Just nu går det inte så bra för landets lärarutbildningar. Vikande söktryck leder till ekonomiska åtstramningar – för att inte säga nedskärningar. Budgeten är ansträngd och svångremmen åtdragen. Fraserna från ekonominyheterna sipprar in i vårt vackra hus och sakta inser vi som arbetar här att det faktiskt är allvar. Det fattas pengar och det innebär färre lärartimmar i kurserna.
Det finns olika sätt att möta situationen. Någon menar att vi bör satsa oss ur krisen och försöka hitta nya spännade uppdrag och målgrupper. Andra tror att det är forskningspengarna som ska ge kraft att stå emot. De vackra visionerna tar inte paus – vidare framåt uppåt!
En väg är att “dela underskottet solidariskt” – det innebär att de enheter som faktiskt har studenter ska skära ned med lika mycket som de som inte har studenter. Solidariteten gäller då på personalnivå – inte studentnivå. På min enhet (som har många studenter) ska studenterna uppnå samma mål som för två år sedan, men antalet lärartimmar (med lika många studenter) i 4:2-kursen har sjunkit från 1200 till 710. Det är en utmaning som heter duga.
Jag är van vid nedskärningar och krispaket från mina 25 år i kommunen. Men jag tror också att det där finns en annan tradition av att göra konsekvensbeskrivningar. Nu lämnas vi lärare att lösa situationen med outtalbara och svårsmälta alternativ
1) Sänk kraven i målbeskrivningen – så får jag inte ens tänka.
2) Fokusera vid examinationen. Vänj dig vid tanken att de svaga studenterna från studieovana grupper sorteras bort. Det stöd som skulle kunna hjälpa dem att bli godkända finns inte – så vill jag inte tänka.
3) Fokusera vid undervisning. Idag läggs ungefär en tredjedel av resurserna på examination. Bilden av rättvisa och mätbara kunskaper dominerar utbildningens tankar om lärande på ett förödande sätt. Så vill nog inte studentkåren att jag ska tänka.
Efter denna utflykt i det otänkbara viskar jag försiktigt:
S-k-y-d-d-a k-ä-r-n-v-e-r-k-s-a-m-h-e-t-e-n!
Då hände något oerhört. Behrang, som är en av Johans informanter, blandade sig i den lärda diskussionen och beskrev hur hiphoprörelsen i Malmö arbetade med att ge ungdomarna en röst. Inte för att skapa karriärvägar eller agera folkskollärare (en populär metafor under förmiddagen). Nej syftet är uttryckligt politiskt aktivistiskt på ett sätt som inte passade in i varken Durkenheimers, Bourdieaus, Adornos, Foucaults eller Benjamins teoribildningar.
Jag läser Hans Lagerbergs Lärarna – Om utövarna av en svår konst och slås av hur tåliga lärarna har varit genom tiderna. Just nu är det tydliga mätbara mål, betyg och centraliserade planer som skapar jubel på den politiska arenan. Ingen talar om individualisering eller elev- och föräldrainflytande. Marknaden och centralstyrningen regerar.
På fredag disputerar min gode vän och värderade medarbetare Johan Söderman med avhandlingen 
Vid mogen ålder tog jag idag mitt livs första riktiga banklån. Kroppen gjorde motstånd och Göran Perssons ord ringde i öronen. “Den som är satt i skuld är icke fri”. Kanske var min bild av bankväsendet präglat av alla westernfilmer jag sett där banken har tagit gården efter att skörden slagit fel. Kort sagt – jag var lite spänd.
I lärarutbildning och skola talar vi ofta om olika kunskapsformer och betydelsen av att inte nedvärdera andra språk än det skrivna. Ändå drabbas jag hårt av orden. Vi som jobbar inom systemet är hårt präglade av att skriftspråket är det högsta, det viktigaste och det fina. Tal, bild, musik, drama, kroppslighet, intuition – allt det som gör livet värt att leva anses ofta vara en sorts förstadium för det skrivna.
Eftersom jag ålagt mig själv 21 dagar av gnällförbud har det uppstått ett starkt behov i min kropp av att höra på klagande musik. Allra mest attraktiv är Johnny Cash som nästan slår rekord i självömkan på A legend in my time.
Tysta tankar 