The Guardian skriver om svensk skola som “flavour of the year” men diskuterar också friskolornas som fenomen. Spännande med ett internationellt perspektiv. Den obligatoriska jämförelsen med Finland får vi väl vänja oss vid (tack för tipset Staffan!)
Det är något underligt med ansiktet i spegeln. Om vi kan se bilden – då ser hon ju något annat! Är det konstnären vi ser i spegeln? Vad håller ängeln med lösvingarna på med. Velasquez använder mytologin och Venusfiguren för att visa något, men jag får inte ihop budskapet
En djärv tolkning av bilden är att det är landets lärarutbildningar som ligger på diwanen och att HSV håller upp en spegel som visar bilden av… Ja vad är det för konstig bild som visas upp?
Är det möjligtvis demiurgen Björklund själv vi ser i spegeln? The Maker makes…
Sigbrit Franke lär ha börjat avslöja huvuddragen i den kommande lärarutbildningen. Det blir flera olika lärarexamina. Varje lärosäte får ansöka om rättigheter för respektive examen.
Jag är orolig över att klyftan mellan lärargrupper ökar igen efter några år av kvalificerat brobyggande. Regeringen har tidigare sagt sig vilja satsa på yngre barn och förskollärare men i verkligheten syns den söka lösningarna bakåt i tiden. Möjligheten till dubbla åldersinriktningar har tvingat lärarutbildningarna att tänka efter och verkligen försöka möta kraven på helhetssyn hos pedagogerna. Många nyutbildade studenter med dubbel inriktning rör sig elegant mellan skolans och förskolans världar.
En grupp som det har varit särskilt tyst om är fritidspedagogerna – osynliggjorda och tillbakaträngda med omöjliga arbetsvillkor och låg status. Förhoppningsvis kommer regeringen upptäcka att det är på fritiden som det verkliga lärandet sker. Det skulle vara bra om det fanns några fritidspedagoger kvar den dagen.
Annars vill jag gärna höra mer om vad som är på gång. Mina källor äro en aning grumliga…
Metro skriver om projektet. Tanken på att barn och vuxna skapar tillsammans är ganska djärv i ett samhälle som bygger på isärhållande. Därför skulle det vara spännande om fler barn skulle inspireras att skriva där och dela med sig av sin dikter/ramsor.
Läs och skriv på ABC-boken.
Bokstäverna är från amerikanska varumärken (se lösning här) och jag funderar över hur stor andel av treåringar i Sverige som känner igen ett visst M men som tänker på hamburgare i stället för bokstäver?
Internationalisering är svårt. Traditionen i skolan är att vi ska tycka synd om de stackars underutvecklade länderna och rädda dem. SIDA har genom sin verksamhet på Kulturhuset i Stockholm och Kommendanthuset i Malmö visat att det finns andra sätt att arbeta med frågor kring barns rättigheter och hållbar utveckling i ett internationellt perspektiv. DN
Nu är verksamheten hotad och om inget sensationellt händer kommer den att läggas ner i Oktober. Skriv på uppropet mot nedläggning (här – länk till upprop)!
…and it points at you.
Idag är det nästan vår och jag får tips om ett irländsk band som heter Alberfeldty. Nu är jag redo att möta både sol och snö i helgen.
Många klagar över att tidningar är slarviga, ytliga, partiska och fixerade vid elände. Jag brukar alltid försvara pressen och har goda erfarenheter av att bli intervjuad. De flesta journalister (på dagstidningarna) är seriösa och ofta på gränsen till överdrivet etiska.
Idag har Sydsvenskan två bra artiklar som jag gärna vill lyfta fram. Anders Ljungberg skriver om möjligheten att utbilda sig till förskollärare med dubbel behörighet att även arbeta i grundskolan. Jag njuter att att se mina studenter lysa mot läsaren. Bilden av den dåliga högskolan bleknar bort i ljuset av dem. Förhoppningsvis läser ungdomar som funderar på att söka till lärarutbildningen artikeln och söker till vår enhet. Men det är skrämmande många som inte läser riktiga dagstidningar i Malmö.
Jag hade också tillfälle att vara med när MSU presenterade sitt program mot mobbning. Ulf Törnberg refererar Elza Dunkels föreläsning utmärkt och jag förundras ofta över det journalistiska hantverket – att ta fram det väsentliga och ge det en form. Budskapet – det finns ingen särskild nätmobbning – är kontroversiellt, men framstår som ganska självklart i en historisk belysning. Vi talar ju inte om telefonmobbning, korvkioskmobbning eller torgmobbning som är andra rum där barn befinner sig.
Själva antimobbningskampanjen är sympatisk och välorganiserad. Det största problemet är nog själva regeringsuppdraget som talar om att finna “evidensbaserade program” och därmed inbjuder till en farlig tilltro på färdiga metoder, som skulle kunna tillämpas av vem som helst på vilka barn som helst. Jag tror inte att MSU (Annika Holm) eller forskarna lånar sig åt dessa enkla lösningar och har en hemlig dröm:
År 2010 kommer forskarna kalla till en presskonferens där det sensationella resultatet presenteras. FLUM ÄR DEN BÄSTA METODEN. Genom att möta barnen som individer och våga ta deras erfarenheter på allvar visar en grupp lärare att det är en fråga om relationer och förhållningssätt snarare än metoder och program.
Då skrattar inte Jan Björklund längre…
På Malmö högskola finns en verksamhet som arbetar för att utveckla arbetet med digital kompetens. Länk
Seminarieserien är ambitiös och generös. I går berättade Elisabet Nilsson om sin forskning kring Sim city som pedagogiskt redskap för naturvetenskap (stadsplanering) och Rune Jönsson om utvecklingen av ett spel kring etiska ställningstaganden Djur och människor.
Jag är intresserad av spelbegreppet och inser att det är en djungel av definitioner som inte blir enklare om vi tillför prefixet “pedagogiska”. Det är en expansiv sektor och många drömmer om att det är möjligt att göra skolan mer lustfyll, mer individualiserad, mer lärorik, mer elevaktiv, mer varierad och roligare genom goda spel. Dessutom kanske datorerna kan ersätta tråkiga lärare?
Logiken är enkel: Barn tycker om spel – genom att göra roliga spel om tråkiga saker kan vi t.ex. övertyga dem om att naturvetenskap är kul.
Farhågorna är mer vaga – tänk om de är mer intresserade av själva spelandet än av innehållet? Fokus ligger då på att bemästra maskinen (spelet) och överlista spelkonstruktören i stället för att följa de givna instruktionerna och uppfylla upphovsmännens avsikter?
Om spelandet blir för roligt och uppslukande – hur kan det anpassas till skolans moduler, ämnesstrukturer och betygskriterier?
– Ja de lär sig massor, men inte det som vi ville och trodde att de skulle lära sig…
På ett djupare plan är jag allvarligt misstänksam mot begreppet “pedagogiska spel” – eller “lärande lek” som är ett annat slagord för dem som tror att skolan behöver piffas till.
Huizingas beskriver vissa villkor för att lek verkligen ska vara autentisk. Den ska vara frivillig och befriad från nyttoaspekter. Flowbegreppet ligger nära. Intensitet och nukänsla är då viktigare än de mätbara resultaten av processerna. Leken är till sin natur vild och anarkistik – annars är det inte lek utan träning (eller arbete).
Vi diskuterade också faran med spel som blir “för” roliga och diskussione påminner en del om farhågorna kring film, som då blir en form av verklighetsflykt. En illusion att fly in i och som sådan oanvändbar för pedagogiska syften. Jag tror att farhågan bygger på en konstig bild av hur vi förhåller oss till film eller spel.
Det är möjligt att vara distanserad och inlevelsefull samtidigt. Hemligheten med lekbegreppet är detta gränsland som skulle kunna kallas “allusion” eller “som om”. Om vi inte tror att barnen kan ta med sig upplevelser från “som om landet” – då blir dessa erfarenheter omöjliga att använda i skolans kunskapsprocesser.
Jag tror att denna uppdelning fakta-fantasi, sant-falsk, verklighet-illusion, viktigt-oviktigt har djupa rötter i vårt sätt att förstå världen. Spelandet blir en kunskapsteoretisk utmaning. Av tradition är det viktigt att kunna skilja verklighet och fantasi. Brister i denna förmåga brukar kallas sinnessjukdom.
Några länktips från Elisabeth
http://www.half-real.net/dictionary/
WordPress har ändrat bildhanteringen. Nu går det enkelt att visa bilder direkt från annan webplats – jag funderar över om det betyder något copyrightsligt? Bilden finns ju inte på min serverplats. Det är bara en länk. Någon som kan juridiken?
Under tiden ska jag börja samla på argentinska seriefigursnålar.
Jag går sällan på konsert och blir ofta besviken när jag gör det. Men när Rufus Wainwright sjöng på Ystad teater igår var jag där. Nöjdare än nöjd – nästan lika nöjd som Maria Francke.
Det är något med hans sätt att släppa fram rösten och liksom helt skamlöst njuta av klangen och vibratot som är fullständigt förkrossande. Ensam med gitarr och piano var det bara magiskt.
Och Ystad teater är en historia för sig.
Tysta tankar 