Klokast idag

Jag har tidigare tipsat om Sydsvenskans språkserie. Idag interjuas en av mina hjältar Eva-Kristina Salameh som reder ut några vanliga missförstånd.

– Jan Björklund är ute och cyklar, säger Eva-Kristina Salameh irriterat. Hon syftar på ett förslag från Folkpartiet att förbjuda undervisning i svenska skolor på andra språk än svenska.
– När jag började som logoped 1978 saknades kunskaper om de flerspråkiga barnens språkutveckling. 2009 finns kunskaperna, nu är problemet attityden.

Sant, sant, sant

rom

Genuspedagogiken i avhandlad form

Uppdatering: Christian har svarat och jag vill gärna att fler tar del av hans text. Samtidigt vill jag be om ursäkt. Min kritik och lite slarviga tolkning av ett kapitel är inte rättvis mot avhandlingen som i  stora delar är spännande och nyskapande.

Christian Eidevald har skrivit en avhandling som heter Det finns inga tjejbestämmare. Jag läser med intresse och viss förvåning. Bakom den storslagna ansatsen och de välgjorda observationerna och intervjuanalyserna föder berget en liten försiktig råtta. I de avslutande tankarna Den könsproducerande förskolan (s.165 f.f.) sammanfattas resultat och slutsatser. Jag citerar och undrar

Innan jag går in på nästa del, där jag bland annat föreslår andra diskurser som kan tas i bruk, för att på så sätt öppna upp för nya diskursiva praktiker, vill jag kort beröra några frågor som jag ställt under studiens gång: Nämligen om jag anser att det inte spelar någon roll om förskollärarna är män eller kvinnor samt vilken utbildning de har och om det inte har någon betydelse om ett arbetslag deltar i olika projekt, exempelvis jämställdhetsprojekt.

Det är en central frågeställning. Jag som har arbetat med rekrytering till lärarutbildning är naturligtvis nyfiken på om sådant som utbildning och kön (för att inte tala om ålder, etnicitet och klass) spelar någon roll för lärares självförståelse och praktik.

Jag fann inget i denna studie som visar att (de “utbildade”) förskollärarna och (de “outbildade”) barnskötarna bemötte flickor och pojkar med olika strategier eller att olika åldrar eller kön innebär olika jämställda förhållningssätt mot barnen. Min förståelse av detta är att könsdiskurser är starka på flera olika plan i samhället och att utbildningar inte problematiserar och utmanar dessa.

Om jag förstår författaren rätt så spelar ingenting någon roll – eller rättare sagt: han har inte lyckats visa några signifikanta faktorer som styr personalens handlingar. Risken är stor att alla sprattlar i samma anonyma och dominanta struktur?

På så sätt är de en del i att de upprätthålls. Målet att öka jämställdheten tror jag därför inte heller kan nås enbart genom att anställa fler män i förskolan, eftersom jag förstår det som att diskurser om flickor och pojkar som varandras motsatser bärs upp av både kvinnor och män generellt.

Här spelar Eidevald med i en tradition som tycks sätta en ära i att bekämpa föreställningen om att män kan förändra något. Den lite fåniga retoriken mot dem “som tror att något kan uppnås genom att anställa fler män” är en halmdockeargumentation som jag inte ser någon given måltavla för. Vem hävdar detta?

Däremot kan det säkert finnas andra fördelar med mångfald på arbetsplatser, med olika människor med olika bakgrunder.

Är det enbart bakgrunden som är intressant? Hur förhåller sig författaren till verkliga konflikter om innehåll och arbetssätt. Jag är bekymrad över att en romantisering av bakgrunder leder vilse – om inte syftet är att framställa Sverige som ett mångfaldsparadis.

På liknande sätt är det min övertygelse att kunskap om jämställdhet och genusforskning är viktig för att på sikt kunna förändra en verksamhet som många gånger uppvärderar det maskulina.

OK – på vilket sätt uppvärderas det maskulina. Min erfarenhet från 25 år i förskolan är den motsatta. Pojkarna ses som bekymmer. Vad menar Eidevall med “det maskulina”?

Däremot tror jag inte att det räcker med att lyssna på föreläsningar om hur andra gör skillnad mellan flickor och pojkar för att förändra verksamheten.

Vem tror detta?

Som denna studie antyder är förskolepersonal, liksom andra, i regel övertygad om att just de inte gör liknande skillnader.

Återigen ser vi det olika. Min bild av lärare och lärarstudenter äratt de är besatta av sin egen godhet och betydelse. Dessutom förstärks denna hållning utifrån ett läroplanspespektiv som legitimerar diverse övergrepp.

Resultatet kan därför bli att förskollärare efter dessa föreläsningar pratar om hur förfärligt det verkar vara på andra ställen.

Jo det här känner jag igen. Vi behöver “de onda” för att definiera oss som “de goda”.

För att genomföra en verklig förändring tror jag därför att det både behövs kunskap men att arbetslaget dessutom gemensamt sätter fokus på sina egna handlingar, exempelvis genom att filma sig själv och analysera sitt eget bemötande mot olika barn.

Kanske blev frestelsen för stor till slut – forskaren kan inte avhålla sig från att ge metodiska råd. Tyvärr är denna normativa sida hos genusforskare ett genomgående drag. Se min kritik av Elisabeth Hellman i Förskolan

Jag kommer nog att återkomma till avhandlingen – det är varken en recension eller ett försök till rättvis beskrivning av innehållet!

pojke

Jag läser samtidigt Anna Larssons krönika om skillnader i pojkars och flickors skolprestationer. Här bränner det till!

Tisdagstema – spår

ssss

Jag gillar dagens ämne. Det är något dubbelt och symboliskt över ordet.

Själva spåret är ett tomrum efter något som har passerat. Samtidigt går det att se våra minnen som spår av händelser. Frusna ögonblick som beskriver det vi kallar historia. Bilder av spår blir spår av spår. Minnen av bilder av spår blir…

Ricoeur sa det bättre.

Fototriss

“Omedvetet inkompetenta”

Jag har försvarat gensusvetares och genuspedagogers existensberättigande i Svd-debatten men nu vet jag inte om det är dags att byta sida.

I Lärarnas tidning framträder Torbjörn Messing med regeringsuppdraget att utreda jämställdhet i skolan. Han är sällsynt förnumstig

Hur bedömer du att medvetenheten om genusfrågorna är ute i skolorna?
– Jag skulle säga att de flesta är mer eller mindre omedvetet inkompetenta.

Med en sådan arrogant inställning förstår jag att genusvetarna lyckas reta gallfeber på etablissemanget.

För mig är det ett större problem att den senaste tidens jämställdhetsutredningar med skola och förskola tycks vara upptagna att argumentera mot en halmdocka:

Tre av fyra lärare i grundskolan är kvinnor. Skulle fler manliga lärare förändra situationen?
– Jag tror inte att pedagogernas kön har så stor betydelse i sig. Både kvinnor och män bidrar till att återskapa eller bryta könsmönster. Det handlar mer om hur medvetna lärarna är. Det är bra med fler manliga lärare om de är genusmedvetna.

Risken att bli beskylld för biologism eller essentialism leder till ett avvisande av männen i skolan – om de inte har passerat nålsögat “att vara genusmedvetna”. Det betyder att de möjligtvis kan komma ifråga som förebilder om de överger den traditionella manligheten som riskerar att bli problematisk och stereotyp i en värld med 95% kvinnor.

polis


Folkbildning om språk

Jag är lite trött på bilden av mig själv som argsint bloggare. Därför är det kul berömma den lokala tidningen för att den tar sitt ansvar och sprider kunskap om barns språkutveckling

http://sydsvenskan.se/inpalivet/article416890/Spraket-borjar-med-ogonkontakt.html

http://sydsvenskan.se/inpalivet/article416902/Barn-lar-sig-prata-utan-ord.html

Kanske behövs det en gnutta svalkande lugn i debatten om barns språk. Politiker tycks ha antagit ett orosperspektiv som blåser upp behovet av experter.

De flesta barn lär sig tala, förstå, läsa och skriva – trots skolan.

vv

Om vetenskap funnes

Debatten om genusvetenskap rullar vidare på SvD och nivån pendlar. Ett spår handlar om vad vetenskaplighet egentligen är och de tvärsäkra påståendena flyger genom luften. Sällan har naturvetenskapen framträtt med så totalitära och naiva anspråk. Oförmågan att förstå eller intressera sig för andra forskningsansaster är deprimerande och när denna arrogans paras med banalt nyttotänkande, primitivt hat mot vänster och feminism – då är det nog klokast ligga lågt.

Vetenskap

Image by Cool Text: Logo and Button GeneratorCreate Your Own

Som lärare är det aldrig för sent att hålla en liten föreläsning och jag tänker försöka sammanfatta en personlig hållning till vetenskapen. Oliver och Wittgenstein diskuterar på en nivå där jag inte känner mig bekväm. För mig gäller det att balansera mellan idealism och relativism utan att tappa fotfästet.

När jag möter studenter som ska skriva examensarbete brukar jag tänka i fyrfältsmodell. Forskningsfrågorna kan vara:
1) Angelägna/ mindre angelägna besvara
2) Enkla att besvara trovärdigt/ svåra att besvara trovärdigt

Varje fält har sina problem och möjligheter, men även mindra angelägna frågor som är svåra att besvara kan visa sig öppna nya fält. Mänskligheten är troligen inte överens om vilka frågor som är angelägna.

Ett vanligt sätt att förenkla en fråga är att avgränsa den. Då skär vi bort sådant som inte går att kontrollera och använder det klassiska laboratiumexperimentet som vetenskaplig förebild. Kriterium för god forskning har en stark tradition här – men vi betalar ett högt pris för förenklingen. Inom psykologi och pedagogik är det ofta komplexa samspel som är intressanta och individuella studier av lärande missar viktiga dimensioner.

Men i grunden är nog vetenskapssamhället överens – det är en styrka att veta VAD som ska undersökas. I mitt exempel ska vi undersöka en samling sten.

sten1

Bilden föreställer stenar fotograferade i strandkanten vid Knäbäckshusen den 18/8 2008. Frågan är nu om frågan gäller:
1) De egentliga fysiska stenarna
2) Bilden av stenarna
3) Vår tolkning (upplevelse) av bilden

En naturvetare skulle antagligen avfärda alternativ 2 och 3 som ointressanta och kasta sig in i jakten på sanningen om stenarna.

Ur en ontologisk aspekt är det viktigt att klargöra om stenarna verkligen finns, om de alltid har funnits eller när de framträder som självständigt objekt. När blev stenen sten och när upphör den att finnas till?

En epistemologiskt intresserad forskare skulle kanske lägga större vikt vid frågan om huruvida det är möjligt att veta något om stenarna. Med vilken rätt hävdar vi att dessa föreställningar är sanna?

Den metodologiskt sinnade forskaren fokuserar på vägen. Hur gör jag för att erövra och pröva kunskapen. Kampen mellan deduktiv (tesprövande) och induktiva (sökande) förhållningssätt är hård men det är svårt att se hur endera sidan klarar sig utan den andra.

sten3

Naturvetaren kanske frestas att söka sanningen om varje sten och möjligheten att genom kemisk analys beskriva den in i minsta beståndsdel tror jag är lockande. Sanningen om Knäbäckshusens stenar resulterar sannolikt i en katalog av verifierbar data. På detta sätt arbetade språkvetenskapen under 70-talet i sina försök att reducera språket till sina minsta beståndsdelar. Sanningen om hur språket fungerar och utvecklas var svår att uppnå genom dessa beskrivningar. På samma sätt är det svårt att fånga stenarnas förändring över tid genom liknande beräkningar. Det är för komplicerat och sanden, vinden och strömmarnas inverkan är svåra att reducera till formler.

sten4

Jag utbildar lärare och de senaste åren har stora förhoppningar knutits till att vetenskapen ska ge svar på skolans problem. Regeringen berömmer sig om att presentera evidensbaserade metoder mot mobbning och delar av forskarsamhället vrider sig generat inför denna retorik. Tron på att lösa komplicerade problem genom enkla metoder döljer oförmågan till djupare analys.

Idag är forskning en karriärväg och ett sätt att ge landets högskolor prestige, eller som det heter “excellence”. Därför anställs enbart disputerade personer på landets lärarutbildare – deras forskarbakgrund ses som en garanti för intellektuell kvalitet. Lärarexamen och undervisningserfarenhet har inte samma status idag. Det finns ingen forskning som bevisar att denna forskarbakgrund skulle vara en garanti för kvalitet i utbildningen. Forskningen har valt att inte beforska sig själv.

På Svenska dagbladet kokar populismen och dess försök att skilja ut nyttig forskning från annan. Om debatten medverkar till att göra genusvetenskapen mindre ideologisk kanske det för något gott med sig.

Genusvetarhatet på Svenska dagbladet

Genus

genushat (debatten i pdf-form – läs bakifrån)

Jag har en lite underlig position och är därför en aning svävande i den debatt om genusvetenskap som rasar på Svd utifrån Tanja Bergkvists artikel. Min bakgrund som man i förskolan gör att jag har stött på en hel del underligheter i feminismens och genusvetenskapens namn. Jag har upprepade gånger kritiserat genuspedagogiken för att vara normativ och kompensatorisk. Just nu jobbar jag med att rekrytera män till lärarutbildning och det blir ett ganska meningslöst projekt om könsskillnader i grunden ses som obehagliga och farliga sociala konstruktioner.

Se länkar under Genus

Egentligen borde jag glädjas över att debatten äntligen kommit igång – men sen läser jag igenom inläggen en gång till och upptäcker att det är ingen debatt. Genusvetarna har dragit sig undan och låter det hela blåsa över.

Jag förstår dem – tonläget är uppskruvat i falsett och argumenten ofta en blandning av naiv puristisk vetenskaplighet (empirism-positivismen) och allmänt revanschistiska hatutbrott mot sossesverige. Ur detta kan inget gott komma.

vinoud

Apadjävelen är död

Leppe Sundewall är död. Han dubbade Kung Louis sång i Djungelboken och jag menar att han gjorde en stor insats för jazzen i Sverige.

Debatten om trumpet och genus känns ganska futtig ur den här vinkeln. Det svänger helt enkelt ruskigt mycket och jag har svårt att tänka mig en politiskt korrekt apkung.

På Youtube hittar jag bara den engelska versionen med Louis Prima. Den är nästan lika bra!