En insändare i Svd belyser idag frågan om skolans marknadsanpassning och betygen som demoraliserande kraft. Allt handlar om att bli populär, ytan är viktigare än innehållet och till sist kanske det är säkrast att inte ställa några krav på eleven (kunden).
Av rädsla för repressalier väljer skribenten att vara anonym. Det är nästan lika sorgligt.
Genuspedagogik 1.0 var ett statsfeministiskt normativt projekt som genom att dela upp förskoleverksamhet i pojk- och flickgrupper skulle träna bort/belöna fram gamla roller och ersätta dem med nya tidsanpassade trevliga könsroller.
Genuspedagogik 2.0 har andra utgångspunkter. I seminarieserien Man i kvinnovärld funderar vi kring begreppet “manlighet”. Våra första associationer var:
Ansvarslös
Auktoritet
Detaljfokusering
Dumhet
Egoism
Ensamvarg
Fysisk
Hävdande
Lugn
Lättlurad
Näshår
Rakhet
Snus
Stabil
Stolthet
testosteron
Toffelhjälte
Trygghet
Tävlan
Efter varje ord diskuterar vi om det är en privat eller allmän upplevelse, om det är något vi tycker om, om det går att ändra på, o.s.v. Våra föreställningar om genus är fortfarande sociala konstruktioner och förhandlingsbara – men vi är inte underkastade ett moraliskt tryck att förhålla oss på “rätt sätt”. Rosa/blått-dikotomin kan vara funktionell för någon. Det är tillåtet att njuta av tryggheten i en traditionell roll utan skuld.
Jag är glad över att få träffa studenter i bedömningsfria rum där samtalet sker på andra villkor än i kurssammanhang där ledtrådssökandet och betygsjagandet förgiftar försöken till meningsfulla samtal.
Jag har svårt att få mitt livspussel och min boendekarriär (är detta svenska språkets två fulaste ord?) att gå åt samma håll. Därför är det med närmast förströdd uppmärksamhet jag följer turerna mellan regering och opposition i skolfrågan.
Huvudet säger: långsiktiga lösningar, stabilitet och arbetsro.
Magen säger: skolan är en politisk fråga och konflikterna är meningsfulla.
Bakom diskussionen ligger bilden av skolan som en organisation möjlig att styra – ibland förundras jag över den inre trögheten, men ofta slås jag av med vilken beredvillighet lärarna försöker göra politikerna till lags.
Dagens ofrivilliga tramp i koblaja är väl annars Anders Borgs uttalande i Svd:
Treåringar ska få gratis undervisning på dagis. Rubriken är från papperstidningen – DN hänger på.
1) Vad menar karlen med undervisning? Vad tror han att de gör nu? Vet han om att det finns en läroplan? han avvisar tanken på katederstyrd kunskapsförmedling à la Frankrike men tycks vara helt omedveten om hur verksamheten ser ut i svenska förskolor.
2) I en tid när utbildningsministern talar om lågstadium och småskola, kanske det inte förvånar någon att ordet “dagis” dyker upp. Jag brukar inte reagera, men i det här sammanhanget kanske det vore bra om Borg använde rätt ord – särskilt om han tänker sätta upp pedagogiska program…
3) Vet Anders Borg om att det pågår ett arbete inom regeringen för att avpedagogifiera förskolan? Förslag finns som försvårar för blivande lärare med inriktning mot förskola att forska? Förkortade utbildningar diskuteras och gränsen mellan skola-förskola förstärks. Är det ett kvalificerat arbete att undervisa små barn? Stå upp för det gentemot Björklund & co.
4) När sexåringarna fördes över från förskola till förskoleklass var det under visionen om ett befruktande möte mellan kulturerna. Nu fullbordas skolans våldtäkt av förskolan av en glatt flinande finansminister.
Regeringens trovärdighet i pedagogiska är låg. Struktur och krav kanske fungerar som retoriska figurer i riksdagsdebatten, men nu ger sig Borg ut på tunnare is och då krävs djupare kunskaer om barns utveckling.
Jag leder en seminarieserie om Män i kvinnovärld och har varit lite vacklande inför frågan. Kanske är mina erfarenheter av att tillhöra en utsatt grupp i förskolan lite gamla och politiserade? Nog är det väl så att alla idag är överens om att männen behövs i skolans och förskolans värld.
Så trodde jag tills jag hittade ett program från UR 2006 där Kajsa Ohrlander (jag har ändrat länken och hoppas det funkar nu) ger själgod naivitet och bakslug härskarteknik både ansikte och underkropp.
Om detta är vad männen på lärarutbildningarna möter – då har slaget bara börjat.
Jag har det bra. Min arbetsplats ligger i hamnen och varje dag passerar jag rester av stadens storhetstid. Det nya och det gamla samsas. Över allt lyser den eviga månen. Striderna om pedagogiken kan bli lite överhettade om vi inte sätter oss och njuter av stillheten vid ubåtsvarvet, vindkraftverksfabriken och den roterande torson.
Reflektion är inget skällsord vid vatten. Här är den äkta och livgivande.
Samtidigt mörknar det och vintern tycks komma tidigt i år.
Jag har vissa principer som t.ex.
1) Inte kritisera kolleger – om än avlägsna
2) Inte skriva om böcker jag inte läst
Därför är det med tvekan jag luftar mina funderingar kring Solbritt Schyberg som disputerar på avhandlingen ”Högskolelärares personliga teorier om sin pedagogiska praktik”
Jag gillar ansatsen (att forska om den egna praktiken) och jag tror att slutsatserna är giltiga om undervisningen
– En omedvetenhet. Majoriteten funderar inte speciellt mycket kring hur och på vilket sätt man undervisar. Det är snarast en självklarhet för dem och endast ett fåtal, ofta yngre lärare, problematiserar sin egen undervisning. Samtliga lärare framhåller att det är ett djupt ämneskunnande och engagemang som är grunden för bra undervisning. De ser sig själva som ämnesexperter och de är koncentrerade på innehållet.
– Detta är säkert riktigt men samtidigt är det märkligt att högskolelärare så sällan tillämpar sitt eget vetenskapliga tänkande när det gäller sin egen undervisningspraktik. I allt vetenskapligt arbete måste man vrida och vända på begreppen – men detta gäller inte för de intervjuade lärarna och deras funderingar kring undervisningssituationen.
– En annan viktig slutsats är att lärarna generellt är så lite studentfokuserade. Det är ett fåtal som funderar över vilken studentgrupp de har framför sig och hur studenten tänker om det stoff som presenteras för dem. Tvärtom menar flertalet av de intervjuade lärarna att de har ett viktigt budskap att förmedla och det är upp till studenten att hämta in och reproducera fakta på prov.
Problemet är att de 19 intervjuerna är gjorda 1992 (nittonhundranittitvå!) och i min världsbild borde det ha hänt en hel del sedan dess. Innan jag skriver något riktigt elakt måste jag läsa boken.
Kanske…
… där änglar tvekar.
Jag leder ett tvärvetenskapligt kvällsseminarium för studenter i termin tre på lärarutbildningen. Tanken är att de vid tre tillfällen möts över ämnes- och stadiegränser kring något ämne med skolanknytning. Min serie heter Man i kvinnovärld – anpassning eller förnyelse.
Nästan all undervisning har en mer eller mindre öppen normativ underton. Vad har kursen för mål och syfte? Vilka arbetssätt används? Hur ska resultaten bedömas?
Sådana frågor passar bra i en tvärsäker värld där alla är överens om vad som är meningen med skolan och livet. Jag har tidigare kritiserat genuspedagogiken för att ha oklara utgångspunkter för sina metoder och nu stod jag inför en grupp studenter och tvingades deklararera en hållning som riskerades att uppfattas som högskolans officiella hållning.
– Bör förskolan motverka traditionella könsroller?
– Vad är skillnaden mellan genus och kön egentligen?
– Finns det något alternativ till teorin om roller? Vadå queer – kan man inte bara vara sig själv?
Jag inser att kursledarens ord är tunga och mina ambitioner med att skapa ett fritt samtalsklimat och ett bedömningsfritt rum inte är oproblematiska. Under ytan vibrerar fördomarna och det finns ett uppdämt behov av att få tala om hur män/kvinnor egentligen är. Stopp – så fritt samtal vill jag inte ha!
Den mest spännande frågan tror jag är huruvida talet om manligt kvinligt i sig själv innebär en cementering av föreställningarna (den dominerande teoribildningen i svensk genuspolitik) eller om artikulationen av våra fördomar (eller erfarenheter) gör det möjligt att se dem utifrån och – hej och hå – dekonstruera dem!
När vi gjorde Pojkaktiga sångböcker var det inte för att betona skillnaderna mellan kön. Avsikten var att lyfta fram ett perspektiv som var marginaliserat i skolans och förskolans värld.
Det finns uppenbara likheter med diskussionen om “invandrare”. Bara genom att sammanföra vitt skilda grupper till detta vaga begrepp bekräftas bilden av annorlundahet och utanförskap. På samma sätt riskerar talet om “pojkarna” att bli ett fördomsfullt bekräftande av bilden av vilda och våldsamma varelser bortom samhällets kontroll.
En annan fara är att pojkarna placeras i en ofrivillig offerposition och att fokus hamnar på frågan om vem det egentligen är mest synd om. Feminismen har länge haft tolkningsföreträde när det gäller frågan om makt och underordning. Vad händer om pojkarna och männen på förskolorna beskrivs som en förtryckt grupp? Går det att förena med bilden av det globala manssamhället?
Det blir lätt väldigt privat och hotfullt ovetenskapligt. Våra erfarenheter berusar oss till tvärsäkerhetens rand. Plötsligt vet vi och känner saker som ligger bortom den språkliga sfären. Jag försöker rädda ansiktet genom att styra samtalet mot de undersökningar som faktiskt är gjorda. Mats Börjessons har skrivit om Kön och skolframgång. Det är en utmärkt sammanfattning av området.
Men jag vill tillbaka till den personliga nivån. Det är där det händer. Det är där vi utvecklas – även på en högskola. Kanske romantiserar jag samtalets kraft, men då är jag i alla fall i gott sällskap. Hej på dej, Sokrates!
P.S. Det är egentligen mot mina principer att förklara bilder. En tänkbar tanke är att vi egentligen är vackra knölar, både män och kvinnor…
Reklam upphör inte att förvåna mig. I Paris finns jättetavlor med en undersköna kvinna som har att tatuerat in sin favoritfrisör på axeln. Hur fick hon den idén? Vad sa hennes föräldrar? Finns det inte etiska regler bland tatuerare som hindrar dem att utföra förnedrande uppdrag?
Vilka tatueringar passar sig i lärarkåren? Är det lönt att rista in läroplan och värdegrund innan regeringen vänder upp och ner på allt? Vem blir först med att tatuera in Jan Björklund på axeln? Kanske kan Lärarnas riksförbund förhandla fram ett bra pris på kollektiv medlemstatuering?
Ämnesromantiker och åldersindelningsneurotiker möts i en osnygg förening.
Hans Lagerberg har skrivit en bok Lärarna – om utövarna av en svår konst som är knepig att genrebestämma. En personlig minnesbok över släktingar som var pionjärer i läraryrket. En historisk genomlysning av hur yrket förändrades ur klass- och genusperspektiv. En resa genom pedagogikens landskap med personliga nedslag. Filosofiska utflykter om kunskapens natur och mening. Demokratin och etiken på allvar. Relationernas betydelse i klassrummet. Det politiska spelet bakom reformerna. Rasande debattinlägg och poetiska funderingar. Allt berättat med en underbart levande ton som bär texten lekande lätt.
Att arbeta med lärarutbildning innebär att alltid ha dåligt samvete när katalogerna med nya läromedel kommer. Många lärare tycks tro att vi har koll på alla nya böcker och att vi lever i någon form av intellektuellt högtryck. Jag hör till dem som ofta ligger lite efter och springer på knäna för att ligga före studenterna när det gäller kurslitteraturen. Därför är det med illa dold stolthet jag kan säga att den här boken tror jag på i utbildningen. Det är inte Studentlitteraturs stereotypa och nervösa frossande i fotnötter och fantasilös layout. Det är inte Brainbooks frälsningsläror och katastrofala brist på vetenskaplighet. Det är inte Bonniers och Libers ibland lite väl hastiga översättningar. Det är inte en pliktskyldig populärversion av en avhandling.
Det är en bok skriven av en levande människa som har något viktigt att säga i ett angeläget ämne. Jag längtar efter att få tala med studenterna om hur läraryrket har förändrats. Politik och historia har aldrig varit roligare eller mer spännande.
Frågan är bara om studenterna ska läsa den i början eller slutet av sin utbildning. Nu finns det något som kallas Allmänna utbildningsområdet (AUO). Där samlas sådant som inte självklart hör hemma inom det som slarvigt kallas “ämne” ( i Malmö “huvudämne”) eller i metodiken . Ofta är studenterna inledningsvis ganska ointresserade av frågor som rör skolans uppdrag, kunskapssyn, ansvarsfrågor, etik, utvecklingspsykologi, värdegrund, internationalisering och professionshistorik. De vill helst bli riktiga lärare omedelbart och den enklaste vägen är att någon visar hur man gör – lockelsen att imitera tydliga förebilder är stark. Handledarna är gudar.
Hans Lagerbergs bok tvingar oss att tänka. Reformpedagogik och aktivitetspedagogik placeras in i sammanhang som gör frågorna om arbetssätt konkreta. Motståndet mot förmedlingspedagogik har starka historiska rötter. De kvardröjande frågorna är:
– Varför har så lite hänt?
– Varför är sorteringsskolan fortfarande utgångspunkten för vårt tänkande?
P.S. Bilden är en pik till dem som tror att läreri handlar om sortering. Jag förstår att det finns ett värde av att sortera potatis efter sort och storlek – men jag tror också på olikheternas kraft i skolan.
Det är ju förfärligt att åka till Paris på en romantisk weekend och därefter skriva betraktelser över skolan och döden. Jag börjar min botgöring här och nu med några enkla rosor. Det är aldrig för sent att bli en fin kille.
Tysta tankar 