Jag funderar på att börja spara…

…men sparbössorna är så fula nuförtiden. Tur att det finns  gamla kvar på loppmarknaderna:

Observera den klassiska eken som var logotyp för Sparbanken. Är det någon som minns när de gick över till ett färgglatt modernt stiliserat träd. Länk Det var nog en riktigt dålig idé!

Alla som har hatt får vara med

Jag är hemkär men ibland lyckas jag faktiskt ta mig iväg på konsert. Förra onsdagen spelade Rickard Lindgren och och Andi Almkvist på Valnöt & Kaprifol i Hammenhög.

Det var en fantastisk kväll i den vackra trädgården med skandinaviens äldsta blodbok. Hemma upptäcker jag Andis spännande filmer på Youtube.

På onsdag kommer Ulf Masken Andersson. Det kan bli riktigt bra.

Min loppiskarriär…

…är svajig. Förra söndagens bottennapp i Skånes Tranås med parkeringsköer till Äsperöd och bara skräp till försäljning var ett stort bakslag.

Klicka på bilden:

Igår var det nya tag i Smedstorp (uttalas Smisstorp) och jag var ganska laddad inför utsikten att fylla på min spirande samling av motivtallrikar. Jag har en vag teori om att människan behöver mål och att själva jakten är ett viktigt värde.

Därför var det med kluvna känslor jag upptäckte att det fanns tre kompletta uppsättningar av jultallrikar (sammanlagt c:a 60 stycken)) och att de kunde bli mina mycket billigt. Problemet är då att samlandet övergår i en annan fas som mer handlar om förvaring och uppsättning. Det är jag inte så intresserad av. Jag minns tomheten i att som barn ha uppnått en komplett samling av fotbollsbilder. Den vill jag inte återuppleva!

Därför har jag smalnat av mitt samlande – numera är det enbart kyrkor från Österlen + farsdagstallrikar!

Konst är alltid spännande. Om inte annat så kan det vara bra att ha lite ramar hemma.

En av Malmö Konsthalls tidigaste utställningar var en samling fiskargubbar. Det var Sture Johannesson och Kjartan Slettemark som drev med etablissemanget. (Läs mer i Nya Upplagan.) Men jag minns inte att de hade en textil variant – det har vi!

Om jag bara kunde komma på vad stygnen heter… Någon?

Att förvandlas till vätska

“VÄTSKA benämner man definitionsmässigt allt som föredrar att lyda sin tyngd framför att upprätthålla sin form” (Francis Sponge)

Jag försöker läsa Allt av Martina Lowden. Det går inte så bra. Det är pretentiöst, fragmentariskt, osannolikt litterärt och säkert hopplöst begåvat – men jag kommer inte in i boken. Kanske är jag obildad och lite trög. Enligt de entusiastiska omslagstexterna handlar det om att lösa sin tonårskris genom litteratur. I så fall kanske litteraturen är det som hindrar oss att förvandlas till vätska? Jag känner suget och vill nog dras in i fallet. Litteraturen känns som en ironisk grimas – men vad ska vi ha den till? Hur mycket distans behöver en människa?

Vattenfilm storliten (från Forsemölla)

Är din far glasmästare?

Så brukade mina ironiska släktingar säga när jag var liten och ställde mig framför  teven. Många menar att det är fel  att uppfostra barn med ironi – jag tänker att det nog är något som man bör  träna sig på med en viss försiktighet. Vid vuxen ålder är  det vackert om man kan låta bli att vara ironisk. Ibland lyckas jag.

Men tillbaka – min far var varken glasmästare, rörmokare, plåtslagare, elektriker eller snickare. Idag önskar jag att det fanns fler goda hantverkargener i min kropp.

Vet ni att en veranda med 72 rutor innehåller 288 fogar som ibland måste rensas, oljas, grundas, kittas, tejpas och målas med beaktande av torktider. Sedan är det kanske dags att p-u-t-s-a fönstren också.

Vem behöver böcker när det finns fönster?

Som på räls?

Det går ånglok mellan Brösarp och Sankt Olof. Det är en vacker och lagom äventyrlig resa. Ljudet av ångvisslan ekar genom Vitebrodalen. Allt går som på räls – men rälsen svänger och syllarna är gamla.

Just nu tycker jag att det är bra med få överaskningar. Det räcker med att ha blivit överfallen av ett bi när jag skulle måla vindskivor. Min näsa är sig inte lik. Jag litar inte på insekter och väntar på att Anticimex ska rädda mig.

Sedan ska jag älska naturen igen.