Kvällens tema är begränsning: Om du enbart fick ta med dig en bok, skiva, klädesplagg, film, krydda o.s.v…. Vad skulle du välja?
Antagligen var samtalet inspirerat av de oroande ryktena om att femtitalisternas pensioner riskerar att bli ett plågsamt skämt och vi försökte nog ställa in oss på bistra tider.
Här kommer min allvarliga fråga:
Om du enbart fick äta mat från en del av kostcirkeln – vilken del skulle du välja?
Klickbar bild:
Länk till sången om att inte veta
För några veckor lovade jag att aldrig mer publicera bilder på solnedgång. Då visste jag inte att den kyliga och torra östanvinden som plågat mig under dagen skulle ge en sådan klar och vacker solnedgång. Här går vi inte ner i säck.
Det är något med det svekfulla och trolösa i bloggformen som jag gillar.
Inte mina färger. Efter 25 år i förskolan har jag nog fått min dos av dessa starkt feminint kodade kulörer. Hemmet är förvånansvärt rosafritt och naturen fortfarande mest grön. Tror jag (som lider av fläckvis färgblindhet)
Det fick bli en djupdykningen i indienbilderna och jag tycker nog att den här ampra damen balanserar gulligheten.
Jag har fått en del underliga telefonsamtal genom åren. Ett av de märkvärdigaste var från Finland och kom från en förlagsredaktör som höll på med en nybörjarbok i svenska för finska barn. Hon ville gärna ha med en sång som fanns i Pojkaktig sångbok 1 – det var just en sådan visa som skulle väcka barnens intresse för det svenska språket. Jag fick senare boken och där finns sången med ordlista och allt. Jag kunde inte vara stoltare!
Lyssna på vad som finska barn tror är en typisk svensk barnvisa.
Svd presenterar en undersökning om svenska skolors datorstandard. Det är deprimerande läsning och skillnaderna är slående. Särskilt oroande är bilden av en åldrande datorpark som borde bytas ut samtidigt som kommunerna drabbas av sparbeting.
Utbildningsminister Björklund väljer att bagatellisera frågan:
– Det finns många problem som jag ligger sömnlös över men detta tillhör inte ett av dem.
Själv kan jag drabbas av sömnproblem av undran inför vilka dessa områden är som Björklund planerar att vidta åtgärder i, men nog är det anmärkningsvärt att mannen som har gjort handlingskraft och styrning till sitt varumärke är så besynnerligt likgiltigi frågan. Han har varit på skolor där datorer används till att spela spel och drar slutsatsen att datorer nog inte är betydelsefulla för resultatet. Problemet är naturligtvis störst för de grupper som inte utrustas med bärbara datorer av välbärgade föräldrar.
När Lärarutbildningsutredningen HUT utnämner IT till ett av fyra huvudperspektiv i framtidens skola kanske det vore lämpligt med ett lite större engagemang. Annars misstänker jag att Björklunds vision är femtitalets skola och reformer som inte kostar någonting.
Talet om likvärdighet är tomt. Framtidens skola är ett lotteri.
Klickbar bild:
Newsmill är en underlig sida – seriös ibland men ofta olustigt aggressiv i kommentarerna. Just nu pågår en debatt om Per Ström och frågan tycks vara huruvida “det är synd om männen”?
Det mesta är olidligt polariserat och diskussionen om arv eller miljö borde ha passerat bäst före datum för länge sedan.
Det som intresserar mig är huruvida det är möjligt att ta sig förbi den anklagande fasen i ett jämställdhetsarbete inom skolans värld? När jag försöker beskriva mäns position på lärarutbildning, förskola och skola är jag ofta orolig över att det finns drag av skuldbeläggning av den kvinnliga majoriteten i argumentationen. Går det att undvika ett anklagande tonfall? Hur argumenterar jag för att inte framställa kvinnors yrkeskunnande i termer av “brister”?
Samtidigt är det svårt att motivera en aktiv samhällsinsats för rekrytering av män till förskola/skola om allt redan är jättebra.
Efter att ha läst kommentarerna inser jag att frågan är mer infekterad än jag trodde. Josefine Arlestam gräver en djup skyttegrav och blir uppbackad av några entusiastiska genuspedagoger.
De gör det inte lätt för sig.
Andreas Ekström formulerar det väl i Sydsvenskan (Jag citerar långt – och tror att han har överseende)
Häromdagen gick jag in på ett stort bibliotek. Då tänkte jag ungefär så här: ”Oj, så otroligt många böcker. Att någon har orkat skriva alla de här böckerna alltså! Vem sjutton ska läsa allt detta?” Jag läste två av dem. De var inte bra.
Sedan gick jag vidare till en välsorterad tidskriftshandlare. Där tänkte jag samma sak:
”Vem behöver så här nischade och konstiga tidningar om allt möjligt som jag inte vet någonting om?” (Läste två. Dåliga.)
Sedan skrev jag en tidningsartikel om detta, om alla dessa onödiga böcker och tidskrifter som skymmer sikten för de verkligt fina trycksakerna. Om hur själva mängden böcker och tidskrifter i sig själv utgör ett hot inte bara mot den goda smaken, utan mot själva demokratin.
Poängen är uppenbar – så gör man inte. Ändå fortsätter hetsen mot sociala medier och det blir allt uppenbarare att diffusa särintressena kämpar för sina privilegier: rätten att formulera frågor och tolkningsföreträdet om vad som ingår i den kulturella kanonen.
Jag försöker förstår hur skolan och lärarutbildningen ska förhålla sig till de nya medierna. Allt fler exempel dyker upp där lärarna har lyckats föra in medier och öppna upp klassrummet mot världen. Men jag ser samma motstånd i skolvärlden som i den slappa mediekritiken.
Rädslan att tappa kontrollen.
Lärarutbildningen har haft partnerområdesdag och tillsammans med rektorer och samordnare har jag diskuterat skolans framtid – eller rättare sagt hur vi ska kunna göra dugliga lärare av våra studenter. Frågan om anpassning är ständigt aktuell och Rasmus Wennergren från kåren undrade i panelsamtalet om det är möjligt att utbilda framtidens lärare i dagens skola.
På eftermiddagen träffades vi i mindre grupper och en rektor suckade uppgivet när han beskrev gapet mellan sin skolas yngre och äldre åldrar:
– Den ena halvan av lärarkåren läser läroplanen och den andra halvan läser kursplanerna!
Många tycks tro att kraften kommer ifrån ovan.
Själv är jag mest o-van.
Min arbetsplats har fint besök från den kanadansiska provinsen Ontario. Detta är värt att betona eftersom Kanada är ett land med högt regionalt självstyre. Jag lite sentimental och vill gärna berätta en sedelärande historia om utbildning och politik
Under slutet av 90-talet brevväxlade jag med en lärare från Toronto. Hon skickade en tröja vars provocerande budskap väckte munterhet eller generad tystnad i Sverige.
Jag ger en bakgrund.
Kanada är uppdelat i provinser. Under lång tid hade dessa fått sköta sig själv och på många skolor utvecklades starka lokala kulturer med föräldra- och barninflytande över undervisning och innehåll. Lärarna hade stor frihet att planera undervisningen och följden var att läraryrket hade hög status.
Professionalisering innebär att ta ansvar för helheten.
Under slutet av 90-talet skedde en dramatisk omsvängning. En konservativ regering upptäckte att det var stora skilllnader mellan regionerna och en nationell uppstramning inleddes. I Ontario sammanföll dessa förändringar med en förändring av läraravtalet och följden blev en dramatisk uppgörelse mellan fack och arbetsgivare 1999. Striden handlade delvis om arbetsvillkor, men jag är imponerad av att lärarna i Toronto även demonstrerade för rätten att forma undervisningen utifrån sina erfarenheter och barnens behov.
Resultatet blev ett svidande nederlag för lärarna och nu bevittnar vi en detaljstyrd undervisning som lämnar ytterst litet utrymme för självständigt tänkande. Kursplanerna är nedlusade med mål och testerna i 3:rd och 6:th grade är ökända för sina styrande och demoraliserande effekter. Inga erfarna lärare vill jobba med dessa årskurser (eftersom resultatet tolkas som en betygssättning av lärarna) och följden blir att de mest oerfarna får ta hand om undervisningen.
Spåren förskräcker och de som fortfarande tror att detaljerade kursplaner och täta kontroller löser skolans problem borde åka över till Kanada.
Helst med enkel biljett.
För dig som är trött på larmrapporter kan det kanske vara skönt att koppla av med lite information från SKL?
Tysta tankar 