en dålig människa som bara vill se MFF när de spelar bra.
Dessutom hade det varit roligare att se IFK Göteborg få stryk än det genomsympatiska men urusla laget Hammarby. Min grönvita kamrat väljer att se matchen ur soffan. Han är en urbota optimist, men tycks ha gett upp hoppet om förnyat allsvenskt kontrakt.
Vi har varit på landet de flesta helger och nu var det dags att återerövra staden. Dagen började med en klassisk minigolfturnering i Folkets park.
Därefter skaffade vi nya perspektiv från Pariserhjulet.
Målningarna gav en försmak av gallerinattens fröjder.
Det finns olika former av kvinnoideal. Ägarnas önskningar värmde inför åkturen.
Utsikten mot vattentornet vid Nobelvägen är tankeväckande. Jag tror att Göran Skytte har skrivit något om att det sätter sina spår att ha vuxit upp i skuggan av en sådan byggnad.
På kvällen köar jag för att komma in i f.d. Rooseum – numera Moderna museets malmöfilial. Det är en uppblåst bubbla med mycket tunt innehåll.
Nu vet jag vad “hype” är.
Kvällens höjdpunkt är annars Åke Arenhills och Lasse Olssons konsert på Galleri Finals bakgård.
Skolverkets undersökning om segregation inom skolan kommenteras på svd.
Skribenten tror att Björklund har rätt eftersom skolan är dålig och att hans förslag skulle lösa några av de allvarliga problemen.
Kritiken mot indvidualiseringen av lärandet är rimligare. Visst finns sambandet mellan katederundervisningens marginalisering, det ökade ansvaret på den enskilde eleven och minskad förståelse. Den som inte kommer från ett hem med studievana blir utelämnad åt Wikipedia-undervisningen. Det är så den verkliga särskiljningen av eleverna uppstår
Nästa möte är den 14/10 kl. 17.15-19.00 i sal A440 på Orkanen Nordenskjöldsgatan 8. Länk till anmälan
Vi kommer att diskutera erfarenheter av att tillhöra ett underrepresenterat kön inom utbildningsväsendet.
Länk till inbjudan pdf – sprid gärna!
————————————————————————
Det manliga nätverket arbetar vidare. Förhoppningen är att vi hittar en form som känns angelägen för deltagarna. Då måste det finnas utrymme för att prata om egna erfarenheter. Annars är det inget nätverk.
Stadens gallerister gör sig bereddda för årets stora händelse Gallerinatten.
På min gata ligger Galleri Persson och Lars-Viggo har som vanligt en spännande utställning.
Frågan är om jag ska orka släpa mig utanför kanalen? Man blir en smula lat av att bo centralt.
Hur påverkar aga barns intelligens? Går det att banka fram vett? Nu finns det en rapport som beskriver konsekvenserna av aga. Jag, som är en hängiven motståndare till fysisk bestraffning, skulle gärna se att en sammanfattning tatuerades på misshandlande föräldrars kroppar.
I en annan undersökning intervjuades över 17 000 studenter i 32 olika länder, däribland Sverige, om sina erfarenheter av aga under barndomen och ungdomen. Deras uppgifter jämfördes med nationell statistik över intelligenskvoten i respektive land.
Analysen visade på en stark koppling mellan studenternas rapporterade förekomst av barnmisshandel och de allmänna IQ-nivåerna i landet.
Ökad förekomst av aga minskade IQ. Sambandet var starkast för de barn som blivit slagna också när de var i tonåren.
En förklaring till den negativa påverkan på intelligensen anses vara att upprepat våld i familjen leder till kronisk stress hos barnen. Detta kan i sin tur leda till bestående posttraumatisk stress vilket också riskerar att försämra intelligensutvecklingen.
Just idag lägger jag undan min vetenskapskritiska sida och hyllar forskning som redskap för samhällsförändring.
Mitt mål är att hålla flumpedagogikens fana högt, men de senaste veckorna har jag slarvat. Kurslederi och studentbedömningar tvingar in mig i ett hörn av målstyrning och tydlighet.
Jag tänker att man ska vara rädd om sitt dåliga rykte – det tar lång tid att bygga upp och går väldigt snabbt att förstöra.
I brist på eget flum hänvisar jag till flumpedagogen som är vårt huvudorgan.
Sand och vatten - garanterat flum
Det är en svår fråga och min rädsla för att framstå som fördomsfull styrde länge mina tankar. Sara Azmeh Rasmussen beskriver problemet och jag inser att det är skönt att få sin världsbild formulerad av någon annan.
Medan jag och de flesta andra är synliga, blir kvinnan innanför niqaben osynlig, identitetslös. För identitet är inte ett namn på ett ID-kort, inte heller en kulturell och politisk markering. Identitet förmedlas till klasskamrater, kollegor och andra genom ansiktet och kroppshållningen. När människor är dolda men samtidigt närvarande, leder det till orimliga påfrestningar och ett obehagligt psykologiskt klimat i skol- och arbetsmiljön.
Niqab skapar utan tvivel en ohållbar situation i skolor och på arbetsplatser, där åtskillnaden, som ju är avsikten med plagget, blir en barriär mellan bäraren och omvärlden. Den täckta kvinnan är frånvarande och samtidigt närvarande, hon reser en mur mellan sig och världen, och kräver samtidigt att bli behandlad som en fullvärdig individ och att bli inkluderad i gemenskapen.
Det är svårt att tänka sig många yrken som kan utövas på ett professionellt sätt med ansiktet dolt. Men arbete inom barnomsorg ställer än högre krav på kommunikation och förmedling av värden. Om religiös tro får någon att leva i en paradox, att befinna sig fysiskt i samhället, men samtidigt söka en symbolisk isolation, kan inte denna dubbelhet bli andra medborgares ansvar.
De praktiska och yrkesmässiga argumenten är nog för att rättfärdiga ett förbud mot ansiktsslöjor i vissa offentliga rum. Men den principiella sidan av saken är väl så viktig, och den handlar om den demokratiska paradoxen och toleransens gränser.
Hur hårt kan vi spänna den elastiska toleransen innan den brister?
Kanske är det viktigt att förstå var gränserna för toleransen går? Det är ingen mänsklig rättighet att bli lärare och när Alias rättighet att välja yrke krockar med mina tankar om att män och kvinnor ska kunna arbeta tillsammans – ja då tar jag ställning för den senare principen. Den är överordnad andra hänsynstaganden.
Det ögat möter
Tysta tankar 