Måste förstoras:
Jag är intresserad av sten och fantiserar gärna iväg om geologiska tidsåldrar, istider och vulkanutbrott. Ett ställe som inbjuder till sådana utflykter är klipphällarna runt Prästens badkar söder om Vik.
Mer fredagsfärger
Det är jobbigt att vägra kultur på Österlen just nu och igår kunde jag inte vägra Pernilla Andersson som spelade på Valnöt och kaprifol i Hammenhög.
Lite kallt, god mat (ny kock), underbar miljö och ett trevligt framträdande. Hemma lyssnar jag igenom sångerna mer koncentrerat och gillar det jag hör. Ofta djärvt och oförutsägbart – ibland väl gåtfullt. Vem är det egentligen som är fräsch i hiten “Johnny Cash och Nina P”? För det kan väl inte vara ett tvångsmässigt nödrim på Cash…
Den lille vännen är nyfiken på boken med berömda personerna från 1900-talet. En av de mest spännande är Per Ahlmark och jag försöker förklara för vännen att det är en komplicerad personlighet som måste förstås i sitt sammanhang. Jag förlorar mig i Folkpartiets historia, vars partiledare i sanning är en brokig skara (länk), men hittar snart tillbaka.
Jag har en del att bekänna – först av allt skrattade jag (och den övriga vänstern) åt den lille lustige figuren som på något sätt alltid kom i kläm mellan Palmes briljans och Bohmans energi. Ahlmark kunde vara både bjäbbig och påfrestande i sitt mästrande tonläg
Vi befinner oss på 70-talet. Sverige har fått sin första borgerliga regering på mer än 50 år. Den nyblivne arbetsmarknadsministern Per Ahlmark åker till Olofström för att tala med varslade bilarbetare. Rubrikerna i kvällstidningarna klistrade vid honom i den fortsatta politiska karriären. Ahlmarks budskap till arbetarna blir bevingat: Lycka till!
Det var något rart och välmenande i de orden som inte riktigt föll väl ut i tryck. Antagligen hade en socialdemokratisk minister inte behövt stå till svars på samma sätt.
Sedan avgår han och efterträds av en blek figur som heter Ola Ullsten. Per Ahlmark gifter sig med en av våra största skådespelerskor och flyttar till Österlen och Svinaberga. Ett stenkast från Ulf Lundell skriver han finkänsliga dikter som hånas av kultursverige
Vid Siracusas grekiska teater
en håla ner i berget för fångna fiender
Den öppnar sig som katedralen
i en gotisk port med heligt ljus
men krymper i sitt ekovalv
allt längre in
I hålans svarta ände satt de fångna
och gjorde planer för sin flykt
På klippan i det fria ovanför:
en hemlig öppning som en lyssnarpost
Ty allt som viskades i mörket under
steg uppåt och i klippans sprickor
rann orden ut till maktens väktare
Upproret slogs ner
“Dionysios öra” kallas hålan
efter tyrannen och hans list
Men några namn på fångarna i mörkret
finns det ej
(Ur diktsamlingen Flykter, 1985)
Hela tiden framhärdar Per i en hårdnackad proisraelisk position som gör honom omöjlig i de flesta sammanhang – utom expressens ledarsida. Radio Islam utnämner honom till “sionistisk agent” och det kanske kan tolkas som en komplimang.
Jag googlar runt och upptäcker att Åsa Lindeborg också brottas med Per (Länk)
Till sist kommer jag på mig själv med att tycka om honom. Trots att vi inte delar många åsikter är det nog så att jag ser en engagerad sökare. Framför allt är det en person som förtjänar att kallas liberal och även i någon mån intellektuell. Det är två ord som Jan Björklund inte skulle känna igen om de hoppade upp och bet honom i näsan.
Vi som vägrar kultur på Österlen utsätts för olika frestelser. Att klippa sig hos Den taggiga jungfrun kändes ganska enkelt att motstå – även om jag missar ett konsttillfälle.
Däremot hamnar vi på Tjörnedalagården och ser en underbar utställning med bland annat Niklas Elmehed. Bildserien om myskoxen som räddar en fallande korp kommer jag att bevara i kärt minne.
P.S. Tack Astrid för tipset!
Att ha en trädgård innebär möjlighet att göra många misstag. I vår familj kommer vi hädanefter att använda trädgårdshandskar när vi rensar fram frön från mystiska julrosor.
Birro skriver om sin kärlek till sina bloggar och hur mycket de har betytt för att utveckla hans skrivande. Han skriver också om den mörka baksidan med anonyma humorsidor.
Jag håller med om det mesta men sätter ett frågetecken för ordet “blogghat” – det finns inget särskilt blogghat. På samma sätt som det inte finns någon “nätmobbning”. Det är samma avarter av mänskligt (eller omänskligt) beteende som letar sig in i nya former.
Grundregeln blir allt viktigare: VAR SNÄLL – SÄRSKILT I SAMMANHANG DU RISKERAR ATT MISSUPPFATTAS!
Ord är mäktiga och när jag läser Birro inser jag att det är lätt att såra men svårt att trösta.
Klickbar bild
Från mitt härbre
Jag läser om simborgarmärket och inser att vi lever i en tid då simning har blivit en känslig utbildningspolitisk fråga. Ett av de få verkligt mätbara målen i idrottsämnet ställer hela systemet med målstyrning på sin spets. Hur ska skolan förhålla sig till de elever som inte vill – eller får – delta i simundervisningen? Ofullständigt slutbetyg är en ganska kraftfull maktutövning. Vad är egentligen rektors ansvar?
Jag drömmer mig tillbaka till Gunnar Larssons simframgångar och minns min egen märkessamling med ett visst vemod. Hur stolt var jag inte över dessa små plåtbitar.
Gunnar Larsson - Guldmedalj 200m OS 1972
I morgon är det jag som åker till det uppvärmda utomhusbadet i byn och tar årets simborgarmärke!
Ulrika Knape - född 1955
Min lille vän börja längta efter intellektuellt utbyte och han bläddrar i boken med porträtt av stora svenska personligheter under 1900-talet.
Jag minns Ulrika Knapes guld i simhopp 1972 och den skrämmande precisionen i hennes sätt att tävla – men tycker det är roligare att jag faktiskt slog vad med M. om när Ulrika Knape är född, och vann 50:-!
Det var en sorts revansch för oss som föddes 1955 och matades med snacket om de fantastiska 56:orna: Borg, Stenmark, Linda Haglund (????), Frank Andersson (?????). Så här i backspegeln kanske den här kvartetten inte var helt storslagna personligheter – men känslan av att befinna sig i en generation mitt emellan hänger sig kvar. Kanske har det att göra med att jag är mellanbarn?
Tack Ulrika för att du spred glans över mitt födelseår!
Ibland krånglar jag till livet med för många tankar om mening och tolkning. Fåren tycks vara helt överens om vad som gäller för en lyckad dag i hagen – det är mat som är poängen på ängen.
Jag önskar att ni kunde höra distinkta ljudet av grässtrå som slits av!
Det känns som om om fåren har en plan. Det borde jag också ha.
Temat är för stort och jag famnar inte över det – tills jag låter min inre vilsna pingvin träffa den lille vännen. Plötsligt faller bitarna på plats och jag förstår sommarens innersta mening – de goda mötena!
Tysta tankar 
