Jag har fått nya vänner. Just nu är de lite misstänksamma och agerar väldigt försiktigt. De ställer upp som en mur och döljer de två kalvarna bakom sig. jag är lite besviken över att de inte äter maskrosor tillräckligt fort.
De saknar en plan – eller förstår jag inte den?
Fritidspedagogerna har tagit mycket stryk i omorganisationen av skolan. Krympande resurser och sjunkande status har urholkat självförtroendet hos en viktig grupp.
Samtidigt krymper basen för en yrkesroll som bygger på att vara ett kreativt komplement till traditionell undervisning. I värsta fall reducerats fritidspedagogen till hjälplärare. Det egentliga uppdraget handlar om omsorg och meningsfull fritid.
Lärarutbildningsutredningen hade från början direktiv att ifrågasätta huruvida utbildningen av fritidspedagoger skulle ligga inom lärarutbildningens ram. idag kom ett tilläggsdirektiv som upphävde detta uppdrag. Bra – men frågan återstår: Hur skapa försåelse för det informella lärandet i skolan?
Läs mer om den fria tidens lärande.
jag citerar hela pressmeddelandet – men förstår verkligen inte hur det ska tolkas. Verkligt nyfiken är jag på hur dessa lärare med inriktning mot fritidspedagogik ska övertygas om att 40 timmars arbetsvecka och arbete på lov är rättvist i förhållande till andra lärargrupper.
Pressmeddelande
22 maj 2008
Utbildningsdepartementet
Lärarutbildningsutredningen ska utreda utbildningen av pedagoger i fritidshemmen
Regeringen har idag antagit ett tilläggsdirektiv till utredningen om en ny lärarutbildning.
Enligt det ursprungliga direktivet ska utredaren överväga om det inom lärarutbildningens ram ska införas en egen examen för fritidspedagoger. Det uppdraget utgår. Utredaren ska istället lämna förslag på hur en examensbeskrivning för lärare för förskoleklass och grundskolans tidigare årskurser bör utformas för att även täcka behovet av lärare i fritidshemmen.
Förslaget som ska utredas innebär att lärare med inriktning enbart på att arbeta i fritidshem inte bör utbildas. Däremot bör det vara möjligt för lärare att läsa fritidspedagogik som en del av lärarutbildningen.
– Fritidshem ligger numera nära skolverksamheten. Förutom fritidsaktiviteter och lek kan fritidshemmen på olika sätt stödja skolarbetet, till exempel med läxhjälp. Vi vill därför att utredaren som huvudalternativ arbetar med att ansvaret för den pedagogiska verksamheten på fritidshemmen ligger på utbildade lärare, säger högskole- och forskningsminister Lars Leijonborg.
Utredningen leds av professor Sigbrit Franke och ska lämna sitt betänkande den 15 november 2008.
Jag begriper inte? Hjälp!
Vi diskuterar Tina Kindebergs och Anders Sigrells tankar om betydelsen av lärare som förebilder. Att vara trovärdig som person och att ha en moralisk hållning i sin gärning.
Studenterna i termin fyra kämpar med frågan om vad en lärare egentligen är? Vad menar vi med pedagogik och undervisning?
När vi ska förklara yrket för utomstående använder vi ord som “förmedla” och “lära ut” medan teorierna talar om att “utveckla erfarenheter” och att ingen kan lära någon annan någonting. Slutsatsen blir lätt individualistisk – var och en lär sig.
Vi gräver i minnet efter förebilder och hittar personer som faktiskt går att använda för att konstruera en egen läraridentitet. Jag är fortfarande osäker på om det är rätt att avskärma sig från förmedlingspedagogiken. Det finns faktiskt personer som lyckas förmedla något på ett djupare plan. Kanske inte kunskap – men en hållning som inspirerar studenterna att fortsätta vilja.
Debatten om vad en lärare ska kunna har gått på tomgång länge. Därför är det underbart att läsa någonting som faktiskt griper in i min värld och formulera mina tankar med precision.
I Sydsvenskan beskriver två forskare vad som egentligen är kärnan i lärarprofessionen och jag kunde inte hålla med mer.
Läs och sprid. Det finns hopp om en vettig skoldebatt.
Jag är med i en grupp som ska utveckla den digitala kompetensen hos framtidens lärare. Vi brottas med att förstå vårt uppdrag och begreppet IKT.
Om man sätter samman tre svårdefinerade och vaga ord (information, kommunikation och teknik) – ja då är risken stor att mångtydigheten blir outhärdligt stor. Samtidigt ökar det politiska trycket på lärarutbildningen och regeringen utfärdar nya direktiv. (Varför blir jag så provocerad av det ordet?)
Lärarutbildningarna har redan en skarp skrivning i examensordningen:
– visa förmåga att använda informationsteknik i den pedagogiska verksamheten och inse betydelsen av olika mediers roll för denna,
Men regeringen vill gärna inskärpa stundens allvar och tar chansen att spänna musklerna. På KK-stiftelsen jublar landets IT-pedagoger. Samtidigt fortskrider arbetet med att starta nätverk för lärarutbildningarna i landet och idag är det ganska mystiskt vad det är för innehåll som efterfrågas. Jag tänker högt:
1) Det är inte traditionella tidsbegränsade projekt med tydliga syfte och begränsade tidsramar som kommer att belönas. Den tiden då ansökningarna var en sorts skönhetstävlingar är förbi. Tack.
2) Det är inte forskningsprojekt där vetenskapsmän ställer sig utanför och observerar processer på ett objektivt och analyserande sätt. Vägen till pengarna går inte genom att tre professorer har skrivit under ansökan. Tack.
3) Jag tror att KK-stiftelsen söker något som är varaktigt och ändå svårfångat oförutsägbart. Om framtiden på nätet ligger i kommunikation och oväntade möten – då är det svårt att tvinga in satsningarna i projektbeskrivningar som alla vet kommer att bli omkullsprungna av en galopperande utveckling. Jag ser en tendens mot det som ofta nedlåtande brukar beskrivas som “aktivism”. Antalet besökare kommer att vara viktigt.
4) Om web 2.0, bloggar och wikitänkande bryter ner de auktoritära traditionerna i kunskapsbildandet – vad händer då med högskolans tradition av kurser, mål och examination? Hela idén med Bologna är tydliga mål och förutsägbara väl definierade kunskaper. Står vi ut med att inte ha kontroll över processerna? Vill KK-stiftelsen vara en del av den vanliga kursutvecklingen, som traditionellt styrs av examensordning, utbildningsnämnd, enhetsledning, huvudämnesansvarig, kursledare, arbetslag, studentinflytande…
Den tiden är nog över då det var möjligt att styra utvecklingen genom enkla ekonomiska belöningar och löften om nya datorer. Idag är det mesta gratis – ska pengarna gå till personal (läs administratörer?)
Jag ser fram emot att följa utvecklingen. Under våren utses en koordinator som ska förverkliga de högtflygande ambitionerna hos en mycket celeber styrelse. (Läs mer om bakgrunden)
Våra samtal har ändrat karaktär. Tidigare kunde vi tjata i timmar om vem som egentligen spelade bas på baksidan av singeln, vad signaturmelodin till vi i femman heter, när Ulrika Knape är född, hur många tår en känguru har och vad Övre Volta hette förr i tiden.
Nu avgörs alla diskussioner med några tangenttryck och varje ansats till argumentation dör inför det samlade vetandets tyngd. Vi lever i Googles tyranni och inför sökmotorn är vi alla lika. Jag kommer på mig själv med att tycka riktigt illa om den beskäftiga besserwissern som vräker ur sig fakta om stort och smått.
Själva högtidligheten i att lösa ett korsord försvinner när det som skulle vara en stund av meditation och andakt reduceras till att skriva in rätt sökord.
Jag vill leva i ovisshet – utlämnad till intuition och fläckvis bildning. Det är dags att införa googlingsfria zoner i umgänget.
P.S. Är det någon som vet vad melodin till Ulf Thoréns (Hvar fjortonde dag) berömda “Rävar på isen” heter? Det är inga skivor i potten.
Det finns en hemsida med arga lappar. Ilska är ganska kul och vi läser galenskaperna med en känsla av lättnad. Ungefär som Grannfejden och Skuldfällan.
– Riktigt så tokig är inte min granne!
I helgen körde jag förbi en skylt som sysselsätter min hjärna. Vad har hänt? Hur ska det sluta?
Jag vågar inte knacka på huset och fråga. Bara att ta fotot kändes modigt. I det undersköna idylliska landskapet är något i allvarlig obalans.
Jag sorterar bilder från Stockholm och inser att jag äntligen vet vad Hötorgskonst är. Det är sådan konst som säljs på loppmarknaden på Hötorget. Jag vet för jag har varit där.
Jag gillar båtar, sjöar, svanar, himmel och gärdsgård. Det kan inte bli fel. Möjligtvis banalt, men inte fel.
Ur minnet påminner jag mig att det finns något som heter Marcus Larssontall. Men jag tror inte att sådana säljs på Hötorget.
Som färgblind är det trösterikt att få uttala sig tvärsäkert om konst ur ett definitivt underdogperspektiv.
– Ni ser inte samma sak som jag!
Jag jämför med foto från Gyllebosjön och har ingen teori om olika mediers uttryck. Det borde jag ha…
Film är bäst på bio och radio är bäst i bilen. Jag lyssnar på Kino och hyllningen till Paraplyerna i Cherbourg gör att jag måste se om filmen genast. Lite besviken över att det inte är Catherine Deneuve som sjunger, men alldeles lycklig att det går att göra filmer som är sorgliga och äkta utan talade ord. Känslor som måste sjungas – som opera fast på riktigt.
Nu vet jag vad jag ska göra i sommar när det regnar. En svensk version…
Jag lyssnar på radio och Morgonpasset spelar förslag till kamsånger inför EM. Linda Bengtzing sjunger om känslan från -94 och att det faktiskt är vår tur nu. Jag har en bit kvar till den där vrålande entusiasmen och har svårt att se mig själv som en del av Markooliokulturen.
Men det ska bli skönt att få tro på något helhjärtat en liten stund. Skolpolitiken har blivit för komplicerad och just nu vill jag gärna vara en del av något stort. En fotbollsgemenskap?
Klickbar bild
Efter att ha lyssnat på några riktigt dåliga EM-låtar tröstar jag mig med lite Zlatanromantik:
Tysta tankar 
