En annan vinkel

Genus är viktigt – frågan är på vilket sätt? Min manlighetsserie har försökt vrida och vända på begreppet, men jag tror att det finns en uppenbar risk att frågan om kön blir överhettad och uttjatad. Varför betonar jag tillhörighetsfrågan?

En nyttig tankeställare får jag av att läsa i Lärarnas tidning om två personer som inte finner sig enkelt tillrätta i något kön. Tillhörighet är kanske viktigt för barn i en viss ålder,men kravet på att passa in i mallen kan bli kvävande.

KIM GRANVIK upplever och definierar sig som könlös, vilket också kallas intergender eller nongender, och har tidiga minnen av att vilja ha ett könsneutralt namn.
– Könlöshet är jättesvårt för människor att ta till sig! Ibland har jag önskat att jag var transsexuell, för det verkar vara lättare för andra att förstå vad det är.

Kim går första året på Lärarhögskolan i Malmö och tycker att det, i stort, har gått bra.
– När jag gjorde min första praktik berättade jag för hela lärarlaget att jag var en transperson. Sedan berättade jag för alla klasser, både 7:or, 8:or och 9:or, och det gick hur bra som helst. Jag brukar säga att jag vill bli kallad för »hen«, men att »han« också är okej.
– Jag kan inte nog poängtera hur mycket jag önskar att det inte var så viktigt för oss människor vilket kön en individ har!

De slutorden behöver jag fundera vidare över. Länge. Myten om min egen fördomsfrihet får sin dagliga och nyttiga törn av Kims utmaning.

sss

Manlig mystik 6

Jag tror att det manliga temat har varit ett sätt att distansera mig från ämnet. I stället för att fördjupa och förklara har jag förvirrat och dekonstruerat – ett klassiskt knep inom akademin. Genom att välja avlägsna bilder försöker jag skapa ett avstånd som gör det möjligt att diskutera manlighet som om det inte var ett djupt infekterat ämne.

Nu lämnar jag Indien och publicerar en repris på ett gammalt inlägg som ligger väldigt nära min gräns för hur personlig jag vill vara.

Vad föreställer bilden? Skulle den kunna vara tagen i modern tid? Knappast – och det är inte bara badklädernas form som antyder att det rör sig om en gammal bild. Det finns något i tonen mellan de unga männen som känns främmande. Och kanske både lockande och skrämmande. De ligger i en oblyg hög – obekymrade av närhetens sexuella undertoner skrattar de åt sin egen tokighet – eller så kanske de gör något som de uppfattar som helt naturligt och ideologiskt korrekt.

Jag tror vi befinner oss på ett gymnastikläger i Tyskland under tidigt 30-tal. Kropparna är vältrimmade och leendena oskuldsfulla. Den manliga gemenskapen är enkel och kravlös – en stor hög av framtidstro och livsglädje. ”Blut und boden” var enkla slagord som inte hade färgats av äkta blod i riktig jord. Det är svårt att inte fundera över vad som blev av all denna vitalitet. Hur många dog på östfronten? Vilka blev vakter i koncentrationsläger? Fanns det några som tog sig igenom kriget med livsglädjen i behåll?

Min farbror (överst till vänster) var bondson och lovande gymnast. Han ramlade ner från romerska ringar efter gymnasiet och fick psykiska problem. På 40-talet lobotomerades han och blev ganska lugn – men inte som andra vuxna i vi barns ögon. När vi boxades med honom visste vi inte riktigt vad som skulle komma – han lät oss verkligen inte vinna i schack. Ingreppet befriade honom kanske från ångest – men jag förstod aldrig vem han var och ingen berättade för oss bakgrunden till att han inte var som andra vuxna. När nervbanorna skars av försvann också stora delar av personlighet. Beteendet styrdes inte längre av samvete eller empati – i stället var min farbror expert på regler. Så tog han sig fram och så bemötte han oss.

När jag ser på bilden idag kan jag inte låta bli att undra över vad som hände med den glade gossen som fick komma ut i världen och delta i en tysk naturlig kroppsgemenskap. Var detta frusna ögonblick en höjdpunkt i hans liv?

Hur passar denna bild in i en lärarblogg? Nja – jag är intresserad av manlighet och vad som skulle kunna innefattas i detta vaga begrepp. På lärarutbildningen är männen ofta blyga varelser som försöker passa in i den kvinnliga kulturen – eller är de förvirrade av sin minoritetsposition och tror att de privilegier som erbjuds verkligen innebär någon form av högre status som lärare. Makten finns där som ett löfte men också faran i att vara alltför annorlunda och utanför. De ska vara manliga på ett sådant sätt att det är möjligt att integrera med bilden av den goda läraren – som ofta har stora likheter med den goda modern.

Jag möter dem ibland och är osäker på vilket stöd dessa studenter behöver. Kanske skulle de må bra av att ligga i en stor hög på en strand och låta solen bränna bort alla genusdiskussioner där de både är offer och förövare.

Fredagsfärger – silver och guld

Själv är jag emot klockor och smycken av ideologiska och praktiska skäl. Be mig inte förklara. Det kan bero på att jag har slarvat bort min guldklocka för 25 år i kommunal tjänst. Klockan som statusmarkör och ordningsskapare – guld som glorifiering av ytan… äsch – jag vet inte.

Antagligen är de Rolexkopior som säljs på marknaden i Goa inga investeringsobjekt.

sg

Fredagsfärger

Manlig mystik 5

Serien har vacklat mellan romantisering av manlig gemenskap och en mer kritisk analytisk hållning. En ekonomisk historker kanske skulle se frågan om manlighet ur ett mer praktiskt perspektiv. Hur organiserar vi produktionen för att säkra vår överlevnad? Arbetsdelning har ofta dolda rationella skäl som ibland överlevt förändrade produktionsförhållanden. Den som vill gräva i särhållandets logik kan gå till historien.

För fiskarna i Goa är livet komplicerat och enkelt. Mat behövs fortfarande och fångstmetoderna har inte förändrats mycket. Det nya är att turisterna finns på stranden under en kort säsong och då ställs alla traditioner på huvudet. Drömmen om snabba inkomster gör att fiskarna utsätts för svåra frestelser att överge sina rötter och i stället söka lyckan i den nyckfulla turistindustrin.

Några få båtar fortsätter att fiska under turistsäsongen. Det behövs många starka ryggar för att dra upp näten och båten.

arb1

Efter fisket ska näten rensas och fisken sorteras.

arb2

Klicka på bilden och se min tes om manlig arbetsgemenskap haverera:

arb3

Jag har en del bilder på indiska kvinnor också: Me and my shop

Årets viktigaste krönika?

Anna Larsson säger det bättre

Länk

Det handlar om att barns tid för fri lek har minskat

Det låter kanske oförargligt men det finns anledning att oroa sig. En annan amerikansk undersökning (av barn i fattiga områden) visar nämligen att vid 23 års ålder hade en tredjedel av barnen som gått i skolliknande förskolor blivit arresterade för brott jämfört med en tiondel av barnen som gått i förskolor där lek prioriterades.

En annan gång ska jag berätta om familjemedlemmen, musikskolan och saxofonen. Är det någon som vill köpa en begagnad altsax av en ångerköpt förälder?

Kuku står – ingen byta får

Vi spelade mycket kort på barndomens släktfester. Jag läser kurslitteratur om det kompetenta barnet och funderar över hur vi behandlades på dessa rediga bonnagillen.

Det gick en skarp gräns mellan att vara barn vilket innebar att bli tagen hänsyn till, och den kalla verkligheten då man tog steget över till vuxenvärlden och förväntades stå ut med att få sin trumf spräckt i partolva. Det fanns ingen väg tillbaka till barndomens skyddade värld och hädanefter gällde det att bita ihop – även i nederlagets bittra stund.

Ett favoritspel var Kille. Läs mer

c

Manlig mystik 4

Grabbarna är ganska tuffa. Med nyinköpta halsband, välvaxade frisyrer och blanka badbyxor kisar de mot kameran. Kanske är killarnas självsäkerhet inte bara en fråga om stereotyp machomanlighet – den växande ekonomiska världsmakten Indien har redan idag den största populationen av högskoleutbildade personer.

Det finns en stabil grund för kaxigheten!

mm4

Om sexistiska datorspel

Ibland föreläser jag om datorspel och försöker inta en icke-moraliserande hållning.

Tillverkaren av Onechanbara: Bikini Samurai Squad gör det inte enkelt för mig. Jag har hört att flickor tycker om att byta kläder på sina figurer, men tror nog att succén i skolsammanhang kommer att dröja.

Dessutom lär det vara ett uselt spel!

Bild

Är det någon mer än jag som saknar Mias mattehus?


IKT-pedagogen i Sydsvenskan

Sydsvenskan presenterar idag IKT-pedagogen Jonas Hällebrands tankar om datorer i skolan. Det är en klargörande och informativ artikel som ställer rätt frågor. Samtidigt är det plågsam läsning i ljuset av vår utbildningsministers ointresse för teknik och demokrati

Länk

På samma uppslag skriver Andreas Ekström klokt om barns digitala kompetens.

Länk ?????

ribbstol

Jag är lite förvånad över att skolfrågorna har flyttat över till Kultur & Nöjesdelen. Ledarsidan och debattredaktionen har ofta varit megafon åt björklunderiet. Inrikesredaktionen har inte lyckats förklara de nationella utspelen. Lokalredaktionerna famlar mellan nedskärningsreportage och pittoreska nedslag i pedagogiska påhitt. Inpå livet hamnar ibland i psykologi och relationer (läs mobbning). På Postis kan vi ta del av ungdomarnas egna röster.

Mångfald är bra men jag saknar en konsekvent bevakning av framtidens viktigaste fråga.

Bilden av Rosengård

Jag är misstänksam mot tidningar som försöker kompensera år av svartmålning genom enstaka positiva artiklar, men reportaget från Drömmarnas hus i Rosengård är underbart. Bilden av de tre muslimska flickorna i trädet kommer jag att bära med mig. Vackert jobbat Ingemar D. Kristiansen!

länk  till bildspel!