Ständigt denna uppfostran

torso1.jpgLasse Åberg skriver om Malmö stads satsning på att motverka diskriminering genom att utbilda de kommunanställda.

Malmös förtärande problem är segregationen: hur skall ett samhälle långsiktigt kunna fungera om boendet delar staden, ungdomar passerar skolan utan att lära sig det de behöver och en stor grupp friska vuxna försörjer sig på bidrag?
Kan denna segregation förklaras med diskriminering?

Tanken föresvävar i alla fall den politiska majoriteten i Malmö som nu tänker utbilda alla kommunanställda, cirka 20 000 personer, i antidiskriminering. En tjänst med ansvar för detta har just tillsatts.

Samtidigt medger integrationskommunalrådet Kent Andersson (s) att det inte finns någon särskild dokumentation som tyder på ett behov av en sådan utbildning. Och kommunens högsta tjänsteman, stadsdirektören Inger Nilsson, säger i en intervju med mig att hon själv inte har varit i närheten av några fall av diskriminering.
Varför då denna satsning för flera miljoner? Jo, personalutbildning i antidiskriminering var ett av villkoren för att vänsterpartiet och miljöpartiet skulle gå med på en allians med socialdemokraterna efter valet 2006.

Varför blir jag så illa berörd av satsningar som denna? Kanske är det den oändliga godheten som sipprar igenom ambitionen att genom kollektiva åtgärder gå till botten med problemet. Ingen har hittat exempel på vad det är för handlingar som ska förändras – men nån stans gror misstanken om att inte alla 20 000 tänker helt rätt hela tiden.

Jag lider med de kommunanställda som nu ska tvingas vältra sig i verklig och påhittad skuld, samtidigt som de verkliga problemen sopas under mattan.

Ibland tror jag att det är rester av skolans diffusa värdegrunden som likt metangas bubblar upp från träsket och sprider sig in i maktens boningar.

– Vi måste göra någonting, vi måste göra någonting, vi måste verkligen göra någonting. Allt går att utbilda bort. Allt, allt, allt…

Samtidigt pågår det verkliga förtrycket, de diskriminerande handlingarna bakom en falsk tolerans. Anna Larsson skriver en krävande krönika om orättvisor och kvinnosyn inom invandrargrupper. Evin Rubars program, Syndabockarna – dokument inifrån, om skolans flathet inför aga och barnmisshandel är ett annat drabbande exempel.

Men det är naturligtvis lättare att skicka kommuntjänstemän på ideologiska tagelskjortekurser än att göra något åt handlingar bortom samhällets kontroll.

Att vara mentor – lid i natt

koja.jpg

Lärarstudenter hade förr praktik. Idag kallas det verksamhetsförlagd tid och ska vara både teoretiskt och praktiskt. Prestationerna bedöms och betygsätts av mentorn (som är anställd av högskolan) – inte handledare eller arbetslag, Detta ställer frågor om mentorns trovärdighet på många plan och mentorsuppdraget hör till de absolut mest utsatta en lärare kan ha. Några exempel:

  • Finns det tydliga kriterier för bedömningen?
  • Går det att formulera generella kriterier?
  • Förstår studenten, handledarna och mentorn dem på samma sätt?
  • Har mentorn tillräckligt underlag (tid) för bedömning?
  • Är mentorn kompetent i ämnet och åldersspåret?
  • Ska vi kräva in skriftliga uppgifter för att bedöma kvalitet i reflektion?
  • Tolkar mentorn kriterierna på samma sätt som andra mentorer?
  • Är kriterierna relevanta i förhållande till det kommande uppdraget?

Vi mentorer möter ofta hårt motstånd och det finns en hemlig dröm om att genom vetenskapligt förhållningssätt och utförlig dokumentation kunna sova bättre efter att ha satt ett betyg som avgör en students framtid.

En väg att minska utsattheten är att alltid arbeta i par. Då kan vi backa upp varandra i svåra situationer – men inte f-n blir det vetenskapligare eller mer objektivt för det. Följden blir att balansen mellan arbetslaget-studenten och mentorn rubbas till vår fördel. Då tar jag hellre smällarna…

Det överkompetenta barnet 2

bloodelf.jpgMedierådet har gett ut en skrift om hur barn använder datorspelet World of warcraft. Rapporten pekar på ett grundläggande problem i att föräldrar inte förstår den sociala sidan av spelandet.

I dagens Sydsvenska (ingen länk!) skriver Daniel Rydén en krönika på samma tema. Han beskriver hur en tolvåring hanterar komplexitetens problem i att på engelska bygga upp ett världsherravälde, dämpa inflationen, underhålla armén, säkra den industriella tillväxten och diskutera med medspelarna i Japan och USA – allt medan mamma tjatar om att maten är färdig.

I skolan rullar undervisningen på. Lärarna framhärdar i detalj- och faktakunskaper. Barnens tankar är någon annanstans.

Det är inte krav skolan behöver – det är utmaningar och arbetsro. Vem vill bli störd när man håller på att ta makten över en världsdel?

Jag minns maniska spelperioder från min barndom. Då spelade vi Risk och Monopol. Det var också kul…

Sedan finns det dom som oroar sig för spelens förråande inverkan. Den diskussionen undviker jag gärna. Positionerna verkar mer än låsta och okunnigheten monumental. Hav av motstridiga forskningsrapporter gör frågan omöjlig att hantera inom vetenskapliga ramar. Tror jag.

Strumphögen som gud glömde

Jag har haft en fast ambition att skriva en sofistikerad blogg om djupa utbildningspolitiska frågor. Jag lovade mig att inte skriva om familj eller hemliv och är ganska nöjd med att ha undvikit det i 244 inlägg. Nu är tidpunkten kommen att bryta detta tabu.

strumpor.jpgJag kommer ut som strumphatare och vill som färgblind ha livslång befrielse ifrån denna förnedrande syssla. Det måste finnas en politiskt acceptabel hushållsnära tjänst som kan befria mig från lidandet.

Alternativet är att någon visar mig det parallella universum där familjens alla uddastrumpor lever sitt glada liv.

Det finns mötesplatser för nästan allt på internet. Låt strumporna mötas där – hädanefter får de klara sig utan min hjälp.

P.S. En snabbgoogling på uddastrumpor gav 63 träffar – nästan bara bloggar. Det är coolt att vara vanlig. Om Bodil Malmsten har sina mullvadshögar – kan inte jag då få ha mina strumphögar…

Att beskriva en tanke med ord

cykel.jpg

En viktig utgångspunkt för akademien är att det är meningsfullt med ord.

Särskilt meningsfullt är det skrivna ordet.

Extra särskilt meningsfullt är skrivna ord som beskriver en tanke.

Alldeles extra speciellt särskilt meningsfullt på en lärarutbildning är skrivna ord som beskriver en tanke om lärande.

Alldeles otroligt extra speciellt särskilt meningsfullt under den första kursen på en lärarutbildning är skrivna ord som “beskriver en tanke om lärande som utvecklats genom att du skrivit ner den”.

Jag läser studenttexter och undrar över om vi inte har lagt ribban en aning för högt. Det vore rimligare att nöja sig med “att beskriva en tanke” – om det nu är möjligt…

Kulten av metametareflektion blir problematisk om vi lärare drabbas av svindel inför den möjliga komplexiteten i uppgifterna. Tydliga krav och enkla kriterier – var är ni när jag behöver er… Jan Björklund kom tillbaka – allt är förlåtet!

per.jpg

Kursmålet är att studenten efter avslutad kurs ska:

kunna använda skrivande i den egna läroprocessen och reflektera över hur kunskaps- och språkutveckling samverkar

Självständigt kompensatoriskt arbete?

hand

Jag har tidigare skrivit om mina svårigheter att acceptera begreppet självständigt arbete som är en viktig del av Bolognaprocessen i Malmö Högskolas förändringsarbete. Den avgörande invändningen är att jag inte tror på den här sortens generella kompensatoriska åtgärder – om  de inte bygger på en ordentlig problembeskrivning.

1) Ordet “självständig” bygger på att utbildningens övriga delar är osjälvständiga. En sådan beskrivning är från min utgångspunkt falsk och farlig. Dessutom riskerar den att bli självbekräftande.

2) En tolkning är att dessa poäng är tänkta som en brygga mellan den högskoleförlagda och den verksamhetsförlagda tiden. En kompensatorisk åtgärd som bygger på antagandet av att detta är ett verkligt problem som inte går att lösa inom huvudämnets ramar. Jag delar inte heller denna beskrivning och är rädd för att åtgärden blockerar det existerande utvecklingsarbetet som pågår i just denna fråga.

3) En möjlig tolkning är att se det självständiga arbetet som en förberedelse inför examensarbetet där de självständiga studenterna ska visa sin självständighet på det vetenskapliga området. Jag delar inte heller denna syn på att utbildningstiden kan delas upp i en reproduktiv hantverksmässig del och en fri reflekterande vetenskaplig del.

Kompensatoriska strategier utgår alltid ifrån ett bristperspektiv och lösningarna proklameras genom implementering uppifrån. Risken är stor att vi hamnar i ett strategiskt läge där det gäller att genom inkapsling skydda väsentliga delar av utbildningen från åverkan och klåfingrighet.

piasava2.jpg

Äntligen – Malmö högskola har blivit med blogg

maria.jpg

Nu finns Malmö högskola även på bloggkartan. Lärarutbildningens chef Maria Sundkvist öppnar dörren för samtal om utbildning och skolpolitik. Jag är full av förväntan och ser fram emot spännande diskussioner.

Två små undringar:

Varför heter den Mahbloggen? Singularformen antyder ju att det bara finns plats för en.

Varför betonar Maria att det är platsen för en seriös diskussion? Jag tror att det tonfallet skrämmer – och vem avgör vad som är seriöst?

Det överkompetenta barnet

strawboy.jpgSmå barn är läraktiga – dåraktigt läraktiga! Som småbarnsförälder var jag löjligt stolt över alla fakta som mina barn kunde leverera. Det fanns liksom ingen gräns för kapaciteten.

Filmen om Lilly är ett bra exempel – men det finns något i det uppmuntrande skrattet hos föräldrarna som gör mig nervös. Jag är inte säker på varför, men tror att det handlar om att de hos barnet egentligen beundrar sig själva.

Att förvandla en tvååring till en vandrande blindkarta är ingen stor bedrift.

Däremot är det en bedrift att ta en tänkande männiksa ut ur blindkartornas enkla verklighetsuppfattning – men det är en annan historia…