Fjäderharv – Så här gick det nog till.
Jag närmar mig temats obevekliga slutpunkt och anar att en del bloggläsare är fullständigt mätta på jordbruksbilder och okynnesmetaforer. Det finns en uppenbar risk för återfall – men jag ålägger mig ett veckolångt rostförbud. Jag tror på inre disciplin och går in i en rostfri fas.
På lösa grunder tror jag att vi är på väg in i en ny fas. D-ordet och K-ordet (Diskurs och Kontext) tappar mark och i stället seglar de meningslösa sammansättningarna upp som oväntade vinnare på den akademiska floskeltoppen. Jag presenterar en liten lista som är inspirerad av en stunds håglöst visionsarbete.
1) Medvetna satsningar
Har någon sett en omedveten eller medvetslös satsning? Jag vill gärna att ni beskriver den – för jag har ingen aning om hur det skulle se ut eller gå till.
2) Studentaktiv undervisning
Uttrycket antyder att det skulle finnas någon form av undervisning där studenterna inte är aktiva och jag undrar om det verkligen är fråga om undervisning i så fall? Allt lärande förutsätter någon form av aktivitet och verkligt lyssnande aktiverar tidigare erfarenheter. Eller har jag missat något?
3) Det självständiga arbetet
En synnerligen obehaglig idé som har gjort sig bred inom högskolevärlden. Tanken skulle vara att stora delar av den övriga undervisningen skulle vara osjälvständig – men att det skulle beredas plats för eget självständigt tänkande inom vissa väl avgränsade moduler. Jag menar att denna form av kompensatoriskt tänkande är en intellektuell härdsmälta av värsta slag.
Krishma är fem år och lever med sina tre bröder och föräldrar i Goa. Hon är hörselskadad – men ett mycket uttrycksfullt barn. Väldigt mjuk och ytterst bestämd.
Mer Tisdagstema
Ringvälten är en personlig favorit bland jordbruksmaskiner. Mina kunskaper är ytliga och fragmentariska – men till skillnad från skivharven som krossar och luckrar upp jorden tror jag att ringvälten har som främsta funktion att bryta kapillärkrafterna i jorden. Genom att bearbeta jorden med ringvält efter harvning och sådd behövs det mindre ogräsbekämpningsmedel. Fukten stannar kvar vid ytan och försvinner inte ner i osynliga kanaler.
Om vi nu beskriver skolan som en kulturaktivitet och tar fasta på den latinska betydelsen av cultura som odling – då öppnar sig ett fält av oväntade metaforer för det som vi vill ska hända i undervisningen. En uppenbar fara i denna liknelse är att barnet tilldelas en passiv roll i processen och den aktive bonden blir den som plöjer, harvar, gödslar, sår och ogräsbekämpar – på samma sätt som läraren planerar, organiserar, motiverar, bedömer och belönar barnets framsteg.
Samtidigt är det något i liknelsen som lockar mig och jag tror det är upplevelsen av oförutsägbarhet. Bonden som har gjort allt rätt och ändå tvingas se utsädet torka bort måste orka ta nya tag nästa år. På samma sätt tvingas en klok lärare inse att allt inte går att planera fram. Misslyckandet är en del av jobbet. Barnen och naturen följer sina egna lagar. Vi kan välja att lägga vår energi på att förbanna vädret eller barnens hemmiljöer – men jag rekommenderar en mer fördragsam hållning.
När det gäller undervisning tror jag att vi ofta missar det moment som jag numera kallar ringvältning – en sorts beredning av ytan som gör att det uppstår bra förutsättningar för växande.
“I´m gonna burn diesel and dinosaur bones”
Jag bad om hjälp att hitta musikvideofilmer och nu fattar jag att akismet-filtret har slagit till och tagit bort en hel del kommentarer!
På mitt mest hundaktigaste och krypande sätt vill jag nu försöka återskapa det förtroende som jag kanske har haft!
Jag erkänner att jag inte riktigt fattat hur det där spamfiltrer fungerar men ska ta till vana att kolla kön oftare – det har fungerat bra tidigare och nu är det kanske någon nyinställning som hindrar Youtubelänkar…
Förlåt igen!.
Missa inte tipsen!
Jag lyssnar på Studio 1 där Maria Wetterstrand mosar den folkpartistiske papegojpolitiker Christer Nylander i frågan om ämnesundervisning på modersmålet.
Samtidigt minns jag med en viss saknad en tid då det fanns ett stort statsbärande parti som hade en tydlig hållning i skolfrågor. Nu hukar socialdemokraterna nationellt och lokalt. Planen tycks vara att att undvika strider som avslöjar den inre splittringen samt att lägga sig så nära Folkpartiet som möjligt.
Vi undrar om det ska bli någon riktig vinter i år. Det luktar vår och tjälen bär inte de tunga maskinerna i alekärret.
Harven ligger beredd att slå sönder jordkokorna på åkern. Varje år tvingar frosten upp nya stenar ur jorden. Dessa stenar läggs på plåtlådan och körs bort till gärdsgården. Jag tänker på hur min förre granne beskrev sin ideala blivande fru:
– Hon ska ha bra jord som gränsar till mina marker och så ska lacken vara kvar på lådan!
Efter ett tag fattade jag att detta är ett talesätt för stenfri jord – om lacken är kvar på lådan alltså…
I fredags presenterade Sydsvenskan med buller och bång en rapport om integrationsproblem på Rosengård.
Det var inledningsvis relativt okritiska artiklar och lanseringen över hela första sidan en aning – udda.
När jag nu läser ikapp helgens tidningar studsar jag till inför lördagens rubrik som i sitt försök till reträtt är svårslagen i sin ofrivilliga komik.
“Söndertuggade källor får forskare att rasa”
Jag hoppas att det är utskrifterna från intervjuerna som har körts i dokumentförstöraren och inte själva källorna. Annars är jag orolig för deras fysiska tillstånd.
Dessutom tänker jag att ordet “rasa” borde vara förbehållet kvällstidningarnas rapportering om dokusåpor. Risken finns annars att vi får läsa om “källchock” i den tabloiserade varianten av Sydsvenskan. Jag menar att det borde vara de förtalade Rosengårdsborna som “rasar” – inte experten på forskningsetik, som uttrycker sig högst måttfullt i texten.
Jag läser vidare och inser att Sydsvenskan tycks ha ytterligt initierade uppgifter om när, var och hur förstörelsen har skett:
När regeringen presenterade rapporten om ökad islamisering på Rosengård gick dokumentförstöraren varm på försvarshögskolan. Hela källmaterialet förstördes.
I reportaget finns inga ytterligare uppgifter som styrker denna ganska dramatiska berättelse om samtidighet, men jag är nyfiken – ungefär hur varm var dokumentförstöraren?
Vad hände med hårddiskarna? Finns det ingenting sparat på server för back-up?
Om det är någon som borde rasa är det journalister och allmänhet som enligt offentlighetsprincipen har rätt att begära ut offentliga handlingar. Det är inte inför vetenskapssamhället som konflikten är djupast – det är en fråga om en statlig myndighet som sviker sitt ansvar gentemot medborgarna och lagen. Sabuni väljer att bagatellisera kritiken på ett oroväckande sätt
Jag läser rapporten och slås av hur svårtolkade uppgifterna är. Forskarna tycks ha intervjuat alla utom de som rapporten verkligen berör.
Skvaller och hörsägen med andra ord.
Pernilla Ouis är tydlig i sin formella kritik av rapporten:
Den är ovetenskaplig i flera hänseenden: Metodologiskt tveksam eftersom den berörda gruppen inte intervjuats, referenser saknas och källmaterialet har förstörts. Dessutom språkligt tafflig med svepande, oklara formuleringar och en total avsaknad av teori och analys. Jag hade inte heller godkänt den som en studentuppsats.
Slutsatsen är att vi missar ett tillfälle att diskutera ett viktigt problem. Ansvaret vilar tungt på regering, forskare och journalister.
Jag försöker förstå hur Björklund och Franke tänker om skolans framtid. Bakom Lärarutbildningsutredningen HUT:s förslag finns kanske en karta över svensk skola. Frågan är vem som ritade den och när? Vem tog sig rätten att beskriva skolan i dessa grälla färger? När blev förenklingen politiskt möjlig?
Jag tröstar mig med en vacker karta över trakterna kring S:t Olof. Klicka och njut av detaljrikedom.
1812-1820 red den tappra fältmätningsbrigaden runt och kartlagde den skånska landsbygden. Resultatet blev en rekognosceringskarta. De mystiska tecknen markerar olika former av vegetation.
Jag vandrar runt och letar efter spår från den tiden. Mycket är förändrat men själva förändringen är också spännande och ofta vacker. Markerna bär på hemligheter.
Om jag vill veta mer om tomtgränser och avstyckningar går jag till häradskartan (förstora!):
Konstruktionismen använder liknelsen med inre kartor som ett sätt att åskådliggöra vad kunskap är och hur den förändras genom anpassningar till nya intryck. Våra världsbilder uppstår i samspel med omgivningen. Hållbarhet är inget självändamål.
Det jag kallar kunskap kan vara en vag föreställning om något som jag lyckas beskriva på ett sådant sätt att det framstår som meningsfullt för någon annan än mig själv. Dessa beskrivningar – eller yttre kartor – är tillfälliga konstruktioner och värdet högst tidsbegränsat. Jag behöver dem för att orka leva och våga handla -men den största faran är kanske om jag verkligen börja t-r-o på dessa kartor och förväxlar dem med verkligheten.
Inom militären finns ett talesätt om att ifall det föreligger skillnad mellan kartan och verklighet – då gäller kartan.
När jag är ute och vandrar blir glappet mellan kartorna och terrängen synligt. Någon form av kunskap uppstår i mina försök att tolka skillnaderna mellan de sinnliga intrycken och de yttre kartor som ritades för nästan 200 år sedan. Försiktigt lägger jag pussel.
Försiktighet tror jag inte finns på Björklunds dagordning.
Tysta tankar 
