Dags att börja sluta lida

Ibland önskar jag att min trovärdighet vore större. När Anna Larsson antyder att dagens kvinnor i någon mening slösar bort sina liv genom att stressa och tycka synd om mig själv – då har hon erövrat rätten att vara så beskäftigt generaliserande genom lång och trogen feministisk grundtjänstgöring.

Hon får lov att säga saker högt som det är uteslutet för mig som man att ens viska utan att bli anklagad för chauvinism.

Det är nog bäst så.

Men allt är inte systemets fel. Vi kan välja själva. Men för att orka måste vi nog börja med att sluta lida.

Å-s-a B-a-r-t-h-o-l-d-s-s-o-n

Elza Dunkels skrev i sin blogg att Åsa Bartholdsson borde bli president eller i alla fall skolminister. Efter att ha läst Den vänliga maktutövningens regim som är en populärutgåva av avhandlingen vill jag dessutom gärna göra henne till chef över EU, FN, NATO och OPEC.

Åsa Bartholdsson gör upp med den svenska skolans dolda maktutövning och det är omöjligt att värja sig för hennes observationer och intervjuer som avslöjar lärarnas manipulativa och förtryckande sätt att skola in barnen i dubbelmoral och självreglering.

Diskussionen om IUP och utvecklingssamtal skulle ha sett helt annorlunda ut om svenska lärare hade tvingats att läsa boken. Nästa gång jag besöker ett klassrum och läser de beskäftiga listorna med ordningsregler kommer jag känna ett stick av skuld. Har jag varit med om att bygga upp denna hycklande kultur av självutlämnande normalitet? (“Här talar vi alltid sanning”)

Än värre skuld kan jag känna över att samma tekniker används vid högskolan för att få studenterna att arbeta i grupper på lärarnas villkor – men det är en annan historia. Kanske är det en förmildrande omständighet att studenterna läser boken i sin första kurs på lärarutbildningen i Malmö? Förhoppningsvis kommer de inte att genomföra utvecklingssamtal på samma ogenerat kränkande sätt som lärarna i boken (och de undersökta i Helsingborg) har gjort.

I framtiden kommer medvetna föräldrar att begära ut dokumentation från alla utvecklingssamtal som finns på en förskola innan de accepterar en plats. Striden har bara börjat.

IUP och offentlighetsprincipen

Varje svensk har rätt att begära ut alla barns Individuella utvecklingsplaner och förskolor och skolor är skyldiga att s-k-y-n-d-s-a-m-t lämna ut dessa – utan att fråga efter syfte.

Detta ger en viss tyngd åt frågan om hur pedagoger formulerar sig om barns förmågor. Aftonbladet uppmärksammar en granskning gjord av av Helsingborgs dagblad 1 2 3 4 5. Anne-Marie kommenterar.

Jag ryser över med vilken dåraktig naivitet vi har rusat in i dokumentationshysterin. Lösa fördomsfulla tyckanden och negativa omdömen blandas med godtyckliga tester. Det är en sorglig soppa som Skolverket inte har kunnat styra. Vi lärarutbildare har kanske ett visst ansvar för att stoppa de värsta avarterna, men det har redan gått alldeles för långt.

Lugn – bara lugn

De nya studenterna har gått här i drygt tre veckor. De börjar hitta i korridorerna och många verkar ha funnit sig väl tillrätta med litteratur och uppgifter inom högskolans väggar.

Nu är det dags för nästa steg. I malmömodellen odlar vi tanken på att tanke och handling ska förenas – den reflekterande praktikern är ett efterhängset ideal som innebär att vi hela tiden brottas med frågan om hur vi ska skapa meningsfulla samtal kring verkliga händelser. För att ge liv åt diskussionerna måste studenterna få erfarenhet från undervisning. Därför går de ut på skolor och förskolor redan i den första terminen – innan de har läst sina ämnen och innan de har matats med ideal om den rätta metoden.

Vi som har ansvar för samarbetet mellan högskola och partnerskolor kallas för mentorer. Vi ska vara studenternas stöd – men är också deras examinatorer. Det är en riskabel kombination och det gälller att kunna hantera denna dubbelhet utan att snubbla.

Idag har jag mött en samling andäktiga studenter som inser att nu börjar utbildningen på allvar och att de kommer att möta riktiga barn nästa vecka. Jag försöker lugna dem (“ni får lov att göra fel”) och skrämma upp dem (“ni är under bedömning och riskerar att bli underkända”) samtidigt. Stapplande försöker jag förklara att det går att vara lärare på många olika sätt och att de kommer få tid på sig att hitta sin egen stil.

Efteråt undrar jag över vad de uppfattar. Min erfarenhet är att de nervösa hör barska förmaningar och de lättsinniga hör lugnande ord. Det är inte min avsikt.

På väg mot läraryrket

De pompösa professorernas upprop

I efterdyningarna av att smutskastningen av den svenska skolan delvis har nyanserats (går det att nyansera svart?) dyker det upp aktörer som inte gärna vill skiljas från talet om den dåliga svenska skolan. DN ställer som vanligt upp med spaltutrymme och retoriken är minst sagt pompös.

Vi har svårt att tro att alla företrädare för pedagogik vill släppa kontakten med övrig akademi och forskning. Vi är också övertygade om att många kolleger är inriktade på att bidra till att lösa de problem som utbildningen står inför och inte vill blåsa till strid för att bekämpa nödvändiga förbättringar. Vem är betjänt av en kunskapsproduktion inom pedagogik-ämnet som inte tar till sig resultatet av inhemska och utländska undersökningar och inte heller fundament inom modern inlärningspsykologi, differentiell psykologi, neurovetenskap och kognitionsvetenskap, humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning?

Efter denna utflykt i den ofrivilliga komikens utmarker återstår att klämma fram den retoriska höjdpunkten:

Efter att ha tagit del av den senaste tidens debatt om skolan finner vi ingen anledning till lugn när det gäller svenska skolan.

Tödde och Mödde arbetar vidare på att sy om den svenska skolan…

Diskussionen om pojkarnas och arbetarbarnens svaga prestationer måste föras från andra utgångspunkter. Ljuset kommer inte från Finland.

Larmrapport som affärsidé?

När Jan Björklund har avslöjats som populistisk statistikfuskare är det dags att syna trovärdighete hos de organisationer som lever på eländesbeskrivningar av svenska barns liv.

Sydsvenskan granskar myten om våra drogade barn. Det är ett svårt ämne och risken är stor att de stöter sig med  grupper som bygger sin verksamhet på felaktiga siffror. Men det är väl därför som vi har journalister?

Into the mystics

Picasso hade sina perioder – jag befinner mig i en svampperiod just nu. I granplanteringen vimlar det av blodriskor som enligt svampboken “ej går att förväxla  med  andra sorter”. Den morotsfärgade saften färgar mina fingrar röda – ett säkert tecken.

Svamparna på bilden är aningen svårare att artbestämma. Jag har en känsla av att de försöker locka mig från stigen och in i dunklet. Kanske är det en vink att jag ska läsa om “Svampkungens son”?

Årets roligaste nyhet!

I Malmö pågår en konferens om världens framtid och staden skakas av demonstrationer. Polisen diskuterar fredliga metoder, men att döma av nyhetsrapporteringen ser det ut att vara en svår väg.

Kommunen väljer att skydda sin dyrgrip från attacker. När börsen kollapsar och kaos råder på gatan – då gäller det att rädda det som räddas kan. Gunilla Mann…

Jag har skrivit om mitt förhållande till konstnärinnan tidigare.

Mer om ESF

1 2 3 4

Vad är det som händer på nätet?

Ibland är jag riktigt glad över mitt jobb – det är när jag ser studenter som verkligen försöker undersöka något som intresserar dem. Då kan de hända att de glömmer diskussionerna om bedömning och kriterier. Kunskapen är sin egen belöning och utmaningarna upplevs som intressanta.

Idag har de arbetat med att undersöka digitala mötesplatser för unga på nätet. Katia Wagner inledde med att berätta om Alexandramannen och diskuterade faror och möjligheter. Många blev starkt berörda och en hel del av texterna behandlar det  ogenerade raggandet på sidor som snyggast. se och porrigt.se.

Men det finns andra som ser möjligheter. Ge gärna respons till grupper som skrivit något intressant!

http://ungdomsforskning.wordpress.com/