Jag har varit lite låg den senaste tiden och bekymrat mig över att Högskoleverkets granskning av lärarutbildningen tillsammans med regeringens och LR:s hets mot skolan skulle resultera i få ansökningar till höstens utbildningar.
Jag hade fel och är glad över att få möjlighet att utveckla en attraktiv utbildning. Läs mer.
Veckans ord var lurigt – men nog är cement något väldigt naturligt. I alla fall i betydelsen vanligt?
Klickbar bild
Jag läser Katia Wagners bok om Alexandramannen och har svårt att få känslan av obehag ur kroppen. 56 åtalspunkter resulterar i tio års fängelse och utvisning för Al Suhairy som enligt domen utgett sig för att vara “Alexandra” och arrangerat möten mellan sig själv och ett stort antal minderåriga flickor.
Boken inleds med flickornas berättelser, som ofta är förvirrande olika. Det handlar inte enbart om svaga och utsatta flickor som mannen har förfört med smicker, löften och kontant betalning. I stället tycks många av flickorna vara ytterst kompetenta när det gäller att styra sina liv, trötta på vardagen och skolan, men utsvultna på bekräftelse och äventyr. När de möter den manipulative förövarens knep tycks de flesta inte ha kunnat värja sig. De vill vara stora och de väljer sexualiteten som väg för att nå dit. Föräldrarnas har ofta varit nöjda med att flickorna inte varit ute och sprungit på nätterna.
I ett avsnitt ger Al Suhairy sin bild av händelserna. Han betonar det affärsmässiga och ser flickornas beslut som uttryck för självständighet. Bakom ordmassorna vibrerar något som jag tolkar som en äkta förvåning. Vad var det som hände när bilden av det frigjorda landet med de lättillgängliga flickorna förvandlades till tio år i fängelse?
Jag försöker läsa boken ur ett föräldraperspektiv och ett lärarperspektiv, men det tar emot att pedagogisera berättelserna. Varje öde har sin egen logik och jag har svårt att hitta generella drag som går att omvandla till regler eller råd. I slutkapitlet tar Katia upp olika modeller för att skydda barnen och lyfter det engelska exemplet som delvis handlar om att informera barn, kvalitetsmärka sajter och spåra upp förövare.
I den bästa av världar finns det trygga mötesplatser som samtidigt inbjuder till spännande kontakter. Undersökningar visar att barn är skickliga på att känna igen och avslöja vuxna som försöker infilterar ungdomssajter och att den överlägset största delen av nättiden sker i slutna rum med vänner. Men en dag är jag trött på vardagen och vill testa mina gränser i skydd av alternativa identiteter. Då tycks de flesta föräldrar vara långt borta och en del kanske väljer att inte vilja veta. Efter Katias bok har det blivit svårare att inte se farorna.
Den 22/4 kl 17.30 föreläser Katia Wagner på Lärarurbildningen i Malmö D131. Gratis.
Jag var för våren.
Jag trodde på årstidernas växlingar och blommornas rätt att sprida sina gener över planeten Jorden.
Jag var välvilligt inställd till att vissa blommor användes som symboler för obändig växtkraft och livsvilja.
Jag är färgblind men har alltid tyckt om gult.
Jag tänkte att det var möjligt att sköta en trädgård utan kemiska preparat och litade till mekanisk bekämpning.
Nu sätter jag mitt hopp till en apparat som ska ånga bort maskrosorna från stenläggning och singel.
Max Germundsson har verkligen skrivit en riktigt bra limerick och är en värdig vinnare i HSV:s tävling. Jag gratulerar till ett bra val!
“En envis man ifrån Skövde
sa att sj-ljud ingen behövde
men nog fick han tji
när han satte sig i
en taxi och hamna i Sövde”
Om HSV kunde använda samma precision i sin granskning av lärarutbildningar vore mycket vunnet. Hemligheten ligger kanske i att ta hjälp av rätt personer
Bild från Limerick!
En fördel med att arbeta på högskolan är att jag ibland kan smita in på seminarier. Idag hamnade jag på Barbro Holmbergs licensiatseminarium om “Svensklärares arbete”.
20 lärare från gymnasiet har intervjuats och de tycks verkligen ha tagit chansen att lätta sitt hjärta. Samtalet tycks delvis ha haft karaktären av besvärjelse av onda makter.
En frågeställare från betygsnämnden sammanfattade gruppen som “20 helårskverulanter”. Barbro menade att det kan tolkas som ett uttryck för makt att inte tillåtas gnälla (jo – jag tror både Foucault och Bourdieau hade hållit med), men till sist blev det lite beklämmande med all denna uppdämda bitterhet över förlorad status och att de hade blivit intvingade i ämnesövergripande arbetslag. Och så kom det nya läroplaner till råga på allt…
“Visa mig en nöjd bonde och jag ska visa dig en nöjd lärare” Vilket skulle bevisas…
Jag vet inte om bilden av svensklärare mår så bra av den här sortens beskrivningar – vetenskapliga eller ej.
Jag är med i en grupp som försöker reda i Lärarutbildningens förhållande till datorer och s.k. IKT-frågor. Svårigheten ligger delvis i att förstå vad som ryms inom fältet och varje försök att definiera innebörden skapar nya problem. För några år sedan kanske det fanns folk som var intresserade av datorer för deras egen skull, men idag känns det ganska avlägset. Jag brinner inte för maskiner – men är glad över att det finns verktyg för att göra avståndet mellan människor mindre.
En Blogg som tänder mitt intresse för området är Ugglemamman som både är intressant, aktuell, välskriven och med tekniska råd på hög nivå! Tack Åsa för inspirationen – nu ska jag pröva webbaserade photoshopliknande program!
Metta Fjelkner passar på att flytta fram positionerna för LR:s skolpolitiska projekt genom att utnyttja HSV:s granskning för egna grumliga syften.
Andelen disputerade lärarutbildare beskrivs som det främsta kriteriet för urval av vem som ska får framtida examinationsrätt. Det vetenskapliga stödet för detta synsätt är obefintligt. Jag är förvånad över att en organisation som företräder lärare inte beskriver lärarexamen eller undervisningserfarenhet som centrala kompetenser på en professionsutbildning.
Fjelkner beskriver också Olle Holmbergs kritik mot HSV som “befängd” och avvisar alla beskyllningar om att det skulle finnas politiska undertoner. Jag menar att LR bygger sin utbildningssyn på särhållandets logik. Ämne och pedagogik ska delas upp. Omsorg och lärande ska delas upp. Åldrar ska delas upp .
Malmömodellen betonar helhetssynen på barns utveckling och vi talar om en fusion mellan ämne och läreri. HSV accepterar inte integrationstanken och LR jublar.
Det kunde inte bli mer politiskt.
Det har gått en vecka sedan Högskoleverkets granskning publicerades och en del av känslorna har lagt sig. Ledningen reagerade snabbt och klokt (Marias blogg) och budskapet var enkelt uttryckt:
– Sitt i båten – det här reder vi ut!
I första hand måste studenterna lugnas, i andra hand ska HSV förstå att vi tar kritiken på allvar, i tredje hand gäller det att förstå vad som är allvar och vad som är politisk retorik i kritiken.
Olle Holmberg betonar den senare aspekten och jag tror att vi är många som är förundrade över hur nyckeltalet “30% disputerade lärare i första terminen” har blivit avgörande för hur ett lärosätes kvalitet ska bedömas. Det vetenskapliga underlaget för detta kriterium är ganska svagt, men det är antagligen oklokt att gå till motangrepp just nu.
Det är också möjligt att välja självkritik som väg och sådana röster saknas inte.
Tisdagstema. Lite uppskruvad himmel (det blir lätt så – men det var en konstig dag) över Stens Huvud med mina favoritfår i förgrunden.
Klickbar bild:
Tysta tankar 