Bloggvärlden är ett gästfritt ställe – vi läser och kommenterar utan att egentligen känna varandra! Jag är inbjuden som fredagsgäst hos På förskolan och i min världsbild är det nästan det finaste man kan bli (förutom sommarpratare och Let´s dancevinnare)
Mats Björnson beskriver ett problematiskt läge på Newsmill. Inga enkla förklaringar och ett diskuterande tonfall som är ovanligt.
En sak som förvånade litet vid genomgång av tillgängliga uppgifter om kön och skola var att könsskillnaderna var ungefär lika stora bland barn med medelklassbakgrund som bland barn med arbetarklassbakgrund. I gruppen elever som har toppbetyg från grund- och gymnasieskola utgör flickorna uppåt tre fjärdedjedelar, vilket får till följd att de ofta slår ut pojkarna från de mest attraktiva skolorna och utbildningarna. På många skolor i Stockholms innerstad har vi fått en stark majoritet flickor. Behöver vi könskvotering för att tandläkare, jurist och arkitekt inte ska bli kraftigt kvinnodominerade yrken framöver?
Den 30/3 kommer Högskoleverkets rapport om hur män ska lockas till läraryrket. Björnson tar inte upp frågan om hur lärarkårens könstillhörighet påverkar pojkarnas prestationer. Det är en känslig fråga och jag tror att det finns en lockelse i att se fler manliga lärare som en snabb lösning. Men att inte ta upp problemet med skolan som en femininiserad kultur är fegt.
På Metabolism diskuteras begreppet “unschooling” utifrån en artikel i Pedagogiska magasinet
Jag är intresserad av tanken på att barn som har dåliga skolerfarenheter behöver upptäcka sin nyfikenhet på nytt. Vi kommer att möta ungdomar som är skadade i sin tilltro till skolans institutioner och risken är stor att den nya skolpolitiken med tydliga krav och målstyrning förvärrar tillståndet ytterliggare.
Nu utbildar jag lärare och det kanske är viktigt att ge dem en grundläggande tilltro till skolans betydelse för individens utveckling, men hur talar jag om för studenterna att det även handlar om att skydda barn från skolan? Går det att jobba inom skolan och samtidigt tvivla på den?
Detta inlägg kunde haft rubriken En bloggare korsar sitt spår. Jag skriver mitt tusende inlägg och borde nog drabbas av lite eftertanke eller åtminstonde en smula klädsam prestationsångest. I stället låter jag bloggen kränga vidare mellan arg skolpolitik, glada amatörfoto och nostalgiska musikkåserier. Kanske lider jag av fläckvis fartblindhet och är fortfarande delvis berusad av mediets möjligheter. En postmodernist skulle kanske påstå att det är bloggen som skriver mig?
Jag känner mig som en parodi på äldre rockälskare. Förutsägbarheten och fantasilösheten är lika stor som kärleken till ett fåtal giganter som skymmer sikten för allt det nya jag borde lyssna på. Ändå har ingen formulerat rockens självdestruktivitet med större precision än Neil Young. Texten
My my, hey hey
Rock and roll is here to stay
It’s better to burn out
Than to fade away
Länk till Neil Young – Out of the blue
Läraryrket handlar enligt många om att vara konstruktiv och uthållighet. Det som händer är ofta osynligt för ögat.
Hey hey, my my
Rock and roll can never die
There’s more to the picture
Than meets the eye.
Jag drömmer fortfarande om en utbildning som vågar gå bakom bildens yta.
LR och Metta Fjelkner fortsätter sin kampanj för att staten ska ta över skolan. I DN presenteras en undersökning som beskriver glappet mellan folket och politikerna utifrån en enkät med 3000 deltagare.
Jag, som är notoriskt misstänksam mot den här formen av kartläggningar, hade gärna velat se frågorna innan jag kommenterar Fjelkners slutsatser. Det luktar beställningsarbete och folkets längtan efter statlig styrning är svårförklarad.
Även om lågkonjunkturen kommer att skapa en hel del obehagliga nedskärningar är det svårt att se staten som frälsare när det gäller att garantera kvalitet. Vilket välskött statligt företag är det som visionen hämtar kraft ur? Posten? Televerket? SJ? Vattenfall? För det kan väl inte vara en hemlig längtan att skolan ska genomlida samma utveckling som Försvaret?
Att Systembolaget och Svenska spel fungerar hjälpligt handlar väl mer om monopol än kvalificerad ledning.
En mer komplicerad fråga är hur tillsynen skulle skötas. Att staten kontrollerar sig själv känns inte särskilt pålitligt.
Det enda sättet att uppnå den form av likvärdighet som Fjelkner & co eftersträvar är hårdare styrning och detaljreglering av såväl undervisning som resurser. Jag ser framför mig en byråkrati där hälften av de anställda kontrollerar den andra halvan. En klassisk modell som de flesta länder tog farväl av 1989…
Vi diskuterar vilken typ av böcker studenter ska möta på en högskola och en snabbtitt på kursplaner gör mig en aning nedstämd. Litteraturlistorna innehåller få intellektuella utmaningar och det är sällan böckerna verkligen griper tag och aktiverar studenternas erfarenheter. Jag behöver återerövra min tror på böcker som kunskapsväg.
Facklitteratur är alltså inte särskilt lockande just nu, men å andra sidan vet jag inte i vilken ända av min skönlitterära bokhög jag ska börja. Är det någon som kan ge mig ett råd?
Jag tänker att högskolans lärare ibland måste vara förebilder för studenter. Jag är mindre intresserad av moralisk eller intellektuell idealbildning – nej, jag vill att vi som jobbar med framtidens skola ska gå före när det gäller sådant som mod och kreativitet.
Därför länkar jag med stolthet till min kollega Mikael Björk som har gjort en lysande cover på en fantastisk låt.
Jag blev aldrig någon rejvare. Lite för gammal, lite för lat och lite för ointresserad av droger. När jag hör Moby spela House of the blue leaves undrar jag om jag trots allt inte missade något viktigt?
Livet på Lärarutbildningen är ofta mycket seriöst och ibland har jag svårt att hålla mig för skratt när studenterna med högtidliga miner säger:
– Som pedagog är det viktigt att tänka på…
Då tänker jag att det finns något i den här uppslukande musiken som skulle kunna luckra upp den normativa traditionen i skolan. När vi i examinationerna försöker beskriva och definiera “lek” med vackra ord och referenser till kurslitteraturen, då avlägsnar vi oss samtidigt från det som skulle kunna vara lekens kärna.
Går det att tänka sig en lärarutbildning utan böcker?
Prince är det lilla geniet som jag följde maniskt tills jag plötsligt tappade intresset. När jag hör Computer blue inser jag varför. Allt är inte lika bra och ibland är musiken mer blank än levande.
Bilden är från Berlin där finanskrisen har pågått några år. De ödsliga kontorshusen längs Friedrichstrasse vittnar om hur sköra förväntningarna på ekonomiskt uppsving var. Ingenting är mer patetiskt än ett tomt modernistiskt skrytbygge.
Några kvarter bort är skotthålen i husen kvar sedan kriget. Snart öppnar caféerna på Käthe Kollwitzplatz.
Här borde finnas en koppling till skolpolitik – idag är den mer än osynlig
Inom lärarutbildningen diskuterar vi ofta estetikens roll i skolans värld. Finns det konst som är radikal och uttrycker erfarenheter på ett sätt som gör det möjligt att bearbeta orättvisor i samhället? Eller är den viktiga konsten radikal i betydelsen personlig och äkta? Går det att lära barn att använda konst i sitt identitetsarbete?
Samtidigt pågår den gamla tråkiga diskussionen om högt och lågt – elitkultur och folkkultur. Då gäller det att förmedla borgerlighetens traditionella bildningsideal och den goda smaken.
Jag anar att den hemsydda tavlan med det klassiska motivet Fiskargubben inte skulle hamna särskilt högt på listan över finkultur. Uttrycket är ganska…hmmmm…platt!
Tysta tankar 