– Det är rätt åt dig!
Jag ramlar in i en repris av Skrotnisse och upptäcker att jag kommer ihåg långa sekvenser. Scenen där Bertil Enstöring bygger helikopter åt sin rullstol och flyger utanför den misslyckade och elake stadsingenjören Ture Björkmans fönster är skoningslös. Till och med mamman tycker illa om Ture som har lång resa framför sig innan han drabbas av den slutgiltiga förnedringen i öknen.
Janne (Lancehövdingen) skriver om sina tvivel på Pippi som förebild. Är den kaxiga och självsvådliga flickan rentav ett bokstavsbarn och mobbare?
Jag svarar och vädrar min misstro mot värdet av förebilder.
Följ diskussionen. Delta!
Jag arbetar med en kurs som heter Perspektiv på barndom och vi läser Den moderna barndomen av Gunilla Halldén. Det är en bok som försöker beskriva hur synen på barn och barndom förändras och med utgångspunkt i barndomssociologin förväntas studenterna förstå innebörden i de paradigmskiften och diskursförskjutningar som ständigt sker.
Samtidigt är studenterna bärare av starka egna värderingar och ideal som ofta styr diskussionen i högre grad än litteraturen och det vetenskapliga tänkandet. Det är en smärtsam procedur att inse att de egna tankarna är en del av den rådande ideologin och mer falskt medvetande än sanning – om nu en sådan uppdelning vore möjlig. Den centrala frågan är kanske vad som händer om vi försöker använda gamla ideal i en ny tid? Går det att tvinga på en nostalgisk överbyggnad på barn som lever i ett modernt samhälle? Går det att undvika ett moraliserande förhållningssätt till dagens föräldrar om vi jämför dem med Bullerbyns kloka och närvarande jordbrukarfamiljer?
Jag låter studenterna rita “den perfekta barndomen” och därefter arbetar vi med att tolka och analysera de ideal som ligger bakom teckningarna. En slående stor andel är hängivna familjeromantiker. Föräldrarnas kärleksfulla omsorg över leken mellan låghusen i den fria naturen återkommer som tema. Tryggheten återskapas i en avlägsen idyll.
Jag tror att det är ett problem om framtidens lärare värderar föräldrarnas ansträngningar utifrån ideal som är hämtade från 20-talets Småland. Den oproblematiska gemenskapen i Bullerbyn är en spännande bild som vi kanske måste ta farväl av för att förstå vilka villkor som gäller för dagens barn.
Det är andra faror än barska skomakare som väntar bakom hörnet.
Samtidigt är det svårt att inte inspireras av dessa självständiga och starka barn som tycks leva i harmoni med varandra och vuxenvärlden. Den grundläggande polariteten mellan being och becoming tycks upphävd i det ständiga nu som råder i Bullerbyn.
Ja – jag har genomskådat idylliseringen av barndomen.
Nej – jag klarar mig inte utan bilden av den lyckliga barndomen.
Jag har inte fångats av trenden med microbloggar och ständiga uppdateringar – men just nu är det ganska snyggt utanför mitt fönster!
Klicka på bilden:
SVT är lustiga. Deras satsningar på temaaftnar är utmanande och på gränsen till utmattande. Jag förstår att det är svårt att tävla med kändiskonståkning och dansbandsorgier – men det vittnar inte om stor kärlek till tittaren med sex timmar desperat skämtsamhet. Även för den specialintresserade blev det en prövning!
Roligast tycker jag nog att de arabiska/persiska komikerna var. De slog från alla håll och var helt oförutsägbara.
Chris Rocks presentation av Barack Obama är välskriven och träffsäkert levererad.
Men är det bara jag som tycker han blev tjatig?
Den avslutande långfilmen om skämtet “The aristocrats” blev för mycket snabbt. Det kan bero på akut övermättnad.
Så om ni möter mig och tänker dra ett skämt… Vänta gärna några dagar – min kropp behöver inte mer humor just nu!
Det mesta av min bildning kommer från serietidningarnas värld.
Jag vet att det är lätt att bli missförstådd och att man bör vara försiktig med rörelser och ord. Annars kan det gå för mig som för Kalle Anka på auktion. Han viftar efter en fluga och upptäcker för sent att han köpt en antik vas för 10.000:-.
Så detta ska bli en stillsam vecka – eftertänksam och lugn. Inga politiska utspel och inga personliga påhopp. Redbarhet och ansvarstagande är mina nya ledstjärnor. I finanskrisens och lågkonjunkturens tidevarv blir till och med bloggaren försiktig.
Verkar jag övertygande?
Lärarutbildningsutredningen som presenteras den 3/12 kommer att rekommendera ett antagningsstopp för nuvarande lärarutbildning 2009.
Skolvärlden
Även i högkonjunktur hade det varit ett dyrt och korkat förslag. I dagens ekonomiska läge är det oförsvarbart på ännu fler plan. Turerna bakom attackerna mot dagens lärarutbildningen är en smutsig byk och jag anar att det kommer finnas borgerliga politiker som inte vill vara en del av denna skandal.
Striden om den nya lärarutbildningen har bara börjat. Pansarkryssarna Franke och Björklund tycks varken osänkbara eller oövervinnerliga längre.
På ett väldigt teoretiskt plan är jag för ett personligt förhållningssätt mellan lärare och elever, mellan vuxna och barn, mellan lärarutbildare och studenter. Jag talar gärna om betydelsen av att våga visa vem jag är och vikten att träda ut ur rollen som neutral tjänsteman i utbildningsfabriken.
Samtidigt finns det en stark tradition i skolvärlden som avråder lärare från att vara vän med barnen. Den professionella distansen är nödvändig för att kunna fatta kyliga beslut, upprätthålla diciplin och sätta rättvisa betyg. Vi läser texter om det assymentriska ansvarets logik.
Tingen ställdes på sin spets när några studenter bjöd in mig att bli vän på Facebook samtidigt som jag rättade deras tentor.
Till saken hör kanske att jag är en usel facebookanvändare. Jag vill gärna kunna skryta om att ha inblick i moderna sätt att kommunicera och försöker smygtitta på mina barns liv (de vägrar dock att göra mig till “vän” – jag är “pappa” och det kanske jag ska vara stolt över)
Nu bestämmer jag mig för den fega och enkla vägen – jag nekar vänskap med studenter. Förhoppningsvis är jag lite mindre kaxig när jag talar om den personliga relationens betydelse i framtiden.
Peter Thoreström skriver en krönika i Lärarnas tidning om manlighet och vi är inte helt överens. (Varför skulle vi?)
Han lyfter många intressanta aspekter om konstiga förväntningar på vad den här diffusa kategorin “män” förväntas tillföra och så långt har jag inga problem att följa med. Bilden av den stereotype mannen är en historisk tvångströja som ingen ska behöva slå knut på sig för att fylla ut.
Jag har nämligen kvinnliga kolleger som är enormt duktiga på att snickra, praktisera allehanda bollsporter och skjuta älg. Så det kan inte handla om att jag som manlig lärare på något vis ska kunna kompensera för förmodade brister hos kvinnor.
Det största problemet är kanske föreställningen att Peter försöker definiera sig själv som förebild. Den traditionella bilden av socialisation som ett övertagande av roller är bekymmersam på många plan och i ett postmodernt samhälle blir den absurd. Särskilt om kvinnliga kolleger är mer kompetenta inom området.
Mitt förslag är att de män som ger sig in i skolan ska ta farväl av tankefiguren “förebildlighet” och närma sig frågorna om innehåll och organisation. Om de är helt bekväma med de ämnesval och arbetsformer som dominerar finns det naturligtvis ingen anledning att diskutera genusaspekter – annat än försök att komma åt dolda maktordningar.
Men om de ser skolan som ett uttryck för traditionella kvinnliga värderingar och dessutom känner ett lätt främlingsskap inför det sätt som undervisningen bedrivs på – då kanske det är läge att fundera över i vilken mån skolan kan analyseras som genuskodad eller neutral.
Kanske är det där jag kan betrakta mig själv som en särdeles god manlig förebild, för att jag valde ett traditionellt kvinnodominerat yrke.
Jag tror att Peter har andra funktioner i organisationen än att visa upp ett otraditionellt yrkesval. Den sortens hjältemod har begränsad lyskraft. Efter 25 år i förskolan kändes det ganska underligt att reduceras till “den manlige förskolläraren”. Frågan om vilka kvaliteter jag tillförde verksamheten blev mer intressanta.
Kritiken från ledamöterna i styrelsen för Sveriges universitets- och högskoleförbund, ett samarbetsorgan för 42 svenska lärosäten för högre utbildning , mot HSV:s granskning av landets lärarutbildningar var hård och skoningslös. Tidigare kommentar
Nu kommer nästa attack och det är ledamöterna i granskningsgruppen som i Lärarnas tidning ger röst åt sin förvåning över den tolkning som HSV och universitetskanslern gjorde av det insamlade materialet. I pressmeddelanden framstod lärarutbildningarna som katastrofområden och hot om indragna examensrättigheter formulerades.
— Vi bedömare har aldrig underkänt lärarutbildningen, understryker Anders Fransson. (ordförande i en av bedömargrupperna 2004-2005)
Vad var det som hände? Hur kunde universitetskansler Franke vrida materialet så långt att en totalförändring av landets lärarutbildningar blev politiskt möjlig?
Hans slutsats är att kravet på att det måste till en ny lärarutbildning inte har något att göra med hur den fungerar i dag. Att det i stället måste vara andra typer av överväganden som ligger bakom.
— Och bristande kvalitet är bara påhittat. Det finns ingen grund för att hävda bristande kvalitet i utbildningen på det sättet — det har man inte ens utrett, säger Anders Fransson.
Hoten om indragna examensrättighete kom som en blixt från klar himmel för många lärarutbildningar.
— För mig är det ett mysterium. Vi som har varit verksamma som bedömare fattar ingenting. Vi har inte dömt ut lärarutbildningen, det är Högskoleverket och politiker som har gjort det.
I de studier som gjorts finns ingen grund för att ge utbildningen underkänt. På den punkten är Anders Fransson mycket bestämd. Det är i Högskoleverkets egna kommentarer och i pressmeddelanden som den typen av om¬dömen formulerats.
Sedan kritiken presenterades har den politiska makten arbetat snabbt. Regeringen har tillsatt en lojal utredare (gissa vem) och utredningen läggs fram den 3/12.
Men fler bedömare än Anders Fransson reagerade mot Högskoleverkets hårda linje. Hans ordförandekollega professor Berit Askling sa i en intervju efter den första utvärderingen:
— Den förnyade lärarutbildningen är ännu i sin början och det pågår ideliga revideringar. Vi har inte underlag för att med hedern i behåll peka ut vissa ställen och säga att man ska dra in examensrätten. Hennes mer konstaterande kommentar: »Det är alltid tråkigt när lärarutbildningens komplexitet förenklas och blir ett politiskt tillhygge«, säger också något om hur hon uppfattade situationen.
Även den tredje ordföranden, Edgar Almén, lektor vid Linköpings universitet, protesterade mot Högskoleverkets tolkning.
I artikeln skisseras bakgrunden till den lärarutbildning som sjösattes 2001 och som nu slaktas innan den har fått en chans att utvecklas. Skandalen är fullständig och en ganska ansenlig skuld ligger hos de ledamöter i bedömargruppen som tigit om det politiska spelet. Var kommer deras plötsliga mod ifrån?
En viktigare fråga är om den utredning som snart presenteras har någon trovärdighet utanför den närmaste regeringskretsen. När den dokumenterat notoriske statistikmisshandlaren Björklund slår sig samman med en jesuitisk f.d. universitetskansler lär det bli en del skrupelfritt maktspel vi får se. Antagligen får de ta fram den stora piskan om förslaget ska baxas igenom. Få vill riskerar sin vetenskapliga heder genom att förknippas med detta hårt politiserade projekt.
Jag ser vem som spelar Ulla Jacobssons roll i denna moderna uppsättning av filmklassikern och kanske har Björklund och Folke Sundquist vissa gemensamma drag. Men den verkliga huvudrollen tror jag spelas av den filmfigur som John Elfström odödliggjort.
“Åsa-Nisse gör om landets skolväsende” – snart på en högskola nära dig.
Andra bloggar om: HSV, Högskola, Lärarutbildning, Malmö, Politik, Skola, Utbildning, björklund
Tysta tankar 