Från Einstein till Grace Jones på 20 minuter

Jag försöker skaka bort lite olust ur kroppen genom att klippa mig. Golden fingers på Möllevången är ett prisvärt alternativ som jag rekommenderar. Vänner har pikat mig för yvigt hår. Det som jag trodde var spännade och vildvuxet (Jimi Hendrix och Angela Davies) menar de bara är risigt och fult. Einsteins främsta kvaliteter låg inte i håret och sjuttiotalet är över.

I stället ser jag idag ut som en mogen version av Grace Jones (ständigt dessa självbedrägerier!) och känner mig verkligen – hmmm – förnyad!

Jag har tidigare ifrågasatt om internet verkligen innehåller så mycket som det antyds. Men när jag sökte på Einstein och Jones blev jag förvånad. Kolla!

Äntligen

Uppmärksamma bloggläsare har nog inte kunnat undgå att märka min svacka. Debatterna har varit överhettade och positionerna förvridna. Allt är politiserat och reaktionerna förutsägbara. Själv befinner jag mig i en utsatt position i utbildningsfabriken där jag förväntas försvara ett system som jag delvis upplever som främmande.

Därför är det skönt att Maria Sundkvist i Sydsvenskan beskriver en alternativ vision för framtidens lärarutbildning. Det blir lite underligt att berömma sin chef – men jag tar risken (möjligheten)!

Två huvudfrågor ser jag som särskilt viktiga.

1) Det är inte längden på barnen som ska avgöra längden på utbildningen.

2) Vetenskaplighet och akademisering är inte svaret på alla skolans problem. Den kortare grundutbildningen (som naturligtvis vilar på vetenskaplig grund – och varför behöver det påpekas?) kan utföras med ett striktare yrkesfokus än idag där en oförsvarbart stor del av dyrbar utbildningstid avsätts för forskningsförberedande moment. (min åsikt!)

Med skräckblandade känslor ser jag fram emot hur HSV, Lärarutbildningsutredning, LR och Björklund ska reagera. Fast det är klart – den arroganta makten behöver inte besvära sig med röster från provinsen?

Pressens ansvar

Jag skrev om debatten kring 9a och problemet med Sydsvenskans citatteknik. Tyvärr är det sällan som dementier får samma genomslag och jag är rädd att vi kommer att få dras med det felaktiga citatet i olika versioner. Många debattörer kastar sig hungrigt över allt som skulle kunna tolkas som kravlöshet.

Heder åt Sydsvenskan som inser när det är dags att be om ursäkt.

Rättelse

En onödigt vacker huvudstad

Jag har varit på bröllop och livet verkar ljust just nu. Varmt, vackert och romantiskt. Från Hammarbyhöjden ser jag platsen för akten – stadshuset

På söndagen stryker vi omkring och känner oss som turister. På Sergelstorg är annonstavlorna större och baddräkterna mindre.

Tänk att jag bott fyra år i den här staden. Dessutom i en känslig period av mitt liv.

Den dolda dolda läroplanen

Anne-Marie Körling skriver i nya numret av Lärarnas tidning om sitt arbetet med temat Bondgård i årskurs 2. Det är en skräckblandad och sedelärande historia som ställer en massa frågor kring skolans tradition av ett avprickbart innehåll.

En vän brukar ställa frågan:
– Varför arbetar många skolor med stenåldern i åk 3?

De flesta studenter tycks tro att det står i någon kursplan eller att det finns en rationell förklaring kopplad till barnens utveckling. Den sanna, och oändligt sorgliga förklaringen, är det påbjöds i LGR62 och har hängt kvar sedan dess. I många skolor reproduceras detta arv i lokala arbetsplaner som kanske skapar trygghet åt vilsna kollegier, men som hindrar att barns tankar tas tillvara. Står vi ut med frihet?

Till sist hänger frågan om vad barnen verkligen behöver kvar i luften – min gissning är att de flesta barn redan har haft temat Bondgården minst fyra gånger på förskolan.

Röster från barn

Sydsvenskan har granskat skolorna i kranskommunerna och idag får barnen uttala sig:

-Mina föräldrar hjälper mig inte och jag vet faktiskt inte varför.

Intressant perspektivskifte – föräldraansvaret återuppstår. jag undrar om eleven har frågat sina föräldrar?

För att få eleverna att prestera bättre borde lärarna bli bättre på att ge feed-back, tycker hon. -De är dåliga på att berömma.

Nästa trend – i coachningssamhället är alla beroende av att ha en mental hejaklack som genom yttre belöning skapar inre motivation (eller om det nu är tvärtom…)

( xxxx) tror att Vellingeungdomarna kanske är lite latare än de som bor i Bjärred.
– Det finns så mycket att göra på fritiden här så vi hinner inte med att plugga.

Okej, nu blir det riktigt spännande. Nöjesutbudet i Vellinge är alltså alltför stort och därför misslyckas eleverna? Bör fritidsgårdarna stängas?

Det är bra att tidningarna skriver om skolan och ännu bättre att barnens röster hörs. Tror jag.

Mer bekymrad blir jag över Lars Hemzelius som kopplar de dåliga skolresultaten till frågan om inkluderande undervisning – en skola för alla. Den diskussionen tror jag bör föras i en annan mindre retorisk anda.

Sortering sortering sortering

Debatten om skolan refereras idag i Sydsvenskan (länken är borta – Sydsvenskan har bett om ursäkt) och jag är bekymrad. Bo-Göran Dahl och jag hörde olika saker.

– Slopa intagningskraven, låt alla börja på lärarutbildningen och jag lovar att vi ska göra bra lärare av samtliga.
Orden är Maria Sundkvists, dekan och chef för lärarutbildningen vid Malmö.

Jag minns inte de kursiverade orden lovar och samtliga som får Maria att framstå som mer än lovligt idealistisk och naiv. Det vore förmätet att tala om vad min chef menar – och jag hävdar att hon är felciterad.

Dessutom är jag helt övertygad om att Maria är djupt medveten om att det finns en examensordning som reglerar vilka studenter som till sist kan kvittera ut en examen. Om det felaktiga citatet sprids riskerar myten om den kravlösa lärarutbildningen att spädas på.

Jag som arbetar i organisationen är förbluffad över hur stor del av vår arbetstid som faktiskt går åt till sortering och definiering av vad som krävs för att bli godkänd. Visisonen om att alla ska med är farlig för vår arbetsmoral eftersom vi riskerar att uppfatta studenternas tillkortakommande som ett personligt och moraliskt misslyckande för lärarutbildaren. Om Maria verkligen hade lovat att alla skulle lyckas – då övertog vi också ansvaret för studenternas studier, och det vill jag inte. Särskilt inte i en tid av krympande resurser.

Men frågan kvarstår: När ska sorteringen ske?

1) Före utbildningen – risken finns att stora grupper som skulle behövas för att vitalisera skolan stängs ute. Gymnasiebetyg är en bräcklig grund för att förutspå studie- och yrkesframgångar!

2) Under utbildningen – ja det är rimligt att en viss sortering sker och ofta är det bra att studenter tidigt får veta att de har valt fel yrke. Min oro är att vi idag sorterar bort fel studenter (d.v.s. de som inte kan anpassa sig till en akademisk utbildnings formella krav)

3) Efter utbildning – efter ett år utfärdas den egentliga lärarlegitimationen.

En lyckad debatt

Idag har jag och 350 andra varit på en nyanserad diskussion om svensk skola. Svåra frågor om betyg, föräldrasamverkan och lärares drivkrafter behandlades på ett värdigt sätt. Motsättningar beskrevs och nyanserades. Samtalsklimatet var gott. Agneta Furvik var lysande som debattledare. Fredrik Karlsson var en spännande studentrepresentant. Igor var lika klok i verkligheten som på teve. Stavros imponerade genom bildning – men grekiska kanske inte är så svårt för en grek?

Jag  hoppas att Sofia Larsen tar med sig upplevelsen av ett möjligt samförstånd in i utbildningsutskottet. När Björklund har plockat alla möjliga billiga politiska poänger och röken skingrats – då måste det finnas någon klok person kvar som kan sätta samman spillrorna efter ett demolerat och demoraliserat utbildningssystem.

Att bygga en världsbild på dokusåpor

Fredrik sammanfattar reaktionerna på Reepalus utspel och han gör det bra.

Lite skräckblandat är det väl ändå att kommunfullmäktiges ordförande kan göra sådana här yrvakna utspel utifrån en dokusåpa? Jag är glad att Big Brother har sändningsuppehåll – där finns verkligen underlag för en utbildningspolitisk diskussion!