Anna Larsson kritiserar Medierådets analys av barns datoranvändande, där pojkarnas spelande romantiseras som karriärsbefrämjande medan flickornas bloggande avfärdas som mindre viktigt.
Men i verkligheten är det killarna som halkar efter. Fler tjejer slutför sina studier och de får också högre betyg i skolan. Så låt oss göra flickorna en tjänst och befria dom från den förlegade offerrollen. Innan de börjar tro på den själva.
Och det kunde jag inte sagt bättre själv.
…och blir särskilt glad när det är forskare från min enhet som ställer viktiga samtidsfrågor i fokus. Annika Månsson och Ann-Christine Vallberg Roth granskar hur individuella utvecklingsplaner (IUP) används på förskolor och slår larm om hur skolornas mäthysteri breder ut sig i de yngre åldrarna.
Slarviga uttalanden om personlighet blandas med godtyckliga testningar i oklara syften – helt i strid med läroplan och barnkonvention.
Barn kan utvecklas utan mål att uppnå!
Säg efter mig:
Barn kan utvecklas utan mål att uppnå!
Skriv det nu 100 gånger på tavlan!
Nostalgi är en mäktig kraft och i morse tänkte jag på min barndoms kiosker. På den tiden fanns det inte lösgodis i vanliga affärer (skriver jag en barnbok nu?). Vi stod på en liten pall utanför spökkiosken på Högsbogatan och pekade på skålar med olika sorters godis. Det fanns allt från ettöresgodis (harlortar) till dyrbara tioöreskolor (hjälp – hur gammal är jag egentligen?).
Den pedagogiska poängen är att jag tror att dessa val var ytterst stärkande för personlighetsutvecklingen. Det krävdes integritet för att våga ta sin tid då tio andra ungar köade bakom med sina slantar. Jag minns fortfarande tantens lätta irritation när det gick f-ö-r långsamt. Men det var omöjligt att skynda på processen. Samtidigt som jag valde komponerades njutningens ordning. Jag börjar med något hårt och salt, sen något segt vingummiaktigt och därefter kanske ett tefat med surt pulver – höjdpunkten kunde vara en salt skruv inlindad i en skumsockerbit. Ensånåensånåensån. Pekandet och räknandets konst – hur mycket har jag handlat för? Allt jag vet om matematik grundlades där.
Idag när jag köper blandade frukostbullar till jobbet faller känslan över mig igen . Jag pekar och bagaren lägger i påsar.
Jag blir lycklig av att det finns ett riktigt café i mina hemkvarter. Café Väster på Västergatan är en ljuv oas i storstaden och bullarna under av smak och prisvärdhet. Bagarn själv – ja man blir bara på så gott humör av honom! Blotta tanken på att stiga upp mitt i natten framstår som skrämmande och det kanske är därför som min beundran för ägarnas goda sinnelag är så gränslös.
Gott kaffe har de också!
Andra bloggar om: Malmö, Personligt, godis, sött, salt, segt, kiosk, bulle, bageri, kaffe, café
Smurfarna fyller år och Andreas Ekström hyllar de små blå krabaterna. Denna fullödiga provokation mot språkinlärning är djupt missförstådd och nu är det dags att omvärdera smurfpedagogiken.
Genom att ersätta betydelsebärande ord med smurf eller smurfa tvingas mottagaren att aktivera sin tolkningsapparat. Kontextens betydelse blir avgörande. Kommunikationens problematiska natur blottläggs. pröva gärna att använda ordet smurfa minst en gång per mening – det går!
Lyssna på en personlig favorit – men vad är det egentligen smurfen vill göra?
Vi ska lämna er att fira denna dag på lämpligt sätt med ett citat av Dregen, en av svensk hårdsmurfs portalsmurfar.
Han har sagt apropå en fråga om det faktiskt finns groupies: ”Du, det finns folk som vill ligga med Gammelsmurf för att Smurfhits har varit etta på listan”.
Det är sådana citat som gör att jag faktiskt skulle kunna tänka mig att smurfa med Dregen…
Under mina år på förskolan närde jag en ständig längtan efter fortbildning. En gång om året fick vi gå på föreläsning och det var med andakt vi tog del av visdomen.
Idag vadar jag omkring i ett hav av möjligheter i form av konferenser och föreläsningar. Jag är fruktansvärt bortskämd och kostar ibland på mig lyxen att välja bort något intressant.
Idag missade jag (avsiktligt) Ove Sernhedes föreläsning, men grämer mig djupt efteråt när entusiastiska kolleger bubblar över av inspiration. Som tur är glömde Ove att sudda tavlan och jag smög mig in i salen och tog en bild som sammanfattar hans världsbild.
Klicka på bilden:
Se där – nu har ni också sparat in två timmar i ert liv. Tänk vad tekniken är underbar.
Ibland diskuterar vi distansens betydelse för att kunna göra en rättvis bedömning och jag brukar skryta med att med en professionell inställning är närhet inget problem. Vi har ju mål och kriterier o.s.v.
Idag känns det svårt att upprätthålla denna formella syn på bedömning och betygsättning. Under 3,5 till 4,5 år har jag följt 10 studenter under den verksamhetsförlagda delen av deras utbildning. Jag har sett deras stapplande första försök och jag solar mig i glansen av deras framsteg när de nu under sin sista termin betraktas som fullvärdiga kolleger av sina handledare.
Hela vägen har jag försökt hålla uppe bilden av att de äger rätten att definiera sin egen utveckling. Idealet om den personlige, flexible och ansvarstagande pedagogen förpliktigar till en öppen hållning från min sida. Jag har aktivt försökt styra dem mot att undvika ledtrådssökande i förhållande till mig. Olikhet i tanke och handling är en viktig kvalitet. Jag är lite romantisk när det gäller självständigt tänkande.
Nu sitter jag här och försöker sortera intrycken efter åtta timmars intensiva samtal. Uppdraget att försöka urskilja de som inte bara förstår utan även uppfyller VG-kriteriet känns tungt och i någon mån också meningslöst. Varför slösar jag energi på detta?
Eller är den obehagliga sanningen att jag har kommit studenterna för nära? Jag vill inte sortera mina barn efter kriterier som de inte fullt ut förstår. Risken är stor att de tolkar ett uteblivet VG som att jag bestraffar deras självständighet – och då blir det en sur eftersmak på en lång och intensiv relation
För VG efter den avslutande kursen med vft på avancerad nivå ska studenten kritiskt värderande och med beaktande av olika perspektiv på lärande och undervisning kunna reflektera över sin praktik och sitt läraruppdrag i förhållande till lärandeteori samt kunna utvärdera sin verksamhet/ undervisning och formulera kvalificerade slutsatser med skolutvecklande arbete som tydligt mål.
Och i detta ögonblick tar jag farväl av tanken på att formativ och summativ bedömning är möjlig att förena i samma kropp – studenterna har rätt att veta vem det är de möter. Vännen eller bödeln.
Förskolan som leker älgjakt med barnen upprör upprör känslorna hos djurrättsaktivisterna. Expressen Ring P1 .
Barnen går ut i skogen och tänder en eld. Sedan går de ut och letar efter en tygälg som har fullt med kanelbullar i magen. Jag gläds över att det finns pedagoger som tar barnens erfarenheter på allvar och dessutom vågar leka våldsamma lekar – utan skräck för att barnen ska bli vapenfixerade eller blodtörstiga.
Heja Norrland!
Ibland är jag rädd att mina kritiska sidor tar över. Det är lätt att glida in i en genomskådande negativ position som sågar stort och smått. Därför kanske det är på tiden att jag avslöjar vad jag verkligen tror på inom pedagogiken.
Jag tror på det inifrånstyrda lärandet. Lusten att pröva och viljan att kämpa sig igenom svårigheter är för mig den högsta formen av undervisning och de skickligaste pedagogerna är de som skapar förutsättningar för utmaningar och har vett att hålla sig undan när det verkligen händer.
Idag smyckar pedagoger skolor och förskolors väggar med vackra bilder. Jag vill se prov på ansträngning och målmedvetenhet hos barnen – inte dessa dekorativa bilder som smickrar personalens fåfänga: “Se så fin verksamhet vi har och se så fina bilder barnen har gjort”.
Filmen är mitt manifest – den sammanfattar allt jag tror på:
Tack till Anne-Marie som gav mig impulsen
Jag läser om en ny antologi kring fejkade orgasmer och känner mig mer än lovligt oinsatt (vad jag vet!) Samtidigt är det oerhört provocerande att tänka tanken fullt ut.
– Om det är möjligt att ljuga i dessa situationer – vad finns det då kvar att tro på
Det roligaste avsnittet i Seinfeld tycker jag är då Elaine avslöjar för Jerry att det faktiskt aldrig gick för henne under deras förhållande. Kontrollmänniskan Jerry förvandlas till en drypande studie i förnedring och han bönfaller om att få en sista chans att visa sin förmåga att tillfredställa henne.
Antologin består av kvinnliga röster – någon borde skriva ett manligt svar. Hur är det att utsättas för dessa lögner? Jerrys reaktion ger en ledtråd.
Annars klarade jag mig bara hyfsat på Svenska dagbladets Seinfeldtest. Jag är ingen fullfjädrad nörd. Än.
Tysta tankar 