Jag ger mig. TV-teamet har lyckats. Med hjälp av mediets alla knep har de vunnit över min misstänksamhet. Ljussättning, ljudläggning, närbilder – det spelar ingen roll.
Jag har lärt mig älska de här barnen och det var en ren njutning att se det avslutande programmet från skolavslutningen och deras första steg på gymnasiet.
Vackert och rörande – långt bortom den bullrande tomma skoldebatten finns det ett hopp som bultar.
Ibland känns det som om mångfald inte bara är ett tomt slagord.
Jag testar möjligheten att koppla samman box.net med wordpress.
Länk till Jaktsång
Lite segt och omständigt – men g-r-a-t-i-s…
Alternativet tycks vara att köpa en uppgradering – varför är det så lätt att vänja sig vid gratis?
Jag inser att det händer att studenter läser min blogg, Därför bekänner jag min djupaste längtan – att någon gång få en lapp liknande den Anne-Marie fick av sina barn
Våra ambitiösa studenter har genomfört en undersökning av populärkulturens funktion för barn och ungdomar i mångkontextuella uppväxtvärldar (ja – det är en pompös formulering!). Samtidigt läser de Magnus Persson bok Populärkulturen och skolan som är en stark uppgörelse med skolans tradition att dela upp kultur i hög/låg, nyttig/onyttig, fin/skräp.
Studenterna ger många exempel på hur pedagogerna kämpar för att upprätthålla gränslinjen mellan undervisning och underhållning. Datorspel tycks ofta beskrivas som underhållning (även när det är fråga om de allra torftigaste drillspel) och många menar med emfas att sådant får barnen syssla med hemma. Tanken på att spelen skulle kunna överbrygga dikotomin mellan underhållning och undervisning tycks vara väldigt avlägsen. En student menar att det krävs mod och kunskap för att kunna förklara för föräldrar och kolleger att det finns olika sätt att undervisa.
– Ja , det är delvis därför ni går här 3,5 år, tänker jag högt…
Observera att barnet (20 månader) har lärt sig att trycka förbi de segdragna repriserna som förstör speltempot. Jag känner två rektorer som är hängivna wii-spelare, som i-n-t-e har upptäckt denna finess.
Skånska dagbladet skriver om fenomenet att offentliganställda bloggar om sina yrkesliv.
Länk till förstasidan – text
Det känns lite olustigt att hamna i ett sammanhang med bildpublicerande gynekologer och reklamintäktshungrande figurer – men artikeln reser intressanta frågeställningar om vilka regler som gäller för tjänstemän. Vem äger rätten att uttala sig i en hierarkisk organisation? Hur stor är yttrandefriheten egentligen?
Där pressen anser sig behöva ett system med ansvariga utgivare för att reglera förhållandet – där menar jag att det räcker med att följa Sveriges lagar om t.ex. förtal. De pressetiska reglerna om allmännintresse tycks ha spelat ut sin roll som vägledning för vad som är publicerbart.
P.S. I texten beskriver jag våra studenter som “elever” – det skulle aldrig hända i verkligheten (hoppas jag)
Lite väl tidigt tema i skåne – även om det är kallt så är vi några som framhärdar i att försöka hålla kvar känslan.
Utsikt från mitt arbetsrum – kanske är färgskalan höstlik?
Förstora:
Serien Kris i skolan är slut. I det fjärde avsnittet debatterar Jan Björklund med företrädare för socialdemokrati, fack och forskning. Det är en ganska slipprig anrättning och svår att tolka. Alla är överens om kunskapens betydelse och mycket tycks vara krampaktigt bevarade missförstånd.
Björklund och LR framhärdar i att vi har en lärarutbildning med stora brister och att lösningen är mer av allt. Mer ämne, mer metodik, mer omsorg, mer, mer, mer! Fast helst på kortare tid. Trovärdigheten är begränsad.
Den viktigaste skillnaden tror jag är frågan om inspektionernas betydelse. Hans-Åke Scherp betonar att dessa skapar farliga mönster i skolorna och förflyttar fokus mot de mätbara ytkunskaperna. Alternativet skulle vara de skolstyrda nätverken där verkligt erfarenhetsutbyte är möjligt.
I avslutningen skakar Björklund av sig de senaste veckornas förnedrande underläge och intar sin vanliga terrierposition. Samförstånd är inget alternativ. Berusad av sin retorik rusar han mot stupet. De tidigare så hyllade lärarna skakar antagligen förvånat på huvudet.
– Han menar faktiskt allvar!
Andra bloggar om: Bedömning, Bologna, Högskola, Lärarutbildning, Politik, Skola, Utbildning, betyg, björklund
Jag har varit på loppis (igen!) och är glad över att arrangören äntligen har uppmärksammat ett allvarligt problem – att poliser avstjälper saker som tillhör loppis. Att vanligt folk ibland syndar må vara hänt – men polis anmäles!
Jag ska göra om sovrummet. Det började med en byrå och nu gäller det att hitta säng, matta, tapeter och lampa som matchar. Är det någon som har inredningstips?
Fanny Ambjörnssons undersökning av gymnasieflickors tankar om genus, klass, etnicitet och sexualitet är en underbar text. Jag brukar slarva mig igenom avhandlingars metod- och teoridelar, gäspa mig igenom själva undersökningen och lida mig igenom resultat och diskussion. Här njuter jag av varje ord och är lycklig över att boken ingår som kurslitteratur på lärarutbildningen i Malmö.
Särskilt spännande är det att ett viktigt tema i boken är skillnaden mellan BF-studenterna (barn- och fritidsprogrammet) och de flickor som läser samhällsvetenskaplig inriktning.
Jag tänker inte försöka sammanfatta boken (läs!) men vill gärna ha hjälp med att tänka kring ett tema som fångar mig. Det handlar om den starka diskursen kring att media har skapat ideal som förtrycker och tvingar flickor in i själdestruktiva beteenden och könsstereotypier. I undervisningen tycks alla vara helt överens om denna förklaringsmodell – samtidigt som de är helt passiva inför sina egna tankar om hur beteenden, kläder, språk och hår är signaler som konstruerar tillhörighet och identitet.
Samma flickor som förfasar sig över hur äckligt det är med orakade armhålor är samtidigt knivskarpa i analysen av hur medier styr våra sinnen. Ambjörnsson väcker tanken på att denna komplexitet och dubbelhet faktiskt bekräftar sakernas tillstånd och förlägger ansvaret för normerna utanför aktörerna. Eller skapar helt individualistiska förklaringsmodeller (“det är upp till var och en”) som i det insamlade materialet inte stöds av de oerhört starka vardagskoderna. Det är en hård värld och trycket på anpassing vibrerar genom boken.
De välmenande lärarna tycks befinna sig långt ifrån BF-flickornas burdusa tolkning av hur femininitet ska gestaltas – eller avfärdas. De tycks lägga stor vikt vid att inte befinna sig på planeten “fina flickor” där S-flickorna kämpar för att balansera mellan hetereosexuell attraktivitetet och ointaglig oskuldsfullhet.
Jag ser farm emot att höra studenternas tankar om boken – särskilt de som har gått BF-programmet har äntligen fått sina erfarenheter beskrivna.
När jag började blogga letade jag efter någon form av öppen länksamling för pedagoger. Nu finns den och förhoppningsvis kommer den att växa.
Tysta tankar 