Jag har varit del av genusdiskussioner så länge jag minns. Som man i förskola var det svårt att inte bli en bricka i spelet om definitionen av manlighet – eller beskrivningen av hur män egentligen är. När vi gjorde Pojkaktiga sångböcker var det en sorts markering av att vi var trötta på att skämmas. Nu håller jag i en seminarieserie som heter Man i kvinnovärld och möter lärarstudenter som försöker orientera sig i skolans ofta femininiserade värld. De vacklar ibland mellan överdriven anpassningsvilja och smygande kvinnoförakt.
Debatten har varit svår och ibland polariserad intill det hopplösas gräns. Kvinnorna har inte gärna velat träda ut ur offerrollen och teorin om könsmaktsordning tillämpas på många fantasifulla sätt. Det var liksom aldrig för sent att se en förtryckare i mannen och jag förstår att många killar reagerade mot att stämplas som förövare kollektivt.
Nu har Per Ström skrivit en bok där han försöker stärka männens positioner – samtidigt som han kritiserar feminismen i svepande ordalag. Det kunde varit jag för några år sedan.
I dagens Svd lyfter den gamla rabulisten (och då menar jag som medieanalytiker) Maria-Pia Boethius debatten till en kvalitet jag saknat. Hon lutar sig mot Susan Faludis bok Ställd och beskriver de marginaliserade männens utsatthet i ett senkapitalistiskt samhälle. Plötsligt är låsningarna inte lika givna – det finns utrymme för medkänsla och försoning. Det är inte längre en tävling i grenen: Vem är det mest synd om?
Samtidigt sneglar jag på reprisen av Beckman, Ohlsson och Can. Ett lugnt samtal om samma frågor i en ny lyssnande ton som jag inte känner igen från tidigare genusdebatter. Drömmer jag?
P.S. I Indien badar alla män i kalsonger. Jag vet inte om denna modellen är att betrakta som sexuellt utmanande eller om hans kroppshållning är ett uttryck för den ökande sexualiseringen. Se Thomas Gürs krönika om lagstiftning kring etik och reklam.
P.S. S. Läs även Niklas Orrenius intervju med Per Ström i Sydsvenskan.
Det kan vara en historisk tillfällighet att samma stickade randiga tröja som dramaläraren i Lackalänga hade när hon ylade “Ingen tucker om maj!!!!” på personalfesten… samma randiga tröja bars av Fritte Friberg i Malmöteves bästa produktion Helt apropå när han imiterade Birgitta Dahl. Jag har varit i rekvisitaförrådet och kan föreställa mig skriket när de hittade den.
Ibland tänker jag att den svenska debatten om förebildernas negativa betydelse är lite slapp. Allt skylls på medier och förtryckande ideal. Människorna betraktas som viljelösa objekt, utelämnade till onda marknadskrafter och sjuka TV-program.
Tysta tankar 