SVT 2 kl 18.25
Barnkulturprogram. Han spelade Janos i kultserien Tårtan på 1970-talet och gjorde den klassiska tv-serien Skrotnisse och hans vänner på 80-talet. Han är mannen bakom serierna Ville och Felix. Filmaren och tv-producenten David Wikdahl går på jakt efter en säregen författare och illustratör, som vägrar att prata med journalister. Det blir ett exklusivt möte med en levande legend.
Sen läser jag om böckerna och drömmer om Skrot Nisse-boxen.
Jag letar efter bilder på barn som på något sätt skulle kunna illustrera ett aktivt och kompetent barn – men samtidigt inte kopplas till någon grupp. Det ska helst vara utan ålder, kön, hudfärg, klass, etnisk eller religiös tillhörighet. Jag vill inte beskyllas för att favorisera eller diskriminera någon.
Problemet med bilder är att vi kopplar dem till någon form av representativitet – eller ännu värre: normativitet. Jag räddar mig genom att gå till historiska bilder men är inte säker på att bilden är helt användbar.
Har ni förslag? Bilderna får gärna vara copyrightfria…
Jag tycker inte om regniga somrar. Min lille vän däremot njuter skamlöst av att sitta inne och se på gamla svenska långfilmer från 40-talet. Nu har han börjat prata så också:
– Ska du hänga med på skutt eller?
– Det var som sjuttsingen?
– Nej, dra mig på en liten vagn!
– Nä, se nu blommar gräslöken…
Vännen och blommande gräslök
Länk: Så blev staden styrd som ett företag
Först en bekännelse – jag var där! Jag arbetade i Malmö kommun samtidigt som den stora PR-maskinen drog igång. Cheferna skickades på sektliknande internat. Vi anställda fick detaljerade direktiv ur vi skulle svara i telefon. Den fula logotypen ersatte alla andra. Vi skulle samlas under parollen: Mångfald, Möten, Möjligheter.
Sedan drog det iväg och idag är mottot: Välfärd för alla – det dubbla åtagandet.
I dagens Sydsvenska presenteras en avhandling som hyllar den här kampanjen. Artikeln är en orgie i okritisk journalistik och jag baxnar inför aningslösheten.
Kommunen satsade stora summor – 17 miljoner kronor – för att de 20 000 kommunanställda skulle lära sig att tala väl om det nya Malmö och dess förvandling till en kunskapsstad.
Det beskrevs på sina håll som ett slöseri. Men ”ute i stadsdelarna förstår man nu bättre varför staden lägger hundratals miljoner i Västra hamnen, medan vårdtagarna inom äldre- och sjukomsorgen har det svårt och fattigt”, säger stadsdirektören Inger Nilsson i avhandlingen.
Jo – vi är några som fortfarande håller kvar vid den åsikten!
Enligt Bo Sjöström, tidigare stadsdelschef i Hyllie, ledde denna internutbildning till större förståelse bland de kommunanställda för den kostsamma seglingstävlingen America’s Cup. Regattan var det enskilt största pr-projekt som staden och regionen gav sig in på. Det syftade till att sätta Malmö på kartan tillsammans med Turning Torso. Men det var samtidigt den satsning som orsakade störst konflikt, sannolikt därför att projektet inte hann förberedas tillräckligt grundligt, finner Tove Dannestam.
Ingen internutbildning i världen kan ändra min åsikt – regattan var ett femstjärnigt bedrägeri och PR-fiasko. Forskaren bekymrar sig över att projektet inte var tillräckligt väl förberett. Jag tror att det finns utrymme för en djupare analys.
Sammanlagt är artikeln ett svårslaget rekord i hundaktig journalistik i sin presentation av distanslös forskning. Så går det när segrarna skriver historia.
Förhoppningsvis är avhandlingen bättre än artikeln – och det finns en viss risk att jag är orättvis mot Tove Dannestam.
Jag stavar mig igenom titel och sammanfattning av Claudia Gillbergs avhandling (Skolporten)
Transformativa kunskapsprocesser för verksamhetsutveckling: En feministisk aktionsforskningsstudie i förskolan
Denna avhandling hade två syften. 1. Att i ett organisations, professions och pedagogiskt samverkansperspektiv studera några förskollärares möjligheter och hinder för utvecklingen av en genusmedveten pedagogik. 2. Att bedriva kvalitativ forskning utifrån antaganden om forskning för social rättvisa, som ett bidrag till metodologiutveckling. Följande frågeställningar belyste dessa syften: Hur skapar förskollärare utrymme för reflektion och kunskapsprocesser över tid; vilka individuella och kollektiva handlingar utför förskollärare över tid; vilka bidrag till verksamhetsutveckling kan en studie av detta slag göra? Med feministisk pragmatism som vetenskapsteoretisk grund tillämpades feministisk aktionsforskning som satte förskollärarnas frågeställningar i centrum. Under tre års tid ägde regelbundna träffar rum för gemensamma reflektioner, utvärderingar och planeringar av pedagogiska handlingar. Enskilda och gruppintervjuer, deltagande observationer samt en stor mängd mejl, telefon och brevutbyten kompletterade datainsamlingen. Den analytiska forskningsberättelsen växte fram under återkoppling till förskollärares handlingar och i ljuset av förskollärares diffusa professionstillhörighet. Handlingarna tolkades utifrån de i feministisk aktionsforskningsmetodologi inneboende principerna vad, vem och kritiska händelser över tid. Organisations och professionsteoretiska analyser visade att förskollärarnas handlingar varken erkändes som professionella av den kommunala arbetsgivaren eller föräldrarna. Förskollärarnas behov av professionell erkänsla var stort, men när den uteblev, visade sig det långsiktiga utvecklingsarbetet vara av stort värde, därför att förskollärarna lyckades åstadkomma pedagogiskt sett meningsfulla förändringar, vilket understryker den temporala aspekten av organisatoriska förändringar underifrån. Förskollärarnas kollektiva handlingar började rota sig i en gemensam värdegrund. Formen av utvecklingsarbetet att samarbeta med en allierad utifrån var avgörande för skapandet av utrymme för reflektion och kollektiva handlingar. Kollektiva handlingar möjliggjordes i hög utsträckning tack vare enskilda deltagares mod att bryta tystnader om orättvisor i den egna verksamheten. En slutsats är att det är möjligt att åstadkomma organisatoriska förändringar över tid genom en radikal öppenhet för agency. Transformativa kunskapsprocesser kan åstadkommas om erbjudanden till ett genuint deltagande i ett förändringsarbete lämnas och mottas. Genom en problematisering av termer som handling, deltagande, emancipation, social rättvisa och kunskap gjordes ett metodologiskt bidrag till feministisk aktionsforskning.
Skolporten är en bra sida för att orientera sig i ny forskning. Frågan är om dessa sammanfattningar (eller abstracts, för den som föredrar låtsasengelska) verkligen lockar till läsning. Jag ler i mjugg åt några ofrivilligt komiska formuleringar och hisnar lite inför några pretentiösa meningar och kommateringsmissar. Samtidigt känner jag igen en del intressanta aspekter – den här längtan efter erkänsla är en stark drivkraft som också gör kåren sårbar för trender.
Jag är lite imponerad över att det som Gillberg beskriver som “en forskningsberättelse” är så oblygt heroiserande av den egna insatsen. Är detta verkligen “feministisk pragmatism”?
Förskollärarnas kollektiva handlingar började rota sig i en gemensam värdegrund.
Hade de ingen sådan tidigare?
Formen av utvecklingsarbetet att samarbeta med en allierad utifrån var avgörande för skapandet av utrymme för reflektion och kollektiva handlingar.
Forskaren ikläder sig rollen som “allierad utifrån” – det var en ny variant. Var tog det kritiska förhållningssättet vägen?
Kollektiva handlingar möjliggjordes i hög utsträckning tack vare enskilda deltagares mod att bryta tystnader om orättvisor i den egna verksamheten.
Enskilda deltagare visar mod – är de övriga fegisar?
En slutsats är att det är möjligt att åstadkomma organisatoriska förändringar över tid genom en radikal öppenhet för agency.
Och här förstår jag ingenting längre – en radikal öppenhet för “kontor”? Eller har ordet agency någon annan betydelse som jag borde känna till?
Genom en problematisering av termer som handling, deltagande, emancipation, social rättvisa och kunskap gjordes ett metodologiskt bidrag till feministisk aktionsforskning.
Då hoppas jag att den feministiska aktionsforskningen blev glad!
Jag läser sammanfattningen av Elisabeth Franks nya avhandling
(…) Resultaten visar att klasser inte bara skiljer sig åt med avseende på elevers hembakgrund och läsprestation. Skillnader finns även i form av olika tryggt klimat men också i vad mån föräldrarna är delaktiga i skolarbetet. Det framstår också klart att det finns skillnader med avseende på den undervisande lärarens kompetens. Mycket tyder på att det i denna kompetens inte bara ligger att främja god läsförmåga utan också att skapa ett tryggt klimat och ett positivt föräldrasamarbete.
Det verkar vara ett ambitiöst försök att fånga in något som inte enkelt låter sig beskrivas. Kanske måste jag läsa hela avhandlingen för att förstå förhållandet mellan de faktorer som bidrar till att barnen utvecklas.
Jag försöker hitta något kontroversiellt i avhandlingen och anar en positionering i intervjun:
– Det är viktigt att lärarna blir medvetna om vilken betydelsefull roll de spelar för hur eleverna presterar. Det har ju ibland pratats om att man kan sätta in vem som helst i lärarens roll och att det är andra saker som påverkar elevernas lärande, men så är det alltså inte. Det är läraren som är motorn bakom många av de viktiga faktorer, som samverkan och trygghet, som är så betydelsefulla för barnens lärande.
Den politiska nivån synliggörs inte. Om lärarna är så viktiga kanske det skulle finnas utrymme för ett litet ställningstagande när det gäller innehållsfrågor? Nu framstår undervisning som en fråga om teknisk färdighet.
Jag måste nog läsa avhandlingen…
Jag lyssnar helst på P1 men min lille vän tycker att P4 är mycket “ballare” och passar bättre utomhus. I måndags hörde han en intervju med Rasmus och Fredrik från studentkåren som berättade om arbetet med att bygga ett manligt nätverk för studenter och lärare.
Ibland har min lille vän rätt.
På fullt allvar hävdar min lille vän att jag har blivit alldeles för aggressiv och politisk den senaste tiden. Han menar att bloggen bör vara ett trevligt ställe dit man kan dra sig undan och njuta av det lilla livet.
Jag vet inte vad jag ska tycka?
Jag följer arbetet med att anpassa lärarutbildningens organisation till nya direktiv och ekonomiska ramar. Språket är ett viktigt instrument för att skapa ett intryck av att det är en naturlig process och vi får lära oss ord som turordning, arbetsbrist och kretsar.
Frågan är om det går att skapa delaktighet när det tycks finnas en uppenbar agenda som riktar sig mot den största lärargruppen? Vore inte det ganska bisarrt om alla uppskattade sin egen undergång?
Går det verkligen att hävda både arbetsbrist och behov av nyanställning (av disputerade) utan att specificera vad det är för arbetsuppgifter som försvinner?
Jag går i Vitabyskogen och förundras över förödelsen på ett kalhygge. När jag kommer hem googlar jag på frågan varför de lämnar enstaka stora träd. Svaret syns mig väl symboliskt:
– Det är för att gamla uvar ska ha någonstans att häcka!
När vi gjorde Pojkaktiga sångböcker 1-3 fick vi ofta frågan varför vi inte kunde göra något liknande för flickor. Jag tänkte att det vore högst normativt och en aning förmätet att försöka muta in även detta fält och avstod gärna. Nu finns det en bok som tycks vilja uppmuntra flickor att utmana sig själva och den traditionella kvinnorollen.
Länk till recension i svd
Carin och Stina Wirsén har skrivit En liten skär och alla ruskigt rysliga brokiga
Det är en ruskig godnattsaga, men den räddhågsne behöver inte oroa sig. Liten skär tar udden av det läskiga när hon mot slutet bestämmer att nu slutar vi skrämmas och ställer till med spökmonsterbjudning i stället. På sista uppslaget sover alla monster tryggt i hennes sovrum under blommiga täcken. Genom att konfrontera och sätta ord på sina rädslor har hon bearbetat dem och kan nu sova gott.
Jag blir också nyfiken på deras förra bok Sockerbullen på Kruskakullen
Och detta är kvinnornas område. Det finns i princip inga män med i handlingen, bara mammor, mostrar, döttrar och syskondöttrar. Det är lite som ett inverterat Ankeborg. Frågan om var alla pappor är dyker upp några gånger, men får inget svar. Här lever och frodas ett glatt och lyckligt matriarkat, som bejakar och höjer traditionellt kvinnliga domäner.
Jag inser hur mycket jag saknar livet på förskolan och som småbarnsförälder. Då hade jag rätt bra koll på barnboksutgivningen.
Tysta tankar 