Monthly Archives: October 2008

Love me or leave me

Posted on by
Reply

Ibland blir jag avundsjuk på engelska textförfattare som tycks simma i ett hav av behagfulla stavelser – färdiga att sammanfogas till välljudande textrader fyllda av mening och djup.

Nina Simones version av Love me or leave me är en sådan sång som bara svingar sig ut och till synes utan motstånd svävar iväg. (Tvinga mig inte att jämföra med Billie Holiday hjärtskärande tolkning)

Love me or leave me and let me be lonely
You wont believe me but I love you only
Id rather be lonley than happy with somebody else

You might find the night time the right time for kissing
Night time is my time for just reminiscing
Regretting instead of forgetting with somebody else

Om det finns någon som inte förstår betydelsen av alliterationer och inrim är detta ett tillfälle att fördjupa sig i konstformen. Samtidigt löser vi upp gränsen mellan jazz och klassisk musik.

Själv minns jag en kväll där vi hade bjudit mina föräldrar på Nina Simone i Lunds stadshall 1986 (?). Hon var ett nervöst vrak och jag förstod att det krävdes stora insatser av arrangörerna att få upp henne på scenen. Extranumret var He´s gotta whole world in his hand och det var bara mamma som gav sig helt hän då hela publiken höll varandra i händerna med armarna i luften. Själv var jag lite generad över publikfrieriet. Idag skäms jag över vilken trist elitistisk inställning jag hade.

Så lärde jag mig hata Aftonbladet

Posted on by
2

Jag älskar tidningar och läser allt jag kommer över – men nu gör jag slut med Aftonbladet. På första sidan trumpetar de ut med största stilen: VEM BLIR NÄSTA ANDERS EKLUND?

Högst upp finns de goda råden: Underkläderna som framhäver dina former och Så lätt botar du din svullna mage

När skrämselpropaganda och utseeendefixering är deras bästa försäljningsargument – då är det dags att gå vidare i livet.

Lärarutbildning – konstnärsutbildning

Posted on by
Reply

Jag har ofta svurit över den nervösa målstyrning som kännetecknar den utbildning jag arbetar vid.  Allt är  mål, progression och examination. Ibland sneglar jag på hur verksamheten bedrivs vid konstnärliga utbildningar och undrar om den typen av själstyrande lärande är möjlig att genomföra på en massutbildning,

På Skolporten hittar jag en avhandling av Ann-Mari Edström som behandlar denna  extrema form av självstyrande och studentansvar. Jag tvekar och faller in i mina kontrollreflexer. Men vet att tillit är en förutsättning för växande…

Du skall inga andra bloggar hava jämte mig?

Posted on by
Reply

Martin Jönsson skriver om bloggfenomenet utifrån ett amerikanskt perspektiv och det är nog dags att ta bort den där förargliga ändelsen “-fenomenet”.

Det rapporten visar är framför allt att det börjar bli omöjligt att dra någon tydlig gräns mellan traditionella medier (”gammelmedia”) och den parallella, sociala medievärlden (”bloggosfären”).

Då har vi en lagstiftning som inte hänger med.

• Majoriteten av alla bloggar drar in så mycket annonsintäkter att de är lönsamma.

Då har vi en en oförutsägbarhet i avsändarskap som vi inte har funderat över. Dessutom är det dags att ta farväl av myten om bloggen som rent privat dagsboksskrivande.

Nästan hälften av alla som bloggar i dag gör det med ett specialintresse/fack-ämne eller i sitt jobb – och av dessa säger mer än hälften att bloggandet gett dem högre status och erkännande.

Då har vi en uppdelning mellan de som bloggar och de som inte bloggar som blir statusmässigt problematisk. I jämställdhetens Sverige borde alla blogga? När jag läser en del stilmässigt och innehållsligt tveksamma politikerbloggar misstänker jag att tvångsbloggandet redan är här. Vågar du låta bli?

Klickbar bild:

Sennbrink har skrivit mer om budord och bloggar. Bibeln är en guldgruva – och väldigt tolkningsbar.

Ledarskap och marionetter

Posted on by
3

Det finns en tradition av att se ledarskap som en avgörande kvalitet i lärarrollen. Samtidigt finns det försök att mjuka upp detta med formuleringar som handlar om kommunikativ förmåga – då skulle det kanske bli mindre plågsamt med det ojämlika makt/ansvarsförhållandet mellan lärare och elev. Drömmen om det jämlika mötet i demokratisk anda känns fortfarande avlägsen och de nya detaljerade målskrivningarna ger inte lärarna mandat till långtgående förhandlingar.

Alternativet till denna nakna maktutövning stavas c-o-a-c-h-i-n-g och breder ut sig i samhället. Hur kan jag få barnen att uppleva skolans mål som sina egna? Hur kan jag dölja denna manipulation utan att bli avslöjad?

I DN finns en artikel som reser frågorna på ett bra sätt.

Coachningen kan uppfattas som en dialog på lika villkor, en falsk känsla av frihet hos den coachade.

Frågan är om det går att upprätta något som liknar förtroende mellan lärare/elev (chef/anställd) utan att öppna för en diskussion om mål och metoder.

Man bör också tänka på att coachning inte bör användas när man redan vet vilket svar man vill få. Då bör man i stället tala om vilken lösning man tänkt sig på en gång. Det handlar helt enkelt om att inte lova mer än man kan hålla.

Jag säger som uppfinnaren i Lorry:

– Aha! Tänkte inte på det…

Prince-vecka på Morgonpasset

Posted on by
1

Ibland är radio bra och idag räddade P3:s morgonpasset min dag. Nästa vecka är det Princetema och då gäller det att maila in och önska väckning på Princetema. Jag fastnade som vanligt på Youtube och blev glad över klippet där James Brown drar upp Michael Jackson och Prince på scenen.

Det är en uppvisning i gåtfull manlighet – eller nånting helt annat? Men jag anar en viss prestigfylld rivalitet på scenen.

Jag ska hem och träna på mina moves – med eller utan mikrofonstativ.

Nedläggningspartiet Fp

Posted on by
Reply

Folkpartiet tuffar på och kommer med nya djärva förslag som ska höja läraryrkets status. Det gamla liberala mångfaldspartiet har blivit det nya centralistiska toppstyrningspartiet.

Vaga tankar om kvalitet paras med teknokratiska principer för vem som ska hålla i yxan (politikerna överlåter detta åt högskoleverket)

Jag säger som Per Ahlmark:
– Lycka till!

Att skriva “på” eller “i” bloggen?

Posted on by
2

Favoritbloggen På svenska, som visar att det är möjligt att blogga kollektivt i statlig tjänst, tar upp ett spännande ämne och belägger sina teser med stor finess. Nämligen skillnaden mellan att skriva “på” eller “i” en blogg.

Om du använder prepositionen på beskrivs bloggen mer som en mötesplats där kommentarfunktionen är central (jfr anslagstavla) medan prepositione i tydligt associerar till tidningsvärlden, där experter (journalister) talat om hur det egentligen är.

Skillnaden är central för hur vi uppfattar bloggkulturen och jag är glad att Pelle reder ut!

Hur många DVD-serier behöver vi?

Posted on by
2

Just nu säljer Aftonbladet Clint Eastwoodfilmer och jag känner en viss lockelse i att fylla hyllorna med udda serier. Jag tröstar mig med ett avsnitt ur Den gode, den onde och den fule från Youtube, där det finns många slutscener i klassiska westernfilmer.

Minuterna mellan 4.30 och 6.30 är grundkursen i alla filmskolor. Växelklippning när den är som bäst – och musiken… suck… Hur bra är Ennio Morricone egentligen?

Jag hade egentligen tänkt skriva något djupt om manliga förebilder – men avstår.