Jag gillar Paris, men jag förstår inte fransmän. Det finns något oändligt pompöst och militaristiskt som tar sig uttryck i arkitektur och stadsplanering. I Jardin de Luxembourg står träden på spikraka led och de hårt tuktade buskarna signalerar underordning och disciplin. Samtidigt ligger de grovhånglande paren utsprida över gräsmattorna i höstkylan och allt tycks till sist ändå handla om mat och kärlek. Den inte alltid så sofistikerade sensualismen dominerar och försöken att dölja den bakom strama byggnader och högfärdiga miner – nej jag får inte ihop det.

Jag gillar skolan men jag förstår den inte. All vår strävan är fåfäng, och ändå är det lika bra att anstränga sig. Alternativet är så trist. Skolan lever av sin ambition och inre tyngd. Allt vi gör är en del av den stora planen att skapa ett bättre samhälle. Varje dag noterar vi att det inre sönderfallet fortgår och att glappet till de yttre planerna blir större. Ändå fortsätter vi som vetvilliga myror att försöka skapa en mening i förfallet. Vad är det som driver oss? Vad är det som får fransmännen att bygga alla dessa monument?

Allra mest gripande blir motsättningen mellan liv och död på kyrkogården Le Cimetière du Père Lachaise. (virtuell guidning). Här finns patetiska uttryck för de efterlevandes desperata behov av att skapa monument över de bortgångna männen, storslagna byggnader som i sin symmetri skulle kunna motstå döden och förgängligheten. Samtidigt som förfallet finns överallt – gravarna vräks över ända av träden som tränger upp genom marken. Det liknar ett slagfält och är det kanske också.

Jag går genom kyrkogården en våt höstdag och kan inte bestämma mig för om döden är ett skämt och om livet är på allvar. Att som turist samla på upplevelser genom att se berömda personers gravar känns lågt. Existentialismen ställer högre krav på oss. Vi ska delta – inte observera!

När vi stapplar ut efter någon timmes rundvandring hör jag mina två rektorskamrater muttra över förfallet på kyrkogården.

– Här behövs en krisplan, eller i alla fall en likabehandlingsplan…

Tur att jag vet att de skämtar – inför den stora kränkningen Döden hjälper inga planer