Jag har generat mig…

trad…försatt mig i prekära situationer. Och sällan eller aldrig satt hälsan i främsta rummet.

Ofta har det skett utifrån ett kalkylerat risktagande där jag har försökt väga fördelarna med ett mer personligt förhållningssätt gentemot vinsterna i en striktare mer tjänstemannamässig neutral lärarroll.

Nu står terminen och väger. På fredag lämnas examinationena in.  Då förväntas jag vara den objektive kriterieryttaren som bedömer alla arbeten utifrån upphöjd visdom. Samtidigt startar en kurs vars grundton handlar om lek, kultur och kommunikation.

Jag gör som alla riktiga män – citerar Gudfadern:

– I´ve tried to move out… but it pulled me back!

Frågan är vilken kraft som är starkast? Ordningssamhet, tydlighet och räta linjer eller de mer hotfulla kaotiska känslorna kring lek och lustfyllt lärande?

Jag, som lovat att avstå från alla pekoralistiska naturromantiska metaforer, känner valfrändskap (se där ett annat intressant ord) med den angripna bokstammen.

Antagligen är de små utväxterna ofarliga och kan till och med vara dekorativa. Den pampiga bokskogen är imponerande och vacker i lövsprickningstider – men underligt mörk och livlös på marken under sommaren. För den som inte varit i en riktigt skog är det lätt att förväxla en skånsk bokskog med vildvuxen natur. Jag ser det nog mer som ett uttryck för människans kortsiktiga triumf. Vi lyckas tillfälligt skapa en illusion av ordning.

Om kultur är “odling” så är detta kultur. Jag tänker nog att kulturbegreppet har andra mer vildvuxna dimensioner. Det verkligt spännande händer under ytan.

Hård utanpå – mjuk inuti

stenistock

Naturen erbjuder en stor variation av metaforer för själsliga tillstånd. Den halvruttna pålen, som är fylld av rundslipade stenar,  tror jag beskriver någonting om förhållandet mellan hårt/mjukt och inre/yttre. Kanske handlar det om att hålla ihop något värdefullt och stå pall för yttre påfrestningar.

Mina studenter skriver hemtenta om uppväxtvillkor, identitetsskapande, sampel och utvecklingsmöjligheter. De förväntas använda en vetenskaplig terminologi. Jag tror att de skulle kunna ha användning av John Donnes samlade verk. Ibland kommer poesin närmare sanningen.

Nu tar jag en paus från den överhettade naturromantiken och försöker skaka liv i några andra sidor av mig.

Det ska böjas i tid

bojlig

Idag pustar jag ut efter examination av fem examensarbeten som jag varit handledare för. Det är en komplicerad roll och risken är stor  att en ambitiös och orutinerad  handledare tar över det som skulle vara studentens projekt. Baksidan är naturligtvis de skuldkänslor som kommer när resultatet inte blir så bra som handledaren tänkt sig. Lockelsen att överhandleda och oron för att studenterna ska bli underkända gör handledaren sårbar från många håll.

Det finns ett  allvar i vetenskapligheten som lockar mig. Samtidigt är studenterna ofta upptagna av att förhålla sig till mallar och mer eller mindre uttalade kravlistor på vad som måste finnas med under rubrikerna: bakgrund, metod, genomförande, resultat, analys, diskussion o.s.v.

Mellan formaliadiskussionerna lyckades vi även beröra några viktiga frågor vid slutseminariet. I bästa fall kan ett examensarbete vara en värdig slutpunkt för 3,5 år  av kvalificerade studier. I värsta fall är det tio veckors fostran in i osjälvständighet och lydnad.

Klassiska romaninledningar

Jag tror att Joseph Heller en gång i en intervju förklarar att han kunde lägga ett år på de första raderna i en roman. Antagligen är han medveten om anslagets betydelse och jag tror att han har en poäng. Själv har jag bedövande svårt att ta mig in i romaner med tråkig första mening.

Patrik Svensson (ingen länk) presenterar i Sydsvenskan Pontus Lundkvist nya bok Okända djur och citerar inledningen:

Mannen i biljettluckan hade en min som sa att det här med att ta på sig ett par godistrosor bara för att man inte längre hade några kalsonger rena inte var en så bra idé längre.

Nog väcker denna inledning nyfikenhet!

Vilken romaninledning tycker ni är bäst?

Järnspikar!

jarnspik

Jag saknar mina nyårslöften och glömde lova att jag ska dra ner på svordomarna. Järnspikar tycker jag är en underbar omskrivning för att något är helt åt helvete.

Järnspikarna på bilden hittade jag vid sidan om rälsen mellan Vitaby och S:t Olof.  Förhoppningsvis kommer sommarens järnvägstrafik ske under tryggare former än i fjor då jag tror museitåget spårade ur tre gånger.

Framkantsvarning

Jag stöter allt oftare på ordet framkant. Ofta är det i samband med IT och det sägs ofta av teknikoptimister som tror sig ha mutat in någon form av modernitet och kolonialiserat en snutt av det absolut senaste.

Dessutom är det en metafor som kan bli lite stökig i sin konkretion. I dagens Sydsvenskan:

Malmöföretaget TAT ligger på framkant i den utvecklingen.

Jag hade nog föredragit om de legat i framstupa sidoläge framkanten av den utvecklingen.

Fast allra helst hade jag sluppit dessa pretentiösa och pompösa självbilder.

P.S. Artikeln är spännande och nätupplagan är framkantsfri.

Fototriss – tre vinklar på samma objekt

Veckans tema i Fototriss är tre vinklar på samma motiv.

Jag minns en tid när naturälskande motorvägsdemonstranter förlöjligades som trädkramare. Det var innan global uppvärmning och kris i bilindustri gjorde frågorna rumsrena.

Mina bilder handlar om träd som blivit stenkramare. Alarna vid åmynningen söder om Knäbäckshusen klamrar sig fast vid de stenar som tidigare har gett skydd åt rötterna.

kram1

Från andra sidan

kram2

Från havet på avstånd
kram3

Tillvarons instabilitet

Jag tränar mig på att leva i en föränderlig värld. Ett bra sätt att öva upp denna förmåga är att gå längs stranden vid Knäbäckshusen. Kombinationen av landhöjning och erosion skapar ständigt nya överraskningar och just nu svajar gammeleken som är själva symbolen för finansiell stabilitet oroväckande. Rötterna famlar i luften men sanden är långt borta. Inga räntesänkningar eller skattelättnader kan hindra det oundvikliga.

ek2