





Diskussionen om Lärarutbildningsutredningen är underlig. Lyckliga IT-entusiaster jublar över att utredaren har sagt att IT är viktigt. Forskarsamhället tycks glömma alla sina tvivel inför utsikten om nya friska miljoner.
Själv är jag misstänksam på gränsen till rättshaveri och inser att mina inlägg är alldleles för många och fullständigt onyanserade!
Lista över blogginlägg om lärarutbildning på Bloggar.se
För ett tag sedan hade jag en positiv vecka. Nu inleder jag en ödmjuk period och hoppas den varar längre än 20 minuter. Det är inte lätt att vara Pöjk.
En bisarr och obehaglig tanke är föreställningen om att dela upp världen i vetenskaplighet och beprövad erfarenhet. De disputerade förväntas stå för någon form av evig sanning och kan därför anställas tills vidare.
Vid sidan om detta utvalda prästerskap menar utredaren att det behövs personer som kan ge någon form av tidsfärg åt utbildningen. De kallas adjunkter och erbjuds ytterst osäkra anställningsförhållanden. Tänka förväntas de inte kunna – det räcker nog med några muntra anekdoter och ett gott humör.
De lärarutbildare som ska stå för den beprövade erfarenheten ska ha en aktuell och relevant erfarenhet från verksamheten. De ska därför antingen vara tidsbegränsat anställda i högskolan, eller ha kombinations- eller utbytesanställningar mellan högskola och respektive skolform
Det nya författningsförslaget (HUT s.35) är inte lättläst men jag förstår att det innebär en kraftfull förstärkning av statusen för de som representerar ett akademiskt perspektivet.
En adjunkt inom verksamhet som knyter an till lärarutbildning får anställas tills vidare, dock längst fem år.
Jag skulle önska att de personer som anställs vid en lärarutbildning har undervisningserfarenheter eller lärarexamen. Detta är också en vanlig tanke bland studenter. Mycket vanlig.
För mig tog det nog fem år att förstå allvaret i uppdraget att utbilda lärare. Jag tror att det skulle vara slöseri att avskeda mig nu – om inte målet är att skapa en tokhierarkisk professorsmakt?

Förhållandet mellan lärarutbildningarna och kommunerna var en oerhört laddad fråga när lärarutbildningen 2001 sjösattes. Tanken på att se studenternas utbildning som en gemensam angelägenhet för stat och kommun var inte helt förankrad och många handledare sörjde sitt individuella arvode.
Jag började arbeta som mentor 2002 och minns den första tiden som en kamp för att förklara det som vi kallar Malmömodellen. Huvudidén är att studenterna ska vara till nytta för verksamheten och att högskolan inte ska styra den verksamhetsförlagda delen av utbildningen med uppgifter. Studenterna är på samma skola under hela sin utbildning och får då förhoppningsvis en djupare inblick i yrket. I bästa fall blir de en del av arbetslaget. Nyckelorden är ömsesidigt utbyte.
Idag känns det mycket enklare. Vi har små problem att placera studenterna i rätt huvudämne och åldersspår. Samarbetet med kommunerna löper oftast smidigt och tillitsfullt. Mentorernas besök på skolorna är ofta uppskattade och vi för en ständig diskussion om bedömning tillsammans med handledare och arbetslag. De frivilliga utbildningsdagarna är välbesökta. Bitarna börjar falla på sin plats.
Därför blir jag bekymrad när HUT (En Hållbar Lärarutbildning) summerar situationen utifrån en enkät gjord i Stockholm:
Nära hälften av VFUhandledarna i Stockholmsområdet hade inte i förväg fått besked om när lärarstuderande skulle dyka upp på deras skolor. 45 procent av de studerande hade inte fått något besök från högskolan under hela sin VFU-tid. Drygt 40 procent med inriktning på gymnasieskolan hade inte fått någon VFU inom denna skolform.
I sin iver att svartmåla landets lärarutbildningar generaliserar HUT utifrån det kaotiska huvudstadsexemplet och slutsatsen är att allt måste göras om. (Ska vi införa biltullar i Eslöv också)
Den allvarligare sidan av förslaget om fältskolor är av mer ideologisk art. HUT konstruerar bilden av “den gode läraren i den goda skolan”.
Utredningen föreslår ett system med fältskolor. (…) Istället för att lärarutbildningens VFU-samordnare får söka övertala skolor att ställa upp för att ta emot lärarstuderandeunder deras VFU, föreslås en omvänd ordning. Utifrån klart fastställda och lockande villkor, som nämnden har fastslagit ska gälla, inbjuds skolor/skolområden att ansöka om att utses till fältskola. Efter en kvalitetsgranskning (av Skolverket/Statens skolinspektion) väljs de mest lämpliga skolorna ut och får uppdraget att fungera som fältskolor under en treårsperiod. Inslaget med kvalitetsgranskning har dubbla syften. Den ger fältskolan en kvalitetsstämpel, vilket blir av stort värde i den konkurrenssituation som dagens skolor befinner sig i. (HUT, s.402)
Jag tror att denna modell skulle återskapa en normativitet som vi försöker arbeta oss ifrån. Studenterna ska inte enbart möta garanterat “goda” lärare som solidariskt ställer sig bakom våra pedagogiska ideal. Det är i mötet mellan skolans ofta annorlunda erfarenheter och högskolans undervisning som studenten utvecklas till självständighet. Världarna ska nötas mot varandra.
Utredningen svävar på målet här:
VFU och ämnesstudier bör så långt möjligt varvas under utbildningen, men hållas åtskilda som moment, just för att stärka identiteten (och möjligheten till kvalitetssäkring) av de respektive delarna.
På gamla Lärarhögskolan i Malmö fanns ett rum i V-korridoren som vi brukade skratta åt. Det var en sal med glasvägg längst bak. Bakom denna satt på sextiotalet studenter och iakttog mönsterlärare som genomförde mönsterlektioner med mönsterbarn.
Besvikelsen lär ha vari stor då dessa erfarenheter skulle praktiseras utanför Lärarhögskolans skyddade värld. Nu är det tydligen dags igen?

Det är inte enbart statyerna på Hötorget som gråter.

Jag besöker studenter på en förskola och häpnar över hur duktiga femåringarna är på att läsa, skriva och räkna. I HUT lyfts dessa färdigheter fram som centrala uppdrag för skolan och djupt problematiska att förverkliga. Perspektivet tycks vara det svaga barnet som ska botas och lyftas genom ytterst sofistikerade metoder som länge varit bortglömda under flumperioden – men som nu återupptäcks genom en heroisk arkeologisk insats av utredaren.
Jag tänker ibland på min första rektor som sa:
– De flesta barn lär sig läsa, trots skolan!
Jag är orolig över vad alla de barn som redan när de kommer till skolan faktiskt kan räkna, läsa och skriva. Svenskämnet reduceras till en träning av vissa färdigheter och avfunktionaliseras. Kommunikation i meningsfulla sammanhang avfärdas som rester från flumskolan?
Matematikämnet -ja man kan fundera över dess vacklande status, låga resultat i internationella mätningar och lågt söktryck till utbildningen, men jag tror inte att mina kolleger som utbildar matematiklärare ser fram emot en formalistisk matematikträning av femtiotalsmodell.
Det fortsätter att bullra om skolan. Nya larmrappporter om försämrade resultat väcker de vanliga reflexerna hos utbildningsministern med hejaklack.
Hans-Åke Scherp försöker reda ut svårigheten med skolans många mål, och fokuseringen vid mätbarhet i samband med internationella jämförelser:
– Risken är att matematiken tar över hela kvalitetsmätningen, men grundskolan har 600 mål att leva upp till där matematiken bara är en liten del.
Själv är jag nog lite trött på betygsdiskussionen och vill hellre se hur det går för utredningen En hållbar lärarutbildning i mötet med remissinstanserna. Motvilligt måste jag ge upphovskvinnan en eloge för modet att förkorta utredningen till “HUT”.
Länk till klassisk scen: “Du ska veta hut!
Nu ställer jag frågan “Vet HUT hut?”
Eller är allt bara ett skamlöst och cyniskt politiskt maktspel med osannolikt stora insatser?

Imorgon missar jag tyvärr:
Onsdagen den 10 december ordnar Malmö högskola en öppen hearing med ensamutredaren Sigbrit Franke, som nyligen presenterade förslaget kring en ny lärarutbildning. Alla intresserade är välkomna.
Tid: Kl. 10-12
Plats: Sal D138, Orkanen, Nordenskiöldsgatan 10
Jag är lite generad över vilka inlägg som är bloggens mest lästa. När jag kollar på vilka sökord det är som besökarna använder för att hitta hit blir det en aning klarare:
| Sök | Visningar | |
|---|---|---|
| godis | 16 | |
| rosor | 5 | |
| knark | 4 | |
| fågelunge | 3 | |
| choklad | 3 | |
| tvångsmässigt | 3 | |
| betygsstatistiken | 2 | |
| indiska gudar | 2 | |
| randigt | 2 | |
| film skördetröska | 2 |
…då låter Göran Skytte sitt ansikte lysa över församlingen i mitt nya favoritprogram Helgmålsringning.
Detta var jag inte beredd på.

Vilken stad?
Utredningen är bekymrad över könsobalansen inom lärarkåren. Även om de flesta EU-länder har ännu större kvinnomajoritet finns det en vilja från regeringen att rekrytera fler män.
Rekommendationen om att tillämpa någon form av antagningsprov kan underlätta beslut om positiv särbehandling, dvs. att vid i övrigt lika meriter kan det underrepresenterade könet ges företräde till en utbildningsplats. Understrykas bör att de förslag och rekommendationer som utredningen ger för en ny lärarutbildning sammantaget förväntas leda till en förbättrad rekryteringssituation generellt sett. Samtidigt finns inslag som kan antas vara särskilt lockande för manliga sökande. (Lärarutbildningsutredningen s. 426)
Jag blir mer och mer nyfiken på dessa antagningsprov som förväntas lösa centrala svårigheter – både när det gäller studieavbrott och rekrytering. På min enhet har vi 500 sökande till 320 platser och jag undrar hur en organisation skulle se ut som hanterar alla dessa tester på ett rättssäkert sätt. Jag anar att kostnaden skulle överstiga kursbudgeten för första terminen och ser inte någon självklar plats i almanackan för när de skulle äga rum? Förutom den mystiska idén om att kunna förutsäga en nittonårings utvecklingspotential under 4,5 år på ett bättre sätt än gymnasiebetygen? Jag anar ett lätt övermod och skulle nog tveka att ta på mig ett sådant diffust uppdrag. Risken är stor att det är testarens fördomar som styr urvalet snarare än objektiva kriterier (om det nu skulle råka finnas några sådana?).
Nåja – vad är det för inslag som skulle “antas vara särskilt lockande för manliga sökande”? Finns det någon substans bakom detta antagande eller är det bara essentialistiska gissningar? Skulle män vara mer beroende av status och mindre intresserade av de delar av skolans uppdrag som sker utanför klassrummet?
En viktig invändning mot förslaget är den avgränsning mellan åldrar som utredarna tror ger ökad status. Jag är tveksam till att rekommendera män att söka sig till en treårig förskollärarutbildning när jag vet att deras yrkesframtid kan förstöras av en vaga anklagelser. Möjligheten att genom dubbla behörigheter röra sig mellan åldersgrupper tror jag är betydelsefull när det gäller att öka attraktionskraften i yrket för de män som inte är besatta av “omsorg”.
Utredaren kopplar genus till “undervisning” som i särskild hög grad förväntas locka män.
Denna utrednings förslag är ett tydligt ställningstagande för att undervisningsuppgiften bör få större tyngd i läraruppdraget. Lärarna har under de senaste decennierna fått ta över en mängd uppgifter som tidigare låg på andra yrkesgrupper, arbetsuppgifter av administrativ, elevvårdande eller social natur.
Vi har gjort enkäter bland manliga studerande och det är en splittrad bild som framträder. Jag ser inget generellt motstånd mot att delta i skolutveckling eller uppgifter av social natur. Jag tror inte att män är mer ämnes- eller åldersfixerade än kvinnor. Utredningen sprider tyvärr fördomar.
Kanske beror läraryrkets bristande status och attraktionskraft till stor del på den rätt andra tycker sig ha att föreskriva hur lärarna ska arbeta, istället för att lyssna till professionens egna företrädare. Om lärarna ”myndigförklaras”, som en av avsikterna bakom 1990- talets decentralisering var, och lärarutbildningen ger lärarna de redskap de behöver för att, på vetenskaplig grund och med hjälp av beprövad erfarenhet, verka som specialister på undervisning och lärande, är mycket vunnet.
Här svindlar tanken. Utredaren som till stor del framstår som en lojal Björklundlakej hyllar här decentraliseringen och behovet av att lärare får och ska tänka själv? Hur rimmar detta med detaljstyrning och inspektionsmyndigheter som berövatr landets lärarkårer de sista resterna av yrkesstolthet? Går denna plötsliga frihetsvurm att förena med de nervösa förslagen i utredningen som snarare bygger på hafsiga utvärderingar och nostalgi än självständigt visionärt tänkande?
Det avslutande liberala credot ekar tomt över de lärarutbildningar som läggs ner på grund av att de vågar tänka själv:
Med ökad professionalitet och högre kvalitet i utbildningen följer att läraryrket måste återfå karaktären av frihet under ansvar.
I folkpartiets Sverige hyllar vi friheten under mycket bestämda villkor.
