Jag har ingen värdighet kvar. Den stolta pedagogbloggen tipsar numera om matställen. Nåja – det kan vara en tillfällig fredagssvacka som enbart beror på den underbara wienerschnitzeln från Det lilla köket på Norra Vallgatan i Malmö.
Det är en restaurang som lagar tyska specialiteter och det krävs kanske både mod och beslutsamhet för att beställ sweinhaxe eller eisbein.
Regeringsförslaget om att införa uppgifter om skolk i betyget väcker inget jubel bland landets rektorer (länk). De flesta tycks redan ha rutiner för att hantera problemet och mina rektorsvänner berättar om hur de arbetar koncentrerat och förebyggande idag.
I Utbildningsministerns värld tycks det mesta handla om diciplinära åtgärder, tydlighet och straff. Rektorerna ser andra dimensioner i problematiken. Frånvaro kan bero på många saker. Anne-Marie skriver om hur det kan vara när skolan inte är det viktigaste i livet. Frågan är om vi lärare står ut med den tanken.
Skillnaden mellan politker och rektorers uppfattningar är intressant:
På en punkt verkar dock oppositionen och regeringen vara överens: skolk är ett otyg som på ett eller annat sätt måste bekämpas. Vilket också leder fram till ett annat tydligt resultat från rundringningen bland de 25 Stockholmsrektorerna. De håller nämligen inte med politikerna om att skolk är någonting omfattande och förödande. En förkrossande majoritet svarar i stället nej på frågan: ”är skolk ett stort problem på er skola”.
Björklund spelar flöjt och oppositionen dansar med.
DN
SVD
SVD
SVD
SVD
Sydsvenskan
Sydsvenskan
SVD
SVD
SVT (Aktuellt)
Den är hög.
Den är jättehög!
Den är alldeles förbannat jättehög!
En stor del av sommaren har jag fotograferat samma himmel – och den blir bara högre!
Ibland (läs o-f-t-a) behöver lärare uppmuntran. Kraftfullare än så här tror jag inte det blir!
tack Anne-Marie, IKT-pedagogen och Fredrik
Jan Björklund har upptäckt förskolan: Länk. Nu är det dags att satsa på fortbildning av förskollärarna. Men det är något som är djupt oroande. Vad är det han vill? Ska förskolan bli ännu mera skolförberedande?
Är dagens förskollärarutbildning en “b-filial till grundskollärarutbildningen”? Uhu?
Ska läroplanen skrivas om? Är det dags för “mål att uppnå” och detaljstyrning?
Jag måste bli mer tillitsfull – detta är inte ett försök till likriktning och skolifiering. Jan Björklund har upptäckt lekens betydelse.
Allt jag vet om livet har jag lärt mig på Kiviks marknad. Nåja – inte riktigt, men mycket.
När jag bläddrar bland sommarens bilder fastnar jag för killen vars huvud sticker upp längst till höger på bilden. Hur lycklig bör inte han han vara?
Klickbar bild:
Likt en förvirrad August Strindberg försöker jag tyda naturens tecken. Kanske finns det ledtrådar till avgörande beslut bland svampmyllret kring den ruttnande stubben?
Tillfälligheter och mönster – de måste betyda något.Men vad?
Det kan också vara så att kroppen reagerar med överhettning på en skola som hårt är präglad av rationalitet och måltänkande. Jag tänker att det är dags att visa hur “flummigt” livet kan vara.
Någon borde ta och styra upp de där svamparna!
Vi behöver en plan.
En handlingsplan.
En som går att utvärdera.
En med tydliga mål.
En plan som utgår från att den del av svampen vi ser inte är hela svampen.
Jag utgår från att humor är något jag inte förstår. Då är boken “De goda djuren” verkligen rolig i all sin mystiska absurditet. En barnbok med detaljerade slaktbilder och arbetarromantisk text från förlaget Ordfront som kanske säger en del om den sena vänsterrörelsens underliga ambition att upplysa världen.
Klickbar bild:
Men jag är fortfarande inte säker på om det verkligen är roligt. Får man skoja om döda djur?
Jag undervisar i en kurs som heter perspektiv på ungdom och en central bok är Lalander och Johanssons Ungdomsgrupper i teori och praktik. Den är kraftfullt seriöst och bugar djupt för de stora ungdomsforskarna, sociologerna, stukturalisterna och postmodernisterna som bär upp den svenska varaianten av kulturstudier (cultural studies).
Författarna redogör allvarligt för de stora frågorna och redovisar sina studier i tredje person på ett ibland skrattretande sätt. Men jag förstår att om vi ska presentera stora teorier måste vi också använda rätt ord – även om en viss ofrivillig pompositet lyser igenom.
Värre är att traditionen är så präglad av ett manligt perspektiv och att en romantisering av gruppen som “symbollaboratorium” präglar synen på ungdomstiden. När jag ber studenterna associera fritt till begreppet ungdom är det helt andra berättelser som växer fram. Det är ensamhet, bästa kompisen, gemenskap med föräldrar, längtan till staden, längtan till vuxenhet, brådmogenhet, föreningsliv och andra erfarenheter som inte låter sig fångas in med de redskap och begrepp som Lalander och Johansson erbjuder.
Till författarnas försvar måste sägas att de redogör för den feministiska kritiken av Birminghamsskolans besatthet av manliga erfarenheter. Frågan är kanske om det går att rädda en tradition som så uppenbart är präglad av grabbarnas musikinhtresse och fascination av häftig manlig gängkultur.
Nu sätter jag mitt hopp till Fanny Ambjörnssons I en klass för sig.
Tysta tankar 