Du är vad du heter

orkan.jpgNamnet är viktigt. Det formar omvärldens bild av dig och därför är det bra om namnet (ytan) motsvarar personen (innehållet). Bra – men inte nödvändigt eller ens vanligt.

Samtidigt formas vi av namnet och många lärare har en hemlig lista över namn som signalerar problem. (nej – jag tänker inte dra exempel!) Första intrycket är betydelsefullt och ibland kommer namnet före första intrycket.

Jag tycker om indiantraditionen att vänta med namngivningen tills barnet har visat prov på egenskaper. Namn erövras. Jag skulle kunna tänka mig att heta Modiga örnen eller Starka Björnen – om jag varit en aning mindre höjdrädd och klen. Alternativen vill jag inte tänka på.

Nu speglar barnens namn snarare föräldrarnas förväntningar än barnets personlighet. Elvis Olsson, Clint Persson, Madonna Svensson eller Kylie Karlsson – de barnen har en del att leva upp till.

På samma sätt är det med organisationer. Ett namn som för det första beskriver innehållet sanningsenligt och för det andra är unikt och slagkraftigt – ett sådant namn innebär konkurrensfördelar på en marknad.

Företag lägger ner stora belopp på att byta logotyp och ändra namn i desperata försök att ändra sin image. I Malmö gillar vi inte sånt. Ingen kallar Malmö opera för något annat än Stadsteatern och Hansacompagniet kommer alltid att heta NK (eller Doffeln för de riktigt gamla…).

Jag jobbar på “Lärarhögskolan” – fast den har egentligen inte funnits sedan mitten 1990-talet. Vi har försökt att arbeta in begrepp som:

Malmö Högskola
Lärarutbildningen
Barn Unga Samhälle

Nej – folk i allmänhet bryr sig inte. “Jaja – du menar Lärarhögskolan!”

Men vi som lever i det kan inte sluta hoppas på att ett magiskt namn skulle ge verksamheten en extra skjuts, rekrytera horder av studenter, generera floder av forskningsbidrag och skapa den där självklara identiteten som alla längtar efter i förvirringens tid. Därför har vi diskuterat olika förslag.

Jag är med på allt – utom konstruktioner med “Samhälle” som är ett överanvänt och illa definierat ord.

Dessutom vill jag gärna slippa det utslitna ordet “lärande” som gav 14600 träffar på Malmö högskolas hemsida. Presens (här och nu) particip (deltagande) av verbet lära är en vacker tanke som stämmer överens med retoriken om det livslånga allerstädes närvarande lärandet. Men om alla kurser och huvudämne redan heter något med lärande – vore inte det en god gärning att slippa det på högre nivå?

Hur diskussionen slutade ?

Vi behåller Lärarutbildningen och blundar för problemet att även andra grupper (idrottsvetare, fritidsvetare, yrkesvägledare och rektorer) utbildas inom våra väggar.

Ett bra beslut. Särskilt bra känns det att vi faktiskt diskuterar frågan tillsammans. Dessutom tror jag att singularformen är en viktig markering i en tid då regeringen hotar med att dela upp lärarexamen i hög- och lågstatusgrupper. Idag finns det en lärarexamen (med olika inriktningar). Låt oss markera vårt stöd för den ordningen.

humboldt.jpg

P.S. Riktigt framgångsrika varumärken bygger ofta på personnamn. Se ovan.

Säker på nätet?

Jag förbereder en föreläsning med Katia Wagner om faror och möjligheter på nätet. Hennes bok om Alexandramannen har fått strålande kritik – men det finns också många svåra frågor som öppnas i diskussionen om skolans och föräldrars ansvar när det gäller att skydda barnen från nätets möjligheter – eller för att uttrycka det mer poetiskt “frestarens garn”.

Strategin har länge handlat om kontroll och förbud. Beskäftiga listor över hur barnen ska begränsas sprids snabbt och nöjda föräldrar invaggas i falsk trygghet. ( Engelska exempel, svenska tips)

Elza Dunkel har skrivit en avhandling om barns aktiviteter på internet och ifrågasätter det invanda tänkandet på sin hemsida och blogg:

En av de saker jag kritiserar i min avhandling är de råd som cirkulerar gällande ungas säkerhet på nätet. Jag menar att de inte alltid är baserade på vetenskaplig kunskap utan är exempel på självreproducerande påståenden som baseras på fördomar. I många fall är de verkningslösa men i värsta fall även kontraproduktiva.

Det kan bli en spännande kväll. Lusten att bli sedd och få bekräftelse från vuxna är inte ny.

alexandra.jpg

Alexandra Pavlovna (1783-1801) on the left and her younger sister Yelena Pavlovna (1784-1803)

T.S. Eliott – poesi och kunskapssyn

Flotta aforismer och slagordsmässiga förenklingar tycker jag inte om. En hel del av skoldebatten har förts under sådana former och ingen sida är oskyldig. Diskussionen om förhållandet mellan information och kunskap har ibland varit starkt polariserad och svårgripbar för vanligt folk. Baskunskaper och fakta har spelats ut mot reflektion och meningsskapande.

Resultatet är att fältet är öppet för en nygammal pluggskola med disciplinära inslag. I moderniteten är det svårt att beskriva känslan av att något har gått förlorat.

Poeten T.S. Eliott försökte:

Where is the Life we have lost in living? Where is the wisdom we have lost in knowledge? Where is the knowledge we have lost in information?

Fler citat

docka.jpg

Årets aprilskämt – Rick regerar

Någon har gjort en kupp på Youtube. Dagens tio populäraste filmlänkar går till samma film:

Njut av ren disconostalgi

3,7 miljoner besökare har förvånat konstaterat att de är lurade – förhoppningsvis är vi många som blev lite glada.

Fler skämt! Bäst tycker jag är förslaget från P4 – radio Värmland är.

Hymnchock! 

Gymnasiereformen och förskolereformen

hu.jpg

Jag vet inte om den här regeringen är att lita på. Förskolans problem åtgärdas genom mer matematik och lästräning.

Gymnasieskolans problem löses genom mindre teoretisk undervisning och färre program (SDS  SVD  DN DN2 DN bakgrund).

Grundskolans problem – nej just idag kom det visst inget förslag om det!

P.S. Jag brukar inte tolka bilder åt bloggläsare – men om ni tittar noga… ser det inte ut som om bilden blir bredare högre upp!? På samma sätt är det många som tycks tro att barns utveckling är viktigare i högre åldrar.

Fyrkantigheten tycks vi få leva med.

Kränktheten – ett litet ärevarv

eyck.jpgI efterdyningarna av Zarembadebatten kommer Ann Heberleins bok om kränkthet lämpligt (Svd). Jag gillar hennes anslag och det personligt tänkta. Frågan är om det verkligen är ett skolproblem eller om flykten från ansvar är ett massfenomen i tiden?

Samtidigt beskriver tidskriften Fronesis (refererat i Sydsvenskan) hur feminismerna får allt svårare att rättfärdiga sitt historiska offerperspektiv. Det har liksom blivit trångt på analyssoffan.

Hur kränkt är jag själv egentligen? Har jag ingen liten oförrätt att älta? Det känns tungt att behöva erkänna det men just idag är jag nyrest, utsövd, nyduschad, oförkyld – möjligtvis en aning hungrig – och då hamnar jag på den nöjda planhalvan. Offer eller förövare?

Vem var det som skrev att livet är den största förolämpningen? (Förutom döden förstås – som deltar utom tävlan)