100 omistliga barnboksförfattare

DN:s kritiker har satt samman en lista över de 100 viktigaste barnboksförfattarna. Jag går runt på högskolans bibliotek och myser i den utställningen som de flinka bibliotekarierna har satt samman. Det känns tryggt. Jag försöker hitta någon avgörande lucka i urvalet, men mina favoriter finns med. Kanske är det bra – men listan är också fri från överraskningar på ett lite tråkigt sätt. Det verkar som om juryn haft ett ganska behagligt arbete utan alltför stora problem med andra kulturer och traditioner.

En obekymrad etnocentrism som jag själv är en lycklig del av. Ingenting att bråka om – i alla fall om Jan Lööf får vara med på listan

Myten om den gamla fina skolan

Anna Larsson har skrivit en underbar krönika som gör mig allt igenom glad.

Idag är det riskfritt att klaga på skolan och politiker vältrar sig i nostalgi över hur bra det var förr och frossar i beskrivningar över hur dåligt det är nu.

Arbetet med att återerövra rätten att beskriva svensk skola har börjat. Den första striden står om “the F-word” (flumskola). Går det att ladda om det med positivt innehåll? Det är nog bättre att fokusera på de aspekter Anna Larsson lyfter…

Obalans i nervsystemet

Bloggen kändes inte lika lockande de senaste veckorna. Jag ville hellre gömma mig och vara liten. Tvivlet tog över. Varför skulle just jag ha åsikter om världen?

Nu finns en medicinsk och fysisk förklaring. En borreliainfektion vänder upp och ner på nervsystemet. Listan på symptom är skrämmande lång. Jag har inte alla – men tillräckligt många för att se fram emot få möta svensk sjukvård och penicillinets välsignade kraft.

Om ni har varit i naturen och mår underligt. Testa er!

Jag ser inte skogen för alla träd!

Förhållandet mellan delen och helheten är spännande. Nu försöker vi planera utbildningen så att delarna ska passa samman, utmaningarna öka, böckerna komplettera föreläsningarna, undervisningsformerna varieras, examinationerna stämma överens med målen, ge utrymme för studentinflytande men ändå garantera likvärdighet och kvalitet. Alla dessa listigheter och förväntningar om att kunna skapa en utbildning som håller för skolans krav – alla kvalificerade gisssningar om vem studenterna är och vad de behöver – alla diskussioner om hur studenternas erfarenheter ska tas till vara och bearbetas på ett vetenskapligt sätt – alla dessa ord som är det enda vi har för att skapa ordning omkring oss.

Till sist drabbar mig insikten: Jag ser inte studenten för alla mål.

För att förstå  skogen måste du låta dig omslutas av den – och där tog den tanken slut!

Hjälp mig att hitta varianter på ordspråket

Ständigt denna himmel

Den här utsikten har jag fotograferat många gånger i sommar. (1) Nu är luften klar och molnen tunga. Augustiljuset är underligt och jag avstår från att skruva på filterknapparna. Himlen ser faktiskt ut så här och jag är en banal landskapsfotograf som pendlar mellan Prins Eugens idyll och Marcus Larssons dramatik. (Hoppas ingen konstvetare läser detta!)

På kvällen pratar vi om tro och religion. Någon menar att vi måste ta avstånd från religionen eftersom den är en del av ett förtryckande system och att den har förslavat människan i tusentals år. Jag är påstridig och hävdar att det inte finns någon meningsfull skillnad mellan rit, myt, religion, new agemystik och privat tro. Vi slirar och missförstår varandra. Jag tänker att det är ett misstag att föröka beskriva andlighet i ord.

Tidigare föraktade jag religion på samma sätt som jag föraktade svaghet. Bilden av den starka och ensamma människan som formar sina egna lagar är förförisk men krävande.

Nu försöker jag lära mig att leva utan att ha full kontroll – men under en hundradels sekund såg himlen ut så här.

Att diskursera

Jag vet inte om jag helt har förstått diskursanalysens alla aspekter, men Magnus Åbergs avhandling Lärardrömmar tror jag är ett bra exempel på metodens användbarhet. Det handlar om att se sprickor.

Han har undersökt studenternas erfarenheter från Lärarutbildningen i Göteborg och försökt beskriva den diskurs de befinner sig i. Alltså hur talar studenterna och lärarutbildarna om utbildningen? Hur ser retoriken ut? Hänger den ihop? Finns det andra rivaliserande sätt att se på verkligheten som motsvarar deras upplvelser bättre? Frågorna ligger mycket nära mina upplevelser från sex år som lärarutbildare.

Den nya utbildningen sjösattes 2001 och bygger på Lärarutbildningskommitténs förslag. Några huvudtankar var:

1) Läraryrket handlar inte längre om att lära sig en roll som ger makt. I stället gäller det för studenten att erövra sin egen auktoritet i mötet med barnen. Det gäller att hitta sig själv, sin stil och att våga vara personlig. Individualisering är svårt  att lära ut, men nödvändigt för den moderne läraren.
2) Lärandet är en kollektiv process och kunskapsbildandet sker i mötet mellan människor.  Allas erfarenheter är viktiga. Du måste delta i dessa möten som samtidigt förbereder dig för yrkets kollektiva karaktär. Gruppen är grunden för kunskap.
3) Du har själv ansvar för dina studier och frihet är en förutsättning för kvalitet. Vilka böcker, hur mycket och med vilken energi du deltar i studierna är till sist en fråga för dig själv. Du vet vad du behöver och hur du lär dig.
4) Kunskap är ingen färdig massa som transporteras. I stället är det viktigt att studenten intar en flexibel hållning till ämne och metoder. Det gäller mer att ”lära sig lära” än att presentera färdiga lösningar

Dessa fyra huvudtankar (som i sig är svåra att förena med varandra och den starkt normativa tradition som alltid omgärdat läraryrket) kan säga bilda en dominerande diskurs för hur jag och mina kolleger tänkte på 2000-talet. Observera att det finns ingen garanti för att studenterna verkligen har upplevt någon frihet eller delaktighet, trots ambitionen. Förhållandet kan mycket väl vara det motsatta.

Nu utmanas denna av en annan helt annorlunda hållning.
1) Läraryrket består av ett antal färdigheter som ska läras in och kontrolleras. Därigenom skapas en legitimitet och maktposition som garanterar kvalitet
2) I bolognaprocessens värld är all kunskap till sist individuell och examineras därefter. Mätbarheten är central och utbildaren garanterar att målen verkligen är uppnådda. Fokus ligger på produkten – examinationen.
3) Det egna ansvaret och valfriheten är inte möjligt att förena med visionen om likvärdighet och kontroll. Läraren bör underlätta för studenten genom att peka ut vägen mot målet. Flexibilitet är inget självändamål.
4) Ämne och pedagogik delas upp. På så sätt bevaras hierarkier mellan viktiga/oviktiga ämnen och föreställningen om att olika åldrar är mer eller mindre betydelsefulla och statusgivande. Regeringen talar om de vetenskaplig förankrade och evidensbaserade metoderna som lösning på den rådande förvirringen (det finns många olika metoder)
5) Rollerna lärare/elev bör inte ifrågasättas. Till sist handlar examination om maktutövning och auktoritet. Sorteringsfunktionen är legitim och nödvändig för att bevara yrkets status. Studenten rekonstrueras som elev/mottagare av information och normer.

På ytan är detta en ganska enkel motsättning och vi lärarutbildare har ofta demoniserat den nygamla pedagogiken utifrån trosvissa tankar om att ”det goda ska segra” och ”det gamla måste bort”.

Magnus Åberg beskriver väl hur studenterna i Göteborg sprattlar i sina försök att  förstå hur utbildningen var tänkt. Många studenter kände sig lurade när de förstod att lärarna inte kunde leva upp till sina stolta ideal om att vara personliga, kommunikativa och öppna för oliktänkande i en massutbildning. Vi som har föreläst om dialogens betydelse för 300 studenter  känner oss nog träffade.

Dessutom är det tveksamt om den retorik som vi har svept in oss i verkligen har hållit samman för en närmare granskning. Jag tror  att studenterna inte har haft en större upplevelse av delaktighet och makt under denna perioden. Retoriken har inte lyckats beskriva vad det är som de egentligen har kunnat ta ansvar för. Vi har inte lyckats beskriva hur personlig en lärare egentligen kan vara. Vi har inte lyckats tydliggöra vinsterna med ett gruppbaserat arbetssätt för alla. Vi tror på flexibilitet så länge de kommer hit – därefter skapar självständiga oro hos utbildarna som gärna minns en seminarietradition med fulla arbetsdagar och hantverksstolthet

Framför allt lever föreställningen om att det är möjligt och meningsfullt att dela upp ämne och pedagogik kvar under ytan och kommer antagligen att blomma fullt ut i den Lärarutredningen som presenterar sitt förslag till hösten. Dessutom lär den gamla fina stadieuppdelningen återuppstå. Skillnaden mellan olika åldrar ses som grundläggande för att förstå barn. Utvecklingspsykologin och normalitetstänkandet återtar mark.

Det  kan bli spännande – diskursanalysen hjälper oss att se sprickorna inom den gamla retoriken.  Men vi måste också beskriva skillnaderna mellan det gamla och det nya på ett tydligt sätt.
Den största faran tror jag är att inte se de inbyggda konflikterna som finns. Vi kanske har en stark längtan efter att se historien som en behaglig ström av harmoniska händelser. Om vi tror att allt går  att förena – då är vi verkligen illa ute…

Men, men, men… Hur ska studenterna orientera sig mellan dessa starka spänningarna? Deras  längtan efter att möta en homogen utbildning med lärare som tänker likartad tror jag är stor.

Jag tar farväl av mitt personliga lärarjag och kränger på mig åsiktuniformen – här ska undervisas!