800 da-a-mer satt och vänta på mig – vänta på mig!

Alla har någon gång hört fel. I Svd presenteras en ny bok med samlade felhörningar och jag kan knappast svälja frukosten av skratt.

På lärarutbildningen diskuterar vi begreppet reception och grundtanken är att det mest intressanta i kulturprocesser händer i mottagarens huvud och i mötet mellan olika tolkningar. Avsändarens avsikt är oftast ovidkommande. Vi bestämmer oss för en betydelse som verkar meningsfull för oss och sedan biter vi oss fast vid den.

Jag kommer nog att komma på fler exempel under dagen. Har du några roliga felhörningar att dela med dig av?

800grader

Kulturutredning och Lärarutbildningsutredning

Lärarnas tidning:

Kulturutredningen sågar förslaget om att estetiska ämnen stryks som obligatorium i gymnasiet.
”Detta skulle enligt vår uppfattning kunna få allvarliga konsekvenser för gymnasiets förmåga att förmedla estetisk kompetens till alla elever”, skriver Kulturutredningen i sitt betänkande som presenterades på torsdagen.

Jag har tidigare skrivit kritiskt om Lärarutbildningsutredningen HUT:s syn på IT och genus. När det gäller det estetiska fältet är bristen på engagemang och kunskap om möjligt ännu mer himlaskriande.

Det ska bli spännande att se om alliansen kan sy ihop en skol- och kulturpolitik av detta. När Björklund vill förstatliga skolan väljer kulturministern Lena Liljeroth att presentera en utredning som förespråkar ökat kommunalt ansvarstagande.

DN

Svd


Toppsnäcka eller kalaspingla?

Att vara lärare handlar ofta om ord och det gäller att ha koll på nyanser. Vi diskuterar livligt skillnaden mellan en toppsnäcka och en kalaspingla. Meningarna går starkt isär.

Jag behöver hjälp att reda en viktig fråga och ber er besvara enkäten!

Dessutom har vi problem med att sätta ord på den manliga motsvarigheten….

Ständigt denna ledarsida

Sanna Rayman tar upp viktiga problem inom SFI-undervisningen men kan naturligtvis inte avhålla sig från en sällsynt slapp eftersläng:

Som vanligt alltså. Alla vägar leder till lärarutbildningen, denna kunskapens sorgebarns moder.

Denna gången gäller kritiken “försörjningen” – alltså mängden lärare som examineras ut. Det är en komplicerad fråga att avpassa antalet platser till antalet sökande och ett förväntat behov. En stor grupp obehöriga befolkar idag SFI.

Rayman tar chansen att gläfsa med hundarna.

Dagens folkpartistiska stolleprov 2

Jan Björklund driver hos K G Bergström förstatligandet av skolan som en kommande folkpartistisk valfråga och det är med ganska rundahänta löften om höjda löner och ökad status han försöker locka väljare.

Jag, som är statligt anställd vid en högskola, vet att det finns en hel del kommunanställda lågstadielärare som genom generösa påslag vid kommunaliseringen fortfarande befinner sig högt över min löneposition. Vilka pengar är det Björklund tänker använda för framtida löneökningar?

Dessutom är jag nyfiken på hur han ser på de lärare som arbetar inom förskola och fritidshem? Omfattas de också av denna plötsliga generositet?

Troligen inte – troligen aldrig på tiden…

Läraryrkets status är komplicerad fråga. Förenklingsminister Björklund är inte lämpad att ta hand om den. Lärarutbildningsutredningen HUT:s allmänna och förvirrade tankar om statushöjning genom tester och höjda krav är inte ägnade att höja förtroendet för en regering som har gjort den ofrivilliga komiken till sin egen konstart.

När andra grupper beskriver status som en form av personlig frihet, flexibilitet och autonomi – då tror fp att vägen mot professionalitet går genom detaljstyrning, kontroll och hierarkier.

Spåren från Postverket, Televerket och Statens Järnvägar förskräcker. Utförsäljning och slakt är väl ord som först dyker upp – snarare än långsiktig välskött verksamhet.

landsmote

Landsmöte?

Filosofiska rummet om det gäckande jaget

koinge2Filosofiska rummet om jaget den 8/2.

Jag känner mig mer och mer som Arja Saijonma:
– Vem är du, vem är jag?

“Det är möjligt att tänka sig ett jag utan ett språk”

“Djur som jagar belamrar inte huvudet med tankar”

“Älgjägaren tänker inte på att han står i skogen och jagar”

“Med språket förpackar vi tankarna så att de får plats i arbetsminnet”

“Jaget går inte att avgränsa vetenskapligt”

“Att beskriva jaget är som att definiera potatismos genom att röra i det”

“Kan man reducera jaget till sina beståndsdelar?”

“Medvetandet definieras genom sitt fenomenologi – sitt sätt att uppleva rummet”

“Ett pågående val som tillåter oss att göra medvetna rekonstruktioner och föreställningar om framtiden”

“Jaget är förknippat med tanken på att jag kan tänka om mina egna tankar”

“Ett evolutionärt överlevnadstrick är att kunna variera sina tankar – det är bättre att lura mammuten än att slåss mot den”

“Om en robot ska vara användbar måste den vara oförutsägbar”

“Du har en genväg till andras sätt att tänka och känna – din hjärna är byggd för att du ska tolka andras handlande utifrån dig själ

“Skulle det inte varit bättre om vi identifierat oss med begreppet vi?”

“I grupper som kostnaderna för att avvika från gruppen stor och då blir viet starkt”

“De flesta val om vad som är viktigt eller ej kan vi göra helt omedvetet”

“All social interaktion bygger på att vi tar beslut omedvetet under bråkdelen av en sekund”

“Många beslut tas utan jaget – det är förlåtande och kommer efteråt och tar åt sig äran”

På lärarutbildningen  romantiserar vi ibland tankefiguren ” den reflekterande praktikern” som en person med förmågan att t-ä-n-k-a om sitt handlande. Efter att ha hört Filosofiska rummet anar jag att denna ganska banala självklarhet kanske ändå måste formuleras i slagordsmässiga former.

Dels för att det tycks finnas personer som enbart handlar och aldrig tänker (I min evolutionära världsbild borde de vara dömda till undegång).

Å andra sidan lär det finnas personer som befinner sig i någon form av teoretiskt rum och inte intresserar sig varken för handlingar eller deras konsekvenser.

Jag har aldrig mött någon av dessa personlighetstyper – men vi behöver dem kanske som avskräckande exempel eller referenspunkter?

Eller finns reflektionsbegreppet för att vi ska kunna monopolisera tänkandet och trycka ner de studenter som inte tänker på vårt sätt – det vore ett sant övergrepp.

Mer spännande är då frågan om det är möjligt att befinna sig i ett tillstånd där jaget inte fungerar som ett filter mellan människan och världen. Att befria sig från jagets och medvetandets tyranni kanske låter väl djärvt – men filosoferna tycks se fördelar med ett mer intuitivt förhålllningssätt. Evolutionära fördelar.

Själv har jag gett upp tanken på att bara säga kloka saker. Det tar alldeles för mycket energi om jag ska styras av rädsla i stället förlust.

Efter att ha hört Filosofiska rummet har jag fått en del redskap att sätt ord på detta jaglösa tillstånd. Detta kan vara början på en anti-intellektuell period.

Eller inledningen på en tid av högre medvetande…

Safer internet day

Vid sidan om kanelbullen, menlösa barn, pi, internationella vaginor och stomipatienter har nu även säkerhet på Internet fått en egen högtidsdag och det är den 10/2.

Grattis – tror jag.

Medierådet firar på Fryshuset och jag undrar försiktigt om de lyckas skaka av sig den barlast av moralpanik som belastar stora delar av vuxenvärldens tankar om barns nätanvändande.

Elza Dunkels verkar ha fått nog.

Därför behövs män i skolan och förskolan

Jag arbetar med att försöka rekrytera män till skolans värld men det är en svår uppgift. Om jag talar om vad det är för kvaliteter som männen förväntas tillföra riskerar det att bli fördomsfullt och nedlåtande mot de kvinnliga kollegerna.
Hos Killfröken hittade jag en bra gestaltning av något som jag i brist på annat kallar “ett manligt perspektiv på dans”

Mer om dansande manlighet

Karajan – läraren som dirigent

P2 har sänt fem långa program om Herbert von Karajan (länk) och jag har motvilligt låtit mig dragas in i kulten av 1900-talet störste personlighet inom den klassiska musikindustrin. Många röster har försökt beskriva hans storhet, men jag är fortfarande inte helt övertygad – kanske handlar det mer om marknadsföring än verklig kvalitet?

I det femte avsnittet diskuteras idealet med exakt dirigering. Om målet är att få alla musikerna i en symfoniorkester att spela fullständigt synkroniserat måste dirigenten inse att han inte kan uppnå detta genom styrning. Det fungerar alltså inte att använda dirigentpinnen – synintrycken ger inte musikerna den trygghet de behöver för att våga spela inifrån.

Det verkliga samspelet uppstår när dirigenten lägger en tydlig grund för pulsen – men markerar att musikerna måste förlita sig på varandra. De måste lyssna på helheten. I det samspelet växer den vackraste musiken fram. Det är inte rädslan att spela fel som driver musikerna. De vill vara en del av orkestern.

Karajan tycks ofta ha haft en ganska tillbakadragen roll som dirigent. Små parallella rörelser “som om om han modellerade något” och ibland menade en kännare att han viftade helt mot takten “för att tvinga musikerna att lyssna på varandra i stället för att stirra på dirigenten”.

Ofta blundade Karajan samtidigt som han dirigerade. Effekten när han någon gång tittade var stark. Då förstod alla att här gällde det att skärpa sig.

Och nu tänker jag att detta har något med läraryrket att göra. Ett auktoritärt ledarskap blir i längden ett kvalitetsproblem.

Relationer verkar med musikerna verkar ha varit mycket distanserade. Konsertmästaren i Berlins symfonikerna hade efter 30 års nära samarbete samtalat med Karajan utanför orkestersalen en (1) gång.

Det är inte ofta.