Maria-Pia strikes back!

Jag har varit del av genusdiskussioner så länge jag minns. Som man i förskola var det svårt att inte bli en bricka i spelet om definitionen av manlighet – eller beskrivningen av hur män egentligen är. När vi gjorde Pojkaktiga sångböcker var det en sorts markering av att vi var trötta på att skämmas. Nu håller jag i en seminarieserie som heter Man i kvinnovärld och möter lärarstudenter som försöker orientera sig i skolans ofta femininiserade värld. De vacklar ibland mellan överdriven anpassningsvilja och smygande kvinnoförakt.

Debatten har varit svår och ibland polariserad intill det hopplösas gräns. Kvinnorna har inte gärna velat träda ut ur offerrollen och teorin om könsmaktsordning tillämpas på många fantasifulla sätt. Det var liksom aldrig för sent att se en förtryckare i mannen och jag förstår att många killar reagerade mot att stämplas som förövare kollektivt.

Nu har Per Ström skrivit en bok där han försöker stärka männens positioner – samtidigt som han kritiserar feminismen i svepande ordalag. Det kunde varit jag för några år sedan.

I dagens Svd lyfter den gamla rabulisten (och då menar jag som medieanalytiker) Maria-Pia Boethius debatten till en kvalitet jag saknat. Hon lutar sig mot Susan Faludis bok Ställd och beskriver de marginaliserade männens utsatthet i ett senkapitalistiskt samhälle. Plötsligt är låsningarna inte lika givna – det finns utrymme för medkänsla och försoning. Det är inte längre en tävling i grenen: Vem är det mest synd om?

Samtidigt sneglar jag på reprisen av Beckman, Ohlsson och Can. Ett lugnt samtal om samma frågor i en ny lyssnande ton som jag inte känner igen från tidigare genusdebatter. Drömmer jag?
kalsong.jpg

P.S. I Indien badar alla män i kalsonger. Jag vet inte om denna modellen är att betrakta som sexuellt utmanande eller om hans kroppshållning är ett uttryck för den ökande sexualiseringen. Se Thomas Gürs krönika om lagstiftning kring etik och reklam.

P.S. S. Läs även Niklas Orrenius intervju med Per Ström i Sydsvenskan.

Allt finns verkligen inte på nätet

Idag diskuterar vi skolkulturer och faran med bittra kontrollerande lärare som njuter av makt men gråter av ensamhet när de inser att allt är förgängligt. Jag försöker berätta om den onda dramaläraren i den klassiska teveserien Lackalängan från 1987. Det är Malmöteve när den var som allra mest bisarr – manus Max Lundgren och regi Rune Formare. En ung Johan Hedenberg och många andra lokala skådespelare som antagligen gärna vill glömma dessa insatser.

Men jag vill se alla 20 avsnitten nu! Var de verkligen så bottenlöst dåliga eller är det dags att omvärdera teveserien i en ny postmodernistisk yra?

Jag är djupt besviken på Youtube, men har ett vagt hopp om att boxen kommer att bli årets julklapp 2008. Det känns hårt att både Hem till byn och N.P. Möller får dominera bilden av hur svensk TV egentligen var. Dessutom är det patetiskt ensamt att försöka referera till teveserier som skapades innan studenterna var födda.

montreux.jpgDet kan vara en historisk tillfällighet att samma stickade randiga tröja som dramaläraren i Lackalänga hade när hon ylade “Ingen tucker om maj!!!!” på personalfesten… samma randiga tröja bars av Fritte Friberg i Malmöteves bästa produktion Helt apropå när han imiterade Birgitta Dahl. Jag har varit i rekvisitaförrådet och kan föreställa mig skriket när de hittade den.

Men inte heller bilder av tröjan finns på den ynkliga sökmotorn Google. Någon som kan hjälpa till? Är jag tvungen att lära mig sticka?

Missa inte svensklärarens sanningar

Jag förstod inte dynamiken i utmaningen förrän jag läste svensklärarkollektivets sanningar om sig själva!

Nästa steg är att ta allt till en kollektiv nivå. Sju sanningar om lärare på Malmö högskola, slöjdlärare i Flen, förskollärare i Boden…

Därefter närmar vi oss den slutgiltiga nivån – sju sanningar om människan!

prop.gif

Spegeln, fotot, tanken och texten

Peter Gärdenfors har skrivit en spännande text om språk och bilder i dagens svd.

Hur tänkte människor om sig själv innan det fanns speglar?

Hur påverkas vi av att foton idag finns överallt och omedelbart?

Diskussionen om integritet och rätten att inte avbildas är svår och präglas ibland av en misstänksam oro, tycker jag lite lättsinnigt. Gärdenfors beskriver hur människorna i de icke-industrialiserade länderna är misstänksamma inför avbildningen – men inte utifrån vaga religiösa föreställningar. Rädslan handlar mer om att reduceras till en bild man inte kontrollerar.

foto.jpg

När jag tittar på bilderna från Indien snuddar jag vid tanken på att varje fotografi är en möjlig kränkning, men också en möjlig stolthet och glädje över att finnas till.

spegel2.jpg

Den funktionella aggressiviteten

kr.jpg

Jag gillar krabbor. De är modiga och lite korkade. På västkusten fiskade vi krabbor med torskhuvud. Det är spännande och lärorikt när det gäller att fundera kring kognition och reflektion. Vad är kunskap – hur tänker jag om mina erfarenheter?

En krabba smyger alltid fram till betet och börjar försiktigt äta – men när det väl har börjat kan den inte sluta! Därför är det enkelt att dra upp torskhuvudet och skaka av krabban i en spann. När vi fyllt spannen med krabbor häller vi tillbaka dem i havet och fiskar upp dem igen. De är lika glada, glupska och fullkomligt oförmögna att dra några slutsatser av sina misstag. Programmeringen är enkel och funktionell.

På samma sätt är krabbor alltid inställda på strid. Om de blir angripna går de till motattack hotfullt viftande med sina små klor. Oberoende av angriparens storlek eller antal. Krabban på bilden har just skrämt iväg tre kajor och nu försöker den imponera på mig. Det funkar.

På lärarutbildningen dyrkar vi reflektion och belönar studenter som visar upp denna förmåga. Jag tror att krabbor skulle kunna lära oss en del om att inte vika ner sig. När diskussionen om skolan drar förbi vore det spännande att se prov på lärares mod snarare än anpassningsförmåga.

Så blev jag intresserad av handboll

Jag trodde att den tiden var förbi – plötsligt är känslan tillbaka. Fast utan Thorsson, Vranjes, Olsson, Löfgren, Slangen och det gamla gänget. Dessutom framstår handboll som den ultimata TV-sporten.

Nu ska jag snart ha ett seminarium om lärandeteorier. Frågan är: Hur blev Oskar Carlén så bra?

Suck…

Om förebilder och gudar

skyltdocka.jpgIbland tänker jag att den svenska debatten om förebildernas negativa betydelse är lite slapp. Allt skylls på medier och förtryckande ideal. Människorna betraktas som viljelösa objekt, utelämnade till onda marknadskrafter och sjuka TV-program.

I Indien finns det andra ideal. Jag undrar hur skyltockorna på bilden påverkar ungdomarna där? Går de hem och tränar på det där debila inåtvända småleendet som många av gudabilderna bär på?

Plötsligt ser jag sambandet och skillnaden. I Indien har idealen skapats utifrån religionen. I Sverige ersätter vi religion med de nya idealen från modevärlden!

shiva.jpg

Själv tänker jag träna in några nya fräscha dancemoves (främst handrörelser) inspirerade av Shivas efterföljare…

Underliga äro Googles vägar

lucia.jpg

Jag tror att många bloggare är lite fåfänga och gläds i smyg åt besöksiffror och kommentarer. När jag upptäckte statistikfunktionen, och att jag dessutom kunde se var besöken kom ifrån, förändrades mina tankar om bloggen. Läsaren var inte längre en anonym massa. I bästa fall hade de sökt sig hit. I värsta fall hade de hamnat här genom googles mystiska logaritmer (eller är det algoritmer?)

En fredag var jag trött på min pretentösa och politiska bloggstil. Då skrev jag en riktigt slapp text och slängde in några bilder på sprit och godis.

Detta tveksamma blogginlägg är nu det mest lästa och de senaste veckorna har 30-40 besökare/dag hamnat där efter att ha sökt på godis och bilder.

Jag känner mig ungefär som kapten Krok som är förföljd av en krokodil som har ätit upp hans ena hand och nu är ute efter den andra.

Styrman Starköl: Jamen det är väl på sätt och vis en komplimang?

Kapten Krok: Jag vill inte ha den sortens komplimanger!

För att bättra på mitt rykte vill jag visa upp en bild som illustrerar mina känsliga och feminina sidor. Jag vill inte bli känd som “godis- och spritmannen”.

“Lussemasse” tror jag är ett ledigt smeknamn.

Mina forskarkolleger har ibland ett eget lustigt språk. De skriver in sig i ett fält. De skriver fram sig själv genom sina texter. (Ja sedan finns det journalister som gör jobb händelser)

Nu skriver jag ut mig ur spritfältet och skriver fram mig som genuskonstruktion samtidigt som jag gör ett jobb min förvirrade barndom.

Det gick ju lätt…

Föräldrautbildning – bilden av det goda

leviathan.jpg

Jag jobbar med en kurs som bl.a. tar upp utvecklingssamtal och föräldraarbete. Malmö stad satsar hårt på en modell som heter COPE och jag är glad över att Lars Holmgren kommer och informerar och diskuterar med studenterna.

Arbetssättet är kontroversiellt och har kritiserats för att bygga på en tvivelaktig människosyn av bl.a. Lars Gustavsson i Pedagogiska magasinet.

Förra året var studenterna mycket kritiska och Lars var lite tagen av motståndet mot en modell som i grunden vill hjälpa föräldrar med detta svåra – att vara förälder. Kanske hade studenterna uppviglats av Laid Bouakaz som har en annan syn på hur föräldraarbete ska bedrivas. Bilden av svensk medelklass som uppfostrar invandrare och arbetarklass är ganska påträngande och det är inte svårt att identifiera ett normativt budskap.
I år var det lugnare. Lars var förberedd och studenterna mindre kritiska. Efteråt diskuterar vi om denna skeptiska hållning verkligen är nyttig för studenterna. Jag ser också risker med att vi gör oss till företrädare för något absolut rent och gott. En idealism som inte vill förknippas med behaviouristiska strategier.

Under ytan finns problemen kvar. Studenterna skolas in i en skolkultur som deltar i ett nationellt godhetsprojekt där invandrare och svaga grupper stämplas som problembärare och utsätts för åtgärder – eller stöd om man vill se det så. Vi hamnar rakt in i socialarbetarens klassiska dilemma.

  • Hur hjälpa någon utan att kränka?
  • Vem äger tolkningsföreträdet om hur ett föräldraskap ska vara organiserat?

Högst uppe på taket fladdrar en flagga som det står kritiskt förhållningssätt på. Jag ser en fara i att detta blir en kokett pose. Under tiden kämpar Lars och de hundratals handledarna på med att försöka skapa samtal kring föräldraskap.

We are same same but different

För sex år sedan slutade jag som anställd i Malmö stad och jag tänker att de tidigare 25 åren är väldigt frånvarande i min blogg. I en stad med starka motsättningar och svåra segregationsproblem drivs kampanjen Välfärd för alla under slagorden: mångfald, möten, möjligheter. Samtidigt propagerar kommunalrådet Reepalu för att Malmö undantas från EBO (lagen om eget boende) för att hindra okontrollerade flyktingströmmar. Invandrarna ses ofta som problem och objekt för uppfostran.

Det är inte svårt att urskilja en maktkamp mellan centralmakten (stadshuset) och provinserna (stadsdelarna). Vem bestämmer och tar ansvar? Frågan är hur enhet skapas i en heterogen kultur? På vår förskola fick vi detaljerade direktiv för hur vi skulle svara i telefon. Det var enhet proklamerad uppifrån. Idag är tendenserna mot detaljerad styrning starkare och staten driver på. Vi ska kontrolleras och homogeniseras.

spar.jpg

Indien är stort och folkrikt. 1,1 miljarder människor, 28 regioner och 18 officiella språk. Lagar skrivs på hindi och engelska. Tvåspråkighet är självklar och engelskans ställning är stark, trots att det är ett gammalt kolonialspråk. Eller just därför – ingen befolkningsgrupp behöver känna sig orättvist behandlad. Det är främlingarnas språk.

Frågan är om det är möjligt att skapa någon form av sammanhållning med så stora skillnader och spänningar inom landet. Kulturen är ett kraftfullt medium och Indiens filmindustri är världens största. Inte bara Bollywood (Bombay) utan även Kollywood och Tollywood som spelar in filmer på andra språk och i andra städer. Varje tidning har minst en sida skvaller om stjärnorna.

Den indiska staten stod på 90-talet inför valet mellan att försöka stärka centralmakten enhetlighet eller öka självständigheten och toleransen mot flerspråkighet och religioner. Klokt nog valde de att släppa  kontrollen och ibland fungerar drömmen om en öppen gemenskap. Det är enhet som växer underifrån. Idag vibrerar landet av framtidstro och har världens största population av akademiker. “Vi är som Kina – fast med demokrati”

Filmen är min hyllning till olikheterna och toleransen mellan de vackra stolta människorna i Indien.