Monthly Archives: November 2008

Det “rätta” rätta valet

Posted on by
Reply

Ibland blir jag gråtmild av tacksamhet över att statstelevisionen finns. Diskussionen om vänlig maktutövning från lärare och föräldrar har varit svår att förankra hos studenter. Alla är överens om att ordning är bra – svårigheten är att se vilket pris barnen betalar. Anpassning som det högsta värdet.

Se och gråt!

http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=1304098

Höstsäsongens första Dokument inifrån handlar om hur gamla idéer om barnuppfostran är på väg tillbaka. Att ställa en gråtande, trött treåring i skamvrån är inte längre omodernt. Varför händer det just nu? Erik Sandberg granskar politiker och debattörer som vill att de vuxna tar makten från barnen. (SVT2 sön 9 nov 20.00)

Elza Dunkels kommenterar och jag bugar.

19 år sedan idag!

Posted on by
Reply

berlinJag möter studenter som är födda efter murens fall. Hur kan jag förklara vad den betydde för mig?

Själv var jag sex år när den byggdes och trodde nog att muren alltid skulle finnas. Ett besök i Berlin 1980 befriade mig från all form av revolutionsromantik. I dagens Svd skriver Kim Salomon om bilderna från genombrottet den 9/11 1989. (länk!) Det var en storslagen händelse som gestaltades i mediebilder med stor kraft. Så mycket hopp och längtan släpptes loss och det gick inte att värja sig mot glädjen hos folkmassorna som återförenades i natten vid den sönderslagna muren

Sedan dess har jag, som egentligen är emot utlandsresor, varit i Berlin tio gånger och upphör inte att fascineras av hur vänliga och avspända människorna är. Spåren efter muren är få men minnet lever kvar under ytan.

Salomon ger exempel på hur rivningen av muren skamlöst utnyttjats och banaliserats i reklam och politisk retorik. Det var en unik händelse – och kanske det mest hoppingivande jag har varit med om!

Klickbar bild från murmuseumets (inte checkpoint Charlie!) tak:

mur

Snart är det vår och den vill jag möta på Käthe Kollwitz Platz – någon kilometer från det första murgenombrottet vid Bornholmer Strasse.

Jag klär sällan ut mig nuförtiden

Posted on by
2

Annat var det när jag var liten. På bilden har min bror och jag varit på maskerad i höghuset i Bagarmossen. Mamma är stolt över narrluvorna som hon sytt. Min far har en spännande frisyr. Min bror ser förvånad ut och jag själv tycks befinna mig på utmattningens rand.

huva

Sådär i postmodernismens ohämmade rollskiften kan jag nog ibland se mig som utmattad narr. Lite trött och osäker på vad som är meningen med alla dessa förklädnader. Drömmen om det äkta – autentiska känns allt mer avlägsen. Visste jag det som treåring? Eller längtade jag till mina cowboykläder som jag nog betraktade som mitt rätta jag…

Jag klär ut mig – därför finns jag.

Hur många är 100.000 besökare?

Posted on by
3

Jag börjar inse att bloggen är en del av mig själv och att vi (jag och bloggen) snart firar ett jubileum. Men går det att greppa ett så stort tal? Jag prövar med att illustrera mängden i form av punkter:

……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..

……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..

……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..

……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..

……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..

……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..

……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..

……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..

……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..

……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..
……………………………………………………………………………………..

Äsch – siffran är fortfarande ett mysterium (och detta var  ändå bara 10.000!). Men jag skulle gärna vilja att den 100.000:e besökaren hör av sig till mig!

Musikvideo – en ny fas?

Posted on by
5

Jag har gjort ganska många rockvideofilmer med barn och studenter. Ofta har vi hämtat inspiration från berättande filmer på MTV. Ett vanligt grepp är att växla mellan olika plan med band som spelar och någon form av historia som utvecklas fragmentariskt under tre minuter.

De senare åren har det blivit svårare att hitta förebilder. Skivbranschens kris gör att produktionerna blir färre och lusten att experimentera tycks avta. MTV visar konstiga tosseprogram och det har blivit svårare att slötitta på rockvideor.

Förra söndagen knuffade jag för Beyonce If i were a boy och idag ramlade jag över den fantastiska dansvideon Single ladies. Konstigt nog känns det nyskapande med en film utan handling, kulisser eller effekter. Bara dans och ett sanslöst sväng.

Jag skulle gärna vilja kunna dansa som Beyonce i högklackat. Det ser inte så svårt ut…

Denna sidan av mig själv har jag inte haft kontakt med tidigare!

Tydligetsneurotiker och kriterieromantiker jublar?

Posted on by
5

Eller gör det verkligen det? Regeringsförslaget om betyg är en sorglig blandning av olika system som antagligen kommer att skapa mer förvirring än klarhet. Kriterier för de nya stegen saknas – godtycket rullar på i förfinad form. Oppositionen hukar och muttrar om uteblivna samförståndsinviter.

Sydsvenskan Svd 2 AB

Grundtanken bygger på att betygen är den stora motivatorn och att fler steg ger bättre prestation. Jag minns en tidningsrubrik från Canada där en student som hade uppnått 99,9% på landets procentbetygskala presenterades som:

“He is 0,1% from being perfect”

I mina ögon såg den stackaren bara rädd och förvirrad ut.

Kanske ger detta en upplevelse av rättvisa och i den stora sorteringen fungerar skolan som den allsmäktige Guden när det gäller tillträde till högre utbildning. Men betalar vi inte ett högt pris för denna illusion av rättvisa.

Vem skriver forskare för?

Posted on by
Reply

nuts1Idag har jag varit på möte och diskuterat ett utkast till min högskolas strategiska visionsdokument. Vi kommer att vara nordens (eller var det norra Europas) mest framstående Professionshögskola år XXXX! Många av formuleringarna var pompösa och vaga – andra mer detaljerade och markerat styrande. Mest intressant var bristen på riktmärken för hur vi skulle mäta akademisk kvalitet.

När Tomas Kroksmark nu sätter fingret på den absurda traditionen med antal citeringar i vetenskapliga tidskrifter som framgångsmått för forskning, då sticker han in kniven precis där det gör som ondast. Särskilt plågsamt blir det om högskolan har en ambition att vara en del av det omgivande samhället. Då kan inte vetenskapen fortsätta att drivas i sektliknande former. Jag citerar de alternativ som skisseras:

  • forskare måste lära sig att skriva på ett enklare sätt
  • praktiker måste lära sig att läsa och förstå vetenskapliga texter
  • forskare i projekten skriver för vetenskapssamhället, praktiker i projekten skriver de populärvetenskapliga texterna
  • finansieringskällan avgör publiceringsgenren
  • forskare skriver alltid parallella texter, vetenskapliga och populärvetenskapliga.

Avslutningen är tung:

Just nu är det citeringarna som antas göra världen lyckligare. Vi får se hur länge den lyckan blir måttstocken för kvaliteten i forskningen.

Jag och Woody Allen

Posted on by
Reply

De flesta av mina hjältar är ganska förvirrade och högst motvilliga förebilder. Dessutom tar de sin konst på allvar och tycks oupphörligt produktiva. Moralen är inte fläckfri.

Woody Allens nya film Vicky Christina Barcelona är en njutning. Vilsna existenser som är omöjliga att inte tycka om. Fångade i sina föreställningar om lycka men hjälplösa inför passionen – och ändå finns det ett krav på ärlighet som som driver karaktärerna att försöka ta ansvar för sina relationer. Även om de är obegripliga och självdestruktiva.

Efter No country for old men trodde jag inte att Javier Bardem kunde återta platsen som förste älskare i den latinska filmen. Men det gjorde han.

Trailern

Are you ready for a change?

Posted on by
4

Efter en timme med morgonteve är jag också uppslukad av Obamaentusiasm.

“Det största som hänt sen andra världskrigets slut”
“Som elfte September – fast tvärtom!”

Jag vill också vara en del av denna framtidstro. Bilden av den unge mörke begåvade mannen som bärs fram av miljoner väljare berör mig på ett underligt sätt. Cynikern i mig viskar att detta är för bra – snart kommer krigen och den ekonomiska krisen ifatt honom…