Jag är fel person i fel affär. Skor är inte min grej och foppatofflor klarar jag mig utan. Bilden är från Berlin – skoaffärerna kring Hackeschener Markt är annars sevärda, har jag hört.
Mer felplacerad person – här har jag lyckats hålla mig utanför modeaffären i Florens.
Min karriär som stringstrandtennisspelare i Goa blev lyckligtvis kort och mer fel än så här är svårt att tänka sig.
Mer fototriss
Att arbeta på högskola innebär ett visst mått av frihet när det gäller arbetstider. Å andra sidan finns det ingen gräns för hur mycket energi det går att lägga ner de olika uppgifterna. Du kan alltid läsa igenom de 40 skrivningarna en gång till för att skydda dig mot den hemska misstanken att din rättning inte är 100 % rättvis. Du kan alltid göra ett VFU-besök till – studenten hade kanske en dålig dag. Du kan alltid engagera dig i det långsiktiga strategiska arbetet ännu mer – någtonstans vilar högar av olästa visionsdokument som skulle kunna förklara vad som är meningen med det hela.
Samtidigt finns det en smygande upplevelse av hotfull tråkighet som några forskare (Wikipedia) nu har satt namnet bored out på och formulerat kriteriefrågor till. Från E24
Så vet du om du är på väg att bli sjuk av understimulans på jobbet
1. Fixar du med privata göromål på arbetstid?
2. Känner du dig understimulerad eller uttråkad?
3. Låtsas du ibland att du jobbar, fastän du i själva verket inte har något att göra?
4. Är du trött och utarbetad på kvällarna, fastän du inte har haft särskilt hög stressnivå under arbetsdagen?
5. Är du missnöjd med det jobb du har?
6. Känner du att ditt arbete inte är riktigt meningsfullt?
7. Skulle du kunna arbeta mer effektivt än vad du gör nu, det vill säga jobba undan uppgifter snabbare?
8. Skulle du hellre göra något annat, men känner att det tar emot, eftersom du kanske skulle tjäna sämre om du bytte?
9. Skickar du privata mejl till dina kolleger under arbetstid?
10. Har du lågt intresse för det du gör på jobbet, eller saknar du helt intresse för dina arbetsuppgifter?
Har du svarat ja på fler än fyra frågor är det enligt Philippe Rothlin och Peter R Werder tecken på att du är understimulerad på jobbet.
Som förskollärare och förälder brukade jag säga att det är bra för barn att ha lite tråkigt ibland. Nu är det dags att pröva teorin på vuxenlivet och mig själv.
Fast jag jag har en del knep att hålla undan ledan.
Varma vindar närmar sig från Atlanten – dock driver de ett snöområde framför sig som ska passera Skandinavien under lördagen.
Väderleksrapportens konkretion hjälper mig att få grepp om det som vi kallar skånsk vinter. Jag skyndar mig ut och fotograferar ett översnöat bord. Formen påminner om något – något modernt?
Mer snömagi från Laleh
Kvällsposten ägnar fyra sidor åt att spekulera i Ingvar Oldsberg och Björn Hellbergs ovissa framtider efter På spåret. Medkänslan dryper om texten och skandalen är mer än antydd.
SAAB:s problem får nya proportioner.
Helgens ljudspår blir Keith Jarrett Long as you know you are living yours.
Jag gillar känslan av att bli uppsnurrad och bortblåst under trygga former. Här någonstans går min gräns för bredbent frijazz – än så länge.
Anna Larsson skriver om mäns oförmåga att ta skapa relationer till sina döttrar och kopplar samman aktuella filmer och böcker med att föreslå en individualiserad delad föräldraförsäkring.
Jag håller med och tänker att då kanske vi slipper alla förvirrade diskussioner om huruvida män bör arbeta i förskolan. Vi har tramsat färdigt nu.
Jag drömmer mig bort från företagsnedläggningar, IT-definitioner, genusstrider och snöskottning till en marknad i Goa. Där finns alla färger. Till och med en färgblind fotograf hittar rätt ibland – tror jag.
I senaste numret av Tidningen Förskolan (ingen länk) finns en märklig artikel om genuspedagogik som beskriver doktoranden Annette Hellmans arbete kring sambandet mellan genus och lokaler. Mellan de goda råden om observationer och analysera hoppar jag till inför den oblyga normativiteten.
“Lokalernas utformning betyder inte att Anette tycker att förskolans tradition med en hemlik miljö behöver vara något negativt ur ett genusperspektiv”
Även med en dubbel negation är det svårt att inte se detta som en hyllning till de stolta kvinnligt kodade rötterna.
Vi som ser “hemlikheten” som en besvärande omständighet – hur ska vi beskrivas? Störande moment i trivseln?
Den retoriska frågan om “Varför skulle inte detta kunna vara bra?” antyder i mina öron att forskaren bedriver en kampanj för något som ligger nära de privata intressena. I en tid när heminredingsprogrammen breder ut sig är det väl rimligt att även genusforskaren får dra sitt strå till stacken.
“Förskolan ses ofta som en kvinnlig miljö”
Passiva verbformer används som härskarteknik när subjektet inte vill tala rakt ut. Jag skulle uppskatta om Hellman tog ställning till påståendet.
“Hos vissa finns det en tanke om att denna kvinnlighet behöver kompenseras med män – gärna manliga män”
Vilka “vissa” är det som är så föraktliga att Hellman inte ens vill ta deras namn i munnen utan nöjer sig med att förlöjliga dem genom att tillmäta dem förvrängda kompensatoriska teorier?
“Risken finns då att det bara förstärker könsrollerna hos personalen”
Ja – med en kompensatorisk hållning och statisk syn på genus är risken stor för detta.
Men utifrån ett konflikt- och utvecklingsperspektiv med tydliga positioner och gemensamma diskussioner är chansen stor att det faktiskt går att förändra bilden av förskolan som en statisk omsorgskultur, präglad av traditionella kvinnliga värderingar.
Under tiden marginaliseras de män som försöker tränga sig in i förskolan. I Hellmans världbild är förskolan inte könsneutral – det är kolonialiserad mark värd att bevaka mot inkräktare.
Det är något väldigt tryggt med det här förhållningssättet.
Det har varit svåra veckor för medierna. Den tokiga rapporten om islamiseringen av Rosengård tillsammans med de rasistiska polisuttalandena har fått landets alla tidningar och tevekanaler att vända blicken mot Malmö.
Behovet av en lagom arg, lagom välformulerad, lagom svartmuskig, lagom musikalisk och samarbetsvillig invandrare har varit stort. Därför är det inte konstigt att Behrang Miri (hemsidan) har dykt upp i varenda tevesoffa och debattprogram den senaste veckan. Tyvärr är rollerna oändligt förutsägbara och replikskiftena känns som vore de huggna i sten.
I gårdagens Ekdahl var det dags igen. Anklagelserna slungas mot politiker som vill diskutera möjligheterna att återkalla medborgarskap som utfärdats på falska grunder avfärdas som “att fiska i grumligt vatten” och ” en fullständig avsaknad av empati”. I det här uppskruvade tonläget bevakas rollerna in i framtiden.
De onda svenska politikerna som inte fattar – och den gode Behrang Miri som genom sin organisation RGRA (Rörelsens gatans röst och ansikte) formulerar invandrarnas position.
Det är möjligt att Rosengård behöver den här typen av symbolfigurer och att det finns utrymme för en ny mediehjälte vid sidan om Dallas – men det är ingen riskfri väg. Gunstlingen hotar att bli förutsägbar och utsliten innan månadsskiftet. Då spottar media ut honom och snokar upp någon ny figur att utnyttja.
Det kanske är dags för en kvinna?
I den mörka delen av bilden skymtar reflektioner från den berömda elvisbåten. Ibland gungar isflaken förföriskt och elvislikt.
Jag tänker att is är något fast och beständigt men utsikten från mitt arbetsfönster visar motsatsen. I en tid när Maud Olofsson representerar det sista hoppet för svensk bilindustri väljer jag att tro på Elvis.
Allt rör sig.
Tysta tankar 