“otur när jag tänker”

TV är underbart. En höjdpunkt i veckan var när den söta flickan i Bonde söker fru diskuterade huruvida Lissabon var en stad eller ett land.
– Jag är inte dum , jag har bara otur när jag tänker!

dice.gifJag trodde det var ett spontant genialt infall men googlade och fick 12 000 träffar. Dessutom fanns det T-shirts till salu med uttrycket.

Sakta går det upp för mig att vi håller på att lämna den moderna tilltron till intellektet som överordnad kraft. Nu gäller det att ha tur.

Det kommer att bli mycket lättare att ge studentrespons när jag slipper ta ansvar för att dåliga prestationer på något sätt är kopplade till personliga egenskaper.
– Tyvärr hade du väldigt mycket otur när du tänkte här. 4000 olycksaliga ord… Tänk som det kan bli!

Frågan är väl om det går att sätta rättvisa betyg i en värld som är  så fylld av orättvisa?

Den nya hemska barndomen

vasalius-skeleton750_40pct.jpgNär vi gjorde Pojkaktig sångbok 1 var det kontroversiellt och farligt. Ledarsidorna förfasade sig och debattörerna tog avstånd från blodtörstiga likskändningar (en sång om vampyrer och skelett). Det var ett underbart framgångsrikt sätt att skapa intresse.

Idag har något hänt – leksaksaffärer och barnprogram översvämmas av skelett, vampyrer och monster. Halloween har blivit en institution hemskare än jag kunnat föreställa mig. Kanske har kartan verkligen har ritats om och vi bevittnar en försiktig diskursförskjutning eller är det rentav ett kraftfullt paradigmbyte? Kort sagt – någonting har hänt! Barns behov av skräck tas på allvar. Döden är inte längre tabu. Existentiella frågor smyger sig in bakvägen.

Det kan också vara så enkelt som att handeln har hittat en ny nisch att mjölka småbarnsföräldrar på pengar. I jultider är allt möjligt.

Det finns något tidlöst med detta intressse för döden. Medeltidens bilder av eftertänksamma skelett väcker mig. Sången Fredrik Fräcks skelett beskriver fördelarna med att vara död. Problemet är bara att det som död inte är möjligt att uppleva all denna eviga bekymmerslöshet.

Länk till sång

Vad är ett jobb?

karlmarx.jpgJanne skriver om frågan på sin blogg och jag gillar det allvarliga anslaget. I skolvärlden berusar vi oss ofta med stora ord om ansvar och uppdrag. Samtidigt är vi naturligtvis ersättningsbara lönearbetare på den stora marknaden som Karl Marx beskrev. Problemet är kanske att vi behöver myten om vår egen betydelse för att orka motivera oss till daglig ansträngning. Samtidigt får kontrasten till det verkliga värdet (uttryckt i lönens storlek) inte bli för stor.

När jag jobbade på förskola förstod jag inte alltid sambandet mellan vad jag gjorde och hur det värderades. I ett kaxigt ögonblick lär jag ha påstått att jag skulle bli den förste manlige förskolläraren som pensionerades på fältet och att min aska skulle strös i vattenleksrummet. De goda dagarna var det underligt att 8 timmars glädje dessutom skulle belönas med pengar. De onda dagarna var det en förnedrande plåga att samhället värderade mina självuppoffrande ansträngningar med en månatlig förolämpning.

Till sist är det en hedersfråga som jag inte helt har vågat ställa till mig själv:
– Hade jag jobbat kvar om lönen och statusen varit densamma på förskolan och högskolan?

När Janne ställer frågan om vad ett jobb egentligen är handlar det också om distans och inlevelse. Jag är nog en sådan människa som ibland låter mig slukas upp av uppgifter. Fria arbetstider innebär då frihet att jobba ihjäl sig.

Lönearbetets grundläggande karaktär är den öppna transaktionen. Jag säljer en vara (min tid) men bevarar mig själv.

Jag tror det är en romantisk vanföreställning att det skulle finnas ett “själv” vid sidan om det jag utför. Så därför är mitt svar till Jan:

Jobbet är du – varje försök att dra en gräns mellan dig och jobbet leder vilse.

slothful.jpg

På bilden plågas de lata i helvetet – dit vill vi inte komma.

Hjälp – jag drunknar i hembygdsromantik

drunkning.jpg

Jag har fastnat i hembygdsträsket och hittat en underbar sida med bilder och lärarhandledning för alla tänkbara ämnen, teman, tider och grupper. Läs mer här

Bruno Liljefors 1896

Här är det laddat med dramatik! En sådan här plansch kunde ju inte lämna någon skolunge oberörd; flickan som håller på att drunkna och i sista stunden räddas av en trygg Sankt Bernhardshund. Känns temat igen? Ja, det håller fortfarande ett sekel senare, till exempel i tv-serien om Tjorven och Båtsman.

****************************

Citat ur Ambrosius lärarhandledning år 1904:

Stackars lilla Karin! Hon orkar inte hålla sig uppe med en arm, och dessutom är pilkvisten alldeles för klen för att bära henne. Hon känner ingen botten under fötterna i det djupa vattnet, hon håller på att drunkna…. Men hunden, som låg på gräsvallen vid stranden af ån, såg när Karin föll i vattnet…. Ögonblickligen hoppar han ned i vattnet, hugger tag i hennes klänning och simmar i land med henne. Så blef Karin räddad, och det hade hon hunden att tacka för.

Sensmoral:

Hur kom det sig att Karin föll i vattnet? Hon var olydig mot sin mamma. När barn är olydiga går det illa för dem. Karins mamma hade förbjudit henne att ensam gå ut på den smala båtbryggan. Ån är djup… Karin glömde sin mammas förbud, gick ut på bryggan, kastade i sina barkbåtar, och lät dem flyta med strömmen. Hvad de seglade lustigt, det ena skeppet efter det andra, nedåt ån! Men så kom olyckan. Karin råkade falla i vattnet. Hur det sedan gick, veta vi.

Hembygdskunskap – blir det roligare?

Regeringen och lärarutbildningsutredningen blickar bakåt efter lösningar på framtidens skolproblem. Jag försöker följa med och funderar över vart min barndoms roligaste skolämne Hembygdskunskap tog vägen?

plansch.jpg

Efter några minuter med Google vet jag att ämnet infördes 1919 men försvann 1955. Jag började skolan 1962 och har fasta minnen av en blå bok i ett ämne som inte fanns? Levde skolämnet kvar vid sidan om Lgr62 och den nya grundskolan? Jag har vaga minnen av något som kallades OÄ (orienteringsämnen) men inser att dagens diskussion om vad ett ämne egentligen är inte är ny.

Vad är då hembygdskunskap? Nationalencyklopedin förklarar:

”ämne i folkskola och grundskola med uppgift att ge eleverna omgivningsorientering om ting och förhållanden med inriktning på deras intressen under de första skolåren. Undervisningen, som har sin utgångspunkt i elevernas upplevelser, iakttagelser och frågor, vill vidga elevernas föreställningar om hur människor lever tillsammans och om samspelet i naturen”. (Nationalencyklopedin, band 8, 1992)

När jag har prövat tanken på kolleger har jag fått ganska nervösa reaktioner.
– Är det något nationalromantiskt halvrasistiskt?
– Det låter inte särskilt globalt…
– Vilket universitetsämne ska det bygga på?

Samtidigt gillar jag NE:s försök att knyta sin definition till barnens “upplevelser, iakttagelser och frågor”. Går det arbeta på detta sätt i en målstyrd likformig skola med mätbara mål i tidig ålder? Den frågan lämnar jag över till Utbildningsdepartementet.

Lärarutbildningsutredningen – antikrundan?

sarc-gold1.gifLärarutbildningens områdeschef Maria Sundkvist skriver vasst om den pågående lärarutbildningsutredningen.

Någon viskade i mitt öra under debatten att Utbildningsdepartementet numera går under öknamnet Antikrundan. Gamla lärarutbildningar plockas fram ur arkiven och putsas upp.

Kanske är det symptomatiskt att regeringen utsett just Sigbritt Franke, före detta kansler, professor emerita och före detta rektor? Franke har gjort stora insatser för högre utbildning, men frågan är om hon är rätt person att peka ut framtidens? Flera av debattörerna menade att kommittédirektiven till en ny lärarutbildning snarare pekar bakåt än framåt. Direktiven pekar bakåt till 1980-talet och enmansutredaren är född på 1940-talet.

Jag delar oron och är glad över att chefen positionerar sig. Samtidigt finns det ett problem i att betona tiden som avgörande faktor. Dikotomin mellan “de gamla” och “de unga” riskerar att slå tillbaka emot oss. Några enstakanöjda studentröster räcker inte som underbyggnad. Vi måste hitta bättre argument – fast debatten kanske har lämnat det argumenterande stadiet. Nu är det en medial pajkastning som gäller?

Till sist är det politiska frågor som av tradition har behandlats som om det var möjligt att lösa dem under vetenskaplig täckmantel. Nu lyser en mer kallhamrad opportunism igenom och retoriken riskerar att bli mer vulgär. Vill vi vara en del av detta?

If i didn´t care

rom.jpgMin vän och arbetskamrat Jan brukar tipsa mig om bra musik. Särskilt spännande (och lite ansträngande) är det när jag blir tvungen att leta reda på en viss sändning av radioprogram och en särskild låt. Men belöningen är riklig. Jag vill gärna förmedla tipset om Kaleidoskop den 10/12. Länk

Jan rekommenderar spår 1 (en underbar hyllning till en gammal tvättmaskin) och spår 7. Men för mig är nog ändå talavsnittet i If I didn´t care med Inkspots en av förra århundradets mest romantiska ögonblick. Jag hittade Texten och en tveksam pretentiös bildsättning från Youtube för er som inte kan sången.

Mer intressant är konsertversionen där två av originalartisterna driver med sången och sig själv (tror jag). Det går nog att se filmen som en uppvisning i kolonial undergivenhet och schabloner om den glade svarte vilden. Louis Armstrong fick mycket kritik för att han “gav publiken vad den ville ha”. Inkspots tar det några steg till. Mer oblygt publikfrieri har jag aldrig sett!

Tekniksskräck – så gjorde vi

vald.jpg

Jag möter studenter som oroar sig över medieutbudet. Våld och sex invaderar barnens liv och de engagerade lärarna mobiliserar för att möta hoten från internet. Jag förväntas uppmuntra detta engagemang och anstränger mig för att dela deras moraliska upprördhet. Det är något rörande med all denna pompösa godhet som vårdar gränsens mellan de goda och onda krafterna.

När våra barn var små försökte vi leva upp till myten om de ansvarstagande föräldrarna. Hoten kom i första hand från teven som spred sitt passiviserande gift över landet. Den farligaste formen av teve kallades kabelteve. De familjer som skaffade denna nymodighet kunde säga farväl till gemenskap och mänsklig samvaro. Djävulen invaderade hemmet. Samtidigt motionerade socialdemokratin med Maj-Britt Theorin i spetsen om förbud mot paraboler. Det känns mycket länge sedan.

Ett ännu värre hot mot barnens hälsa var videoapparaten. Vi trodde länge att dessa enbart kunde spela våld- och sexfilmer. Samtidigt lät det lite lockande att kunna ta makten över sitt tittande. Därför var det med yttersta tveksamhet vi tog beslutet att skaffa video. Beslutet var dock inte helhjärtat och för att behålla en viss värdighet (och inte bli beroende) valde vi att hyra apparaten tillsammans med grannen. Varannan vecka kunde alltså våra barn se Bamse och den lilla åsnan med hjälp av en videobandspelare som dessutom hade fjärrkontroll – med sladd!

Denna oro kanske gick att förstå – riktigt tokigt var beslutet att dela en cd-spelare mellan två lägenheter. Snart nog hade vi dock utvecklat ett beroende av cd-skivor. Och det blev fort värre…

Surströmmingspolkan lever

Jag tror att Tore Skogman var ett äkta geni. Lyssna på fraseringen och energin i sången. Versfötterna dansar fritt och jag vill bara skriva lika flytande texter.

Dessutom skulle jag vilja veta hur personen som kombinerade filmen och musiken tänkte. Postmodernismen innebär att gränser överskrids. Just denna gräns visste jag inte ens fanns.

Krama mig

Ann Heberlein uttrycker en del tveksamheter inför det ständiga kramandet i samhället. Det tycks vara klassbundet, men också präglat av lokala skillnader. Läs.

kram.jpgJag ser att frågan är laddad och egentligen djupt personlig. Samtidigt finns det kulturella mönster som förändras över tid och koder att förhålla sig till. I kramen utplånar vi tillfälligt avståndet mellan individerna. Närheten skapar en intimitet som kan vara behaglig eller djupt hotfull. När jag började arbeta på Lärarutbildningen efter 25 år i förskolan reagerade jag inför det ofysiska sättet att umgås. Folk rörde inte vid varandra. Inte ens på fester! Nu har jag vant mig – men det tog några år.

Jag läste en indisk krönikör som försökte ge goda råd i frågan. Det samhället är djupt kluvet mellan stark traditionalism med hierarkisk männiksosyn (de oberörbara) och en fnissig naiv längtan efter fysisk kontakt. Att se indiska män busa med varann på stranden är ljuvligt.

Det fanns vissa kategorier som var oproblematiska.

1) Familjen och släkten

2) De som har sett dig naken. (hit räknades nannysar – dock ej läkare)

De svåra fallen var arbetskamrater och särskilt chefer ställde till problem. Om jag minns rätt slutade krönikan med den lite fega uppmaningen:
– Om du tvekar – låt bli!

Jag är gammal nog att minnas Pecka och Bibbi Langer som gjorde skandal på sextitalet genom att dra igång kampanjen “Kramas mera”. Det kan vara julen eller ett anfall av allmän blödighet, men jag är med!