Skolverket oroar sig för kvaliteten på landets fritidshem.
Samtidigt sprids rykten om att den framtida fritidspedagogutbildningen riskerar att förskjutas från högskolan och förläggas till yrkeshögskolan. Konsekvenserna när det gäller forskning och sänkt status är lätta att räkna ut.
Min lille vän bekymrar sig över att de här diskussionerna förs bakom stängda dörrar. Det borde vara en nationell angelägenhet att försvara verksamheten och han efterlyser SKL:s röst i debatten.
Efter helgen återvänder jag till en arbetsplats som surrar av rykten om nedskärningar och uppsägningar. Jag borde skriva en betraktelse över vad som händer när en grupp (lektorer) försöker ta över en annan grupps (adjunkternas) arbetsuppgifter. Hur uppstår företeelsen? Hur legitimeras den politiskt och i förhållande till avnämare? Vem driver den? Vilka allianser gör den möjlig?
Det finns en idyllisk bild av samverkan och kompletterande kompetenser. Tillsammans gör vi allt för att skapa en trovärdig utbildning utifrån barnens, studenternas och verksamhetens behov.
En annan mer hotfull tolkning av processen är att starka grupper har skapat en situation där de demokratiska processerna är satta åt sidan. Utvecklingen är inte möjlig att diskutera utan att stämplas som forskningsfientlig eller antiintellektuell.
Min lille vän och jag intar en avvaktande hållning, men håller brandsprutan i högsta beredskap.
Jag gillar att såga ner träd. Här rivs för att få luft och jag njuter av braket när stammen faller mot marken.
Min lille vän tycker mer om att sitta stilla och se på när det växer svampar på stubben.
Jag skryter ibland om min trädbildning och känner igen de flesta arter på bladen, några på stammen och ett fåtal på hur grenarna växer.
Just nu borde asken vara på väg att slå ut – men mitt pampiga träd ask står bladlöst och jag är bekymrad.
Det lär vara en tidsfråga innan samma öde drabbar asken som almen. I Norge är det förbjudet att plantera ask på grund av sjukdomen.
Jag går in i skogen och fotograferar en frisk ask. I terapeutiskt syfte.
I Filosofiska rummet den 24/5 försökte Lars Mogensen få deltagarna att säga något spännande om sociala medier. Andreas Ekström upprepade sin välformulerade kritik från Sydsvenskan
Sigrid Combüchen spelade en aning motvilligt rollen som teknikpessimist. Eva Engquist hade kanske en mer oklar position och samtalet tenderade att bli allmänt klokt och en aning förnumstigt.
Ja, det är många som skriver och få som läser – gäsp.
Ja, tekniken påverkar vår syn på umgänge – gäsp, gäsp.
Ja, det finns ett problem i att allt inte är av hög kvalitet – gäsp, gäsp, gäsp.
Det kändes lite skolmässigt att diskutera om vi är för eller mot teknik och Lars Mogensen hade besvär med att få nerv i diskussionen. En anledning är kanske att de tre deltagarna hör till ett etablissemang som redan har en stark röst i medievärlden. Författaren S.C. är naturligtvis bekymrad över att tempot ökar och ingen orkar läsa krävande böcker. Journalisten A.E. anstränger sig för modernisera och motivera den gamla pappersprodukten till de nya förutsättningarna, men det är naturligtvis obehagligt att inte längre få vara det stora filtret. Högskolerepresentanten E.E. ställs också inför kravet att anpassa utbildning till en värld där kunskapen finns överallt i fragmentariserad form och där de gamla hierarkierna vittrar ner.
Så även om alla var överens om att utveckling är viktigt och teknik nödvändigt låg det en slöja av sorg över inställningen till allt det nya som så tydligt hotade de egna positionerna.
Ingen beskrev det demokratiska värdet av en utveckling som ger miljoner av människor möjlighet att göra sin röst hörd i det offentliga samtalet. Ingen lyfte fram den folkliga lusten i att dela erfarenheter med kända och okända medmänniskor. (Jo förresten, Kina och Egypten nämmndes)
Istället var det en återkommande oro:
– Vem ska egentligen läsa alla dessa ord?
Ungefär som om Internet höll på att bli fullt och alla hårddiskar mätta.
Själv oroar jag mig för andra saker – och njuter av känna till skillnaden mellan ek och bok. IRL.
Nej, jag twittrar inte…
Livet med min lille vän börjar tufft. Han sätter på P1 6.45. Programmet heter Vid dagens början och Anna Bornsteinstein berättar om upplevelsen när man förmår släppa tanken på sig själv.
-Vårt jag kan vara ett tungt ok att bära ibland, säger Anna Bornstein. Hur tungt, förstår vi först när vi lär oss släppa det.
Så blev jag hobbybuddhist?
I familjens ägo finns en skulptur som jag tycker mycket om. Den hjälper mig att sortera tankarna och jag använder honom som alter ego när det bli besvärligt. Min lille vän har en del egenskaper som jag behöver utveckla och nu börjar resan mot att integrera dessa i min personlighet.
Jag tänker för mycket – min lille vän har inget huvud och det är en enkel lösning.
Jag är besatt av handling och tror alltid att det finns snabba lösningar – min lille vän är notoriskt passiv och intar en registrerande hållning.
Jag är beroende av trygghet och vill gärna känna fast mark under fötterna – min lille vän sitter på en stol som balanserar på ett ben. Fötterna når inte ner till marken.
Alla borde ha en liten vän.
Anne-Marie Körling skriver om svårigheterna för vikarier och frånvarande lärare att skapa bra undervisning.
Jag inser att lärarutbildningen inte tar upp de här socialt komplicerade situationerna och att studenterna riskerar att komma ut helt oförberedda till uppdrag som kräver stor smidighet och ideologisk uthålllighet om de inte ska malas ner i anpassningskvarnen.
Jag är nyfiken och tror att en hel del av läsarna har gjort sina hundår i vikariesvängen.
Har du tröstrika eller demoraliserande vikarieminnen att dela med dig av?
Sharing time!
Jag läser en krönika av Pernilla Hägg Nordström i den österlenska gratistidningen Nya Upplagan 34 (hemsidan ej uppdaterad) och inser att den handlar om Pojkaktig sångbok 1 och sången
som författaren menar har gett hennes dotter svår ångest och sömnrubbningar. Efter flera månader släppte skräcken med hjälp av Askungeterapi (i filmform?). Det var en ny fröken från “tuffa Malmö” som hade kommit till fridfulla Österlen med dessa nymodigheter.
När skivan släpptes 1996 blev det debatt och rubriken på Svenska dagbladets ledarsida tror jag var “Förskollärare uppmuntrar till styckmord och likskändning”. Det var sången om Hajarna som väckte dessa starka känslor. Tio år senare fick jag ett skamset brev från skribenten som erkände att hon skrivit utan att lyssna och att hon nu älskade skivorna som hon lyssnade på varje dag tillsammans med sina barnbarn.
Idag när det säljs rosa nappar med dödsskallar på i de stora varuhusen trodde jag att denna form av överhettade reaktioner var passerade, men vill gärna försöka anlägga ett historiskt perspektiv på striden om barnkulturens innehåll.
Musik har länge haft en uppfostrande sida och den borgerliga barnkulturen som växte fram i början av 1900-talet växlade mellan disciplinerande och romantiserande sånger. Det gällde att lära barnen goda vanor – men samtidigt skrev Alice Tegnér sånger som handlar om det fria barnet och dess möte med djur och natur (Bä bä vita lamm, Ekorrn satt i granen, Mors lille Olle, När lillan kom till jorden, Blåsippan o.s.v.) Många av de här sångerna, som fick sitt givna medium i skolsångboken Nu ska vi sjunga, har fortfarande en stark ställning i skolan.
I slutet av 40-talet ifrågasatte Lennart Hellsing traditionen och boken om Bagare Bengtssons död väckte strid i kultursverige. Vilka ämnen var lämpliga att sjunga om? Har barn humor? Jag började skolan på sextiotalet och minns den underliga Maskeradvisan, den blodiga Eskimåsvisan, den absurda I Indialand, den sorgliga Lasarettsvisan och andra sånger som utmanade min trygga världsbild.
Sedan kom filmatiseringarna av Astrid Lindgrens verk och sångerna från Emils och Pippis världar trängde ut de Hellsingska underfundigheterna. Gulligheten och de ändlösa djurvisorna återskapade bilden av den oskyldiga barndomen. Jag menar att det är ett politiskt projekt att försöka dränka barn i en ideologi som till stora delar är nostalgisk. I en förskola som väljer att utöva sin makt under könsneutral täckmantel blir det viktigt att påvisa andra synsätt. Problemet är att det finns litet utrymme för en diskussion utan normativa förtecken.
Sångerna är inte skrivna speciellt f-ö-r pojkar. De är skrivna av vuxna män ur något som vi kallar ett manligt perspektiv. Detta är naturligtvis en bräcklig historisk konstruktion i ständig förändring – men ett nödvändigt analytiskt redskap för att synliggöra konflikten mellan olika synsätt.
Jag har inga tankar om huruvida pojkar eller flickor behöver mest stöd för att utvecklas, men är oroad över att många killar demonstrativt tar avstånd från de värden som skolan/förskolan försöker förmedla.
En traditionell enkel socialisationsmodell betonar förebildernas betydelse och då har ofta flickor en enklare resa in i modersrollen genom direkt imitation. Samtidigt är risken för reproduktion av bestående mönster besvärande. Pojkarnas identitetsskapande har ofta en fas av avståndstagande från modern. Att våga sjunga om hemska saker kan vara ett stöd i den processen. Men jag värjer mig från försöken att skapa modeller som snabbt riskerar att bli normativa tvångströjor. När Pernilla i slutklämmen utser Robert Plants och Jimmy Pages sensualitet och hårsvall till god förebilder blir jag lite bekymrad.
Är det ett oblygt försök att ställa in sig hos chefredaktör Lars Yngve?
En fördel med att tonsätta gamla ramsor är att texterna åtnjuter en sorts kulturell frisedel. Ideologin utsätts inte för samma stränga granskning som nyskrivet material och folkmusiken innehåller därför en hel del tveksamma (men intressanta) texter.
På Pojkaktiga sånger 1 finns en melodi som vi trodde handlade om “såriga ben” och en omtänksam läkekunnig magister. För barnen, som vuxit upp med vaxande mödrar var det självklart att sången beskrev avlägsnandet av generande hårväxt.
Jag vill betona att naturligt håriga ben är en merit i min värld. Tror jag.
Tysta tankar 
