Eller om det var tvärt om? Harry Martinsson och Yasar Kemal får göra upp det en annan gång.
Jag nöjer mig med att fukt och värme ger kraftig växtlighet. Allt är overkligt stort i år.
Tistel på våtmark
De är höga och smala – och väldigt lockande för humlor.
Fredagsfärger vitt-rött-svart
Jag har inte gett upp. Någonstans i de djupa skogarna här omkring finns det kantareller som väntar bara på mig. Frågan är var?
I brist på annat beundrar jag hur den fuktiga luften möter den massiva svampens kvarvarande nattkyla och inser att fenomenet kondens är riktigt spännande.
Men det går inte att äta och vi ska ha gäster ikväll…
Jag har tidigare skrivit om den eländiga betygsättningen av lärare som Malmös starke man Reepalu försöker genomdriva. Ola Mårtensson kritiserar idén (länk) och vi är i huvudsak överens – men när han analyserar bakgrunden till påhittet hamnar han ohjälpligt fel :
Självklart ska elever och deras föräldrar kunna påverka skolsituationen. Men att på lösa grunder be barn att betygsätta vuxna är en flumidé som får myspedagogerna att sprattla av lycka i de fotriktiga filttofflorna.
Jag är en flummig myspedagog och vet långt ner i mina fotriktiga filttofflor att den här typen av styrningsidéer har sina rötter i en människosyn som hämtar inspiration från helt andra håll. Det är en företagskultur som tror att man kan skrämma individer till lydnad och där närheten mellan ledning och anställda ersätts av teknologiska instrument och tester. I en sund skola finns ett samförstånd mellan rektor och lärare som gör den här typen av jippon överflödiga. En bra lärare behöver inte kommunala enkäter för att ta reda på vad barnen tycker om undervisningen. Det vi ser är en förlängning av Björklunds test- och kontrollskola. Betygsromantik i dess naivaste form.
Tidigare inlägg
AB lallar med
Den lille vännens kantareller fortsätter att plåga mig. Jag irrar i skogarna och tycker att omständigheterna är optimala – men resultatet är magert och när jag kommer hem sitter vännen och ler inåtvänt.
Okänd skönhet
Min bild av en bra blogg är att den i någon mening ska ge ge hopp åt läsaren och helst även åt skribenten. Inlägget om att rida på en död häst pekar åt andra hållet och jag försöker skaka liv i min hoppfulla sida. Willie Nelson och Sinead O´Connor sjunger vackert och viktigt.
Den ökända betygsättningen av Malmös lärare är klar – åtminstone i en första pilotversion där lärarna frivilligt har fått anmäla sig och resultatet inte är offentligt.
Bortfallet (om man nu kan tala om ett sådant i frivilliga enkäter) redovisas inte och jag har svårt att se hur resultaten ska kunna användas i någon form av kvalitetsarbete. Ilmar Reepalu är notoriskt positiv:
– Det här har flera goda syften. Dels får lärarna veta om de kan inspirera sina elever och dels blir det möjligt att se om någon lärare faller ur ramen.
Hur ska det bli möjligt att se om någon faller ur ramen när enkäten är frivillig?
Är detta verkligen i överensstämmelse med offentlighetsprincipen? Allmänheten har rätt att veta vilka skolor och lärare som har ingått i undersökningen. Fackets försök att hemlighålla resultaten tror jag inte håller juridiskt.
Jag läser Bob Dylans Chronicles och känner att kärleken börjar återvända efter den misslyckade konsertupplevelsen i våras. Det är en generös bok som ger många ledtrådar till den motvilliga gåtan Dylan.
Mest spännande är beskrivningen av inspelningen av Oh mercy där Dylan möter ett ett annat stort ego – Daniel Lanois. De verkar inte ha varit helt överens om syftet med samarbetet och Dylan värjer sig från tanken på någon form av förnyelse. Han är fullt upptagen med att hålla liv i sin gamla kreativitet och inte intresserad av att klättra upp för nya berg..
Samtidigt är det spännande att få titta bakom kulisserna och omstörtande för mig som trodde att geniet Dylan skrev och spelade in i himmelsk inspiration. 20 misslyckade tagningar och nedbrytande tvivel tycks ha varit grundläget i den svettiga studion i New Orleans
I The Man with the long black coat faller bitarna äntligen på polats och Dylan menar sig ha gjort sin I walk the line. Jag blir en aning förvånad över referensen till Johnny Cash, men inser att Dylan är mer mänsklig än jag har velat tro.
Det känns bra att ha tillgång till dator och kunna lyssna och kolla texten samtidigt. Jo – ungefär så bra är den!
Min lille vän vill höra Blowing in the wind och sjunga allsång. Det får han inte.
En före detta kollega skickar ett citat som har förföljt mig under sommaren:
Jag tänker att den värsta mardrömmen måste vara att verkligen rida på en död häst utan att märka det. Finns det några tecken jag bör leta efter?
Tacksam för svar.
Jag lånar en bild av Soffie som illustrerar problematiken. Den är från Prag.
Förstora:
Sommartidens ljuva stunder
Gör en friad tanka glad,
När man ser naturens under
I den minsta mask och blad.
Säll är den, som får betrakta
Skaparns verk, i stilla frid;
Utan bry, förnöjd och sakta,
Leva lyckligt fram sin tid
/Hedvig Charlotta Nordenflycht
Söndagens Dagens dikt kanske sammanfattade sommaren. Det är lätt att bli känslosam av allt det granna. Jag har en vag känsla av att det är dags att samla ihop sig.
Tysta tankar 