…måste jag se! Det verkar vara möjligt att skildra förståndshandikappades liv med värme. På Youtube finns smakprov.
Jag älskar personer som verkligen försöker berätta historier. Den satsningen vill jag se hos lärarstudenterna!
Ibland är det plågsamt att inte kunna. Det är obehagligt att känna vanmakten och den övermänskliga ansträngningen som krävs för att genomföra det jag vill. Det är förnedrande att se andra lyckas med det som jag vill.
Men det är också underbart att erövra kunskap. Att kämpa sig igenom obehaget och triumferande genomföra sina föresatser. För att lyckas måste jag våga misslyckas.
Grundtanken är att barn och vuxna till sist lär sig själv. Varje försök att hjälpa någon riskerar att blockera processen.
Filmen beskriver det jag försöker säga. En bra filmare måste ha tur. Det hade jag. Avsnittet är hämtat ur en film om tidig läs- och skrivlek.
Identitet är bra! Det hjälper oss att hålla samman vissa egenskaper i något som vi kallar personlighet och vi kommunicerar denna identitet med hjälp av kläder, språk och rörelser. Omvärlden lär sig att sätta samman tecknen till något som inbjuder till förtroende.
Identitet är inte bra! Det är alltid en förenkling och reduktion av personligheten. Kravet på att lärare ska signalera pålitlighet och kontinuitet är förtryckande och förnedrande för alla inblandade. Normalitetens blöta filt lägger sig över skolan och högskolan. Vi litar på det vi känner igen. Vågar vi utmana föreställningar om hur en lärare ska vara?
Därför blir jag väldigt glad när kollegan Margareta Melin-Higgins på Malmö Högskola K3 i experiment byter klädstil mellan de olika föreläsningarna och försöker fånga in studenternas reaktioner på detta. Läs och njut!
Sydsvenskan har gjort en uppföljning! Jag är nyfiken på hur vanliga elever på en vanlig skola skulle reagera på om en vanlig lärare börjar experimentera med identiteter. Min starkt generaliserande teori är att barnen skulle bli nyfikna, kollegerna intresserade, föräldrarna uppiggade men att ledningen skulle reagera med oro. Det finns kommuner med starka koder om piecing och tatuering.
Den bästa lektionen i värdegrunden är att möta olikheter – då kan inte skolans lärare se ut som om de vore stöpta i samma form. Auktoritet måste byggas på andra grunder.
Ibland är politik mer obehagligt än vanligt. Socialdemokraternas skolpolitiska rådslagsgrupp i Stockholmslän publicerar en text på DN debatt riktad till partistyrelsen.
Jag förstår att partiet känner sig trängt av folkpartiets aggressiva skolpolitik, men det måste finnas en gräns för den slippriga populismens retorik. Botgörarna är som vanligt värst.
Det är måluppfyllelsen, inte antalet skolår, som ska vara det obligatoriska i skolan.
Går det verkligen att tänka så? Finns det någon gräns för antalet år? Inte ens under det stora språnget trodde de planekonomiska strategerna i Kina på obligatorisk måluppfyllelse.
Det finns givetvis mycket som är positivt i de svenska skolorna. Men situationen är långt ifrån perfekt och vårt parti måste därför eftertryckligt kritisera och åtgärda skolans brister.
Tävlingen om vem som är mest orolig rullar vidare. Än så länge leder kanske fp. Men socialdemokraterna samlar orospoäng på bortre långsidan.
Vi kan inte ställa upp på beslut som innebär att Sverige agerar motvalskärring när resten av världen unisont höjer kunskapsribban. När andra länder vill åstadkomma allt mer med sin utbildningspolitik kan vi omöjligt formulera lägre ställda förväntningar.
Vem är måltavlan för dessa funderingar? I en tid när allt tycks handla om krav, krav, krav borde någon föra fram innehållsfrågorna. Vad är det vi ska göra och varför?
Det är trångt på högerkanten i svensk skolpolitik. Ett oreflekterat kunskapsbegrepp parat med naiv mätbarhetskult sänker diskussionen till nya lågvattenmärken.
Ibland önskar jag att det vore svårare att få in bidrag på DN debatt. Mycket svårare.
Jag har haft en svacka. Diskussionen om våld i samhället har gjort mig illa till mods. För två veckor sedan slogs 50 fotbollshuliganer utanför mitt hus. Jag reagerade inte mer än ungefär: jaha. Om de vill banka på varandra får det väl göra det – men helst på någon annan gata. För mig var det trist att bilden av våldsamma män förstärktes. Våldet blev till en könsfråga och jag hade svårt att distansera mig. Anne Jalakas skrev en konstig krönika som gjorde mig ännu tröttare.
Mordet på Östermalm berörde mig inte djupare. Jaså, de var fulla och misshandeln spårade ur. Demonstrationer och manifestationer verkade leva ett eget liv. Tidningarna drogs in och den meningslösa händelsen blev en nyhet med moraliska dimensioner. Kanske för att offer och gärningsmän tillhörde överklassen? Vi förväntades känna och agera.
Dödsskjutningarna i Rödeby drabbade hårdare. Här var ett äkta misslyckande för ett helt samhälle. Våldet var möjligt att förstå som kulmen på en serie händelser. Men det finns inget facit och juridiken kommer att bli intressant.
Svenska dagbladet ställer de rätta frågorna idag. Jag vill veta om våldet verkligen har ökat. Jag vill inte vara delaktig i en hysteri som försöker hitta förklaringar på det som inte går att förklara.
3. Är våldet bland unga värre idag?
•De laglydiga ungdomarna blir fler. Andelen 15–17-åringar som uppger att de inte har begått brott har ökat från 39 procent 1995 till 51 procent 2005.
•Andelen ungdomar som har begått våldsbrott och burit kniv har minskat från 21 procent till 15 procent.
•De mest brottsbelastade blir inte fler. Andelen 15–17-åringar som begått mer än 16 brott under ett år ligger på en stadig nivå.
•Även antalet unga som dömts för brott har minskat de senaste 30 åren. Det gäller framför allt stöld.
•Anmälningarna av våldsbrott bland unga har däremot ökat. Det tolkas av forskare främst som ett resultat av att toleransen mot våldet minskat. Antagandet att det faktiska våldet inte ökat stöds bland annat av statistik från dödsorsaksregistret, sjukhusstatistik och studier där de unga själva får berätta.
•Tonåringar som dödar andra tonåringar är ovanligt. I Sverige inträff-ar det en–två gånger per år. Inget tyder på att det ökar.
• En aktuell jämförelse av andelen unga som begått olika typer av våldsbrott i de nordiska huvudstäderna visar att Stockholm och Oslo har lägst nivåer följt av Helsingfors och Köpenhamn.
•Andelen unga som dricker och använder narkotika har ökat under flera år, men nu har trenden vänt. Andelen som inte dricker alls har ökat. Ungdomsfylleriet är inte mer utbrett 2005 än det var på 1970-talet.
Källa: Felipe Estrada, Brå.
Till sist letar jag efter en hållning som inte är cynisk men som inte heller frossar i skuld över att leva i en tid där människor dödar varandra. Trycket på att hitta enkla svar på svåra frågor kommer öka. (Är det nätets fel?) Jag tror att min empatiska förmåga är på gränsen till utmattning. Jag vill inte ta ansvar för sådant jag inte kan kontrollera. Låt andra förfasa sig över världens ondska.
Jag funderar över den märkvärdigt lugna stämningen i Stapelbäddsparken som jag gick förbi idag. 200 ungdomar åker skateboard och rullskridskor i en fantastisk anläggning. Det vilar en koncentration i luften och alla verkar fokuserade på att få samspelet att fungera i betongen. Grannens pojke säger att där nästan aldrig är bråk. Sakta bygger jag upp hoppet igen om möjliga möten utan våld. Här förs kunskaper vidare mellan generationer. Jag vill att Nobel fredspris går till föreningen Bryggeriet och eldsjälarna bakom Stapelbäddsparken. Nu.
….tror jag inte mycket på. Svenskar har länge mytologiserat det danska informella umgängessättet med bajer och hygge. Jacques Werup skrev att det danska gemytet är germanskt och jag tror att det betyder någon form av hårt villkorad gemenskap. De annorlunda är inte välkomna. Dansk flyktingpolitik är svårsmält.
Därför är det ett äventyr att komma till fristaden Christiania som sedan 1971 har varit en nagel i ögat på staten, kapitalet och den del av befolkningen som vill ha ett ordentligt samhälle med tydliga regler. Nu har Christiania funnits i mer än 35 år och invånarna kämpar för rätten att finnas till. Trycket från exploatörer är hårt. Tanken på att bostäder inte kan ägas – uhu – kan något vara mer provocerande?
Jag möter en kvinna med slagordet från 70-talet tryckt på koreaduffelns rygg:
Ni kan inte slå ihjäl oss
för vi är en del av er själv
När jag kommer hem diskuterar vi vad Christiania egentligen är bakom drogromantiken och de inspirerande och vackra husen.
Vad innebär det att vara en fristad? Jag jämför med kommuner som väljer att ställa sig utanför den statliga flyktingpolitiken och hävdar en form av lokalt själstyre. På så sätt sägs friheten bli större.
Jag tror vi behöver de som ställer sig utanför gemenskapen – men som ändå deltar och bidrar i någon form. Idag är en stor del av innevånarna i Christiania väletablerade medborgare med jobb och god ekonomi. Vad är det som håller ihop dem? Misstron mot den goda staten och det danska gemytet?
Ibland tror jag att det bara brister för rektorer och lärare. Varje nyhet vinklas tvångsmässigt mot skolans ansvar och varje journalist avkräver alltid rektor på svar om hur de ska kunna garantera att just detta missförhållande inte upprepas.
Sydsvenskan presenterar en allvarlig nyhet om s.k. bötning och det är säkert ett verkligt stort problem för alla inblandade. Rektor försöker först värja sig:
Rektorn ser med allvar på händelsen, men betonar att skolan inte kan ingripa mot händelser utanför skoltid.
– Vad mina elever gör på kvällstid överlämnar jag med varm hand åt föräldrar, polis och socialtjänst, säger rektorn.
Reportern är inte helt nöjd med svaret och spelar ut trumkortet:
Både rånoffret och den utpekade gärningsmannen går på skolan. Hur bekymrad är du över det?
Jag kan se den darrande rektorn som riskerar att utmålas som cynisk och likgiltig inför övergreppen. Han har helt enkelt ingen chans att slippa undan skulden och skammen. Därför kommer också det politiskt korrekta pliktskyldiga svaret:
– Det är fruktansvärt om det visar sig vara sant. Jag kan inte säga hur vi ska lösa det. Det här måste vi resonera om.
Bilden av skolan som samhällets slasktratt och rektorn som syndabock rullar vidare. Samtidigt arbetar utredningar som vill styras skolan mot att vara striktare inriktad på ämneskunskaper och måluppfyllelse. Då kanske föräldrar, sociala myndigheter och polis får ta ett större ansvar för händelser utanför skolans domän. Media tvingas hitta andra syndabockar för samhällets misslyckande. ( Å andra sidan är det vanligt att lärare skyller alla elevproblem på media, så det kanske jämnar ut sig…)
Om rektor ska ta ansvar för allt och alla hela tiden är risken stor att det slutar i cynism och uppgivenhet. Det har vi inte råd med.
Jag föreläste om utvecklingspsykologi för våra nya lärarstudenter i veckan. De är inte särskilt imponerade av freudianska nyckelbegrepp som oidipuskomplex eller penisavund. Hela psykoanalysens begreppsapparat framstår som otidsenlig och underlig. Varför allt detta intresse för sex? Och varför blanda in de små barnen i detta?
Jag är ganska svag för Freuds djärva tankar och tycker att de är inspirerande symboliska beskrivningar av spelet i den borgerliga familjen. Därför blir jag glad att rakbladsindustrin tar sitt ansvar och presenterar det oidipala dramat i en djärv form!
Kanske skulle det vara möjligt att ur svensk synvinkel önska sig att en annan konflikt skulle stå i centrum. I många familjer tävlar mor och far om barnens kärlek. Då har kvinnan ett försprång genom sin mjuka hud som hon utnyttjar till att knyta ett symbiotiskt band och utestänga fadern.
Om mannen verkligen vill ta upp kampen om att finnas med i barnens liv – då kanske vägen går genom rakning och mjuk hy. Så mjuk att inte ens en baby kan motstå den…
HoaHoa – var är du?
Det tycks vara viktigt att beskriva vad en blogg egentligen är. Papperstidningarnas krönikörer slår knut på sig för att förklara (och fördöma) den innersta kärnan i bloggkulturen. Det tycks finnas någon dold idé som ska avtäckas/avslöjas!
Jag känner igen tongångarna från den tiden då videon kom och många trodde att det enbart gick att visa porr- eller våldsfilmer. Inga ansvarskännande föräldrar borde släppa in dessa hydror i sina hem. Vi var småbarnsföräldrar och valde (av omtanke om barnen) att enbart hyra en apparat som vi delade med grannen. Om vi bara hade video varannan vecka skulle vi inte bli beroende och barnens själar kanske räddas. Hur nervösa och korkade var vi?
På samma sätt läser jag krönikor som oroar sig för att gränsen mellan privat och publikt ska lösas upp, att de tvångsmässigt narcissistiska personligheterna ska ta över, att skvallret ska spridas, att pressetiken förstörs (jojo det var ju på tiden…) och – ja det tycks vara möjligt att projicera vilken privat noja som helst på detta s.k. bloggfenomen. Andra oroar sig över att bloggarna väljer att visa upp vilka sidor av sina personlighet de vill visa upp.
Min bild av bloggosfären är att den inte är möjlig att förstå eller beskriva i sådana här förenklande termer. De 1,2 miljoner ryssar som bloggar om tillståndet i landet har i viss mening ersatt den traditionella pressen. De egyptier och burmaneser som sitter i fängelse för att ha spridit information om sina länder har betalat ett högt pris för sin tro på kommunikationens betydelse. De forskare som väljer att dela med sig av sina rön i bloggform utmanar bilden av att allt måste vara privat och banalt.
Kort sagt – definitionen av romanen tror jag även gäller bloggen: Ett stycke verklighet sett genom ett temperament.
Skillnaden är att de flesta bloggar uppmuntrar till någon form av interaktivitet och att läsaren därför inte alltid placeras i underläge i förhållande till avsändaren. Skribenten riskerar att bli bemött – läsaren riskerar att ha slösat bort några minuter av sitt liv.
Återbetalningsskyldighet föreligger ej.
P.S. Bilden förställer det autonoma (nervösa) nervssystemet. Det är den delen vi inte kan kontrollera. Det är den delen som gör oss nervösa…
En underbart galen film om valet av ordningsman i en kinesisk tredjeklass finns på Svt:s hemsida:
http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=930092
Jag älskar dessa allvarliga barn som ger allt för att bli valda, de ambitiösa föräldrarna som satsar stor möda på att hjälpa sina bortskämda slynglar. men framför allt älskar jag alla dessa tårar som de besvikna barnen uttrycker sin besvikelse med.
Kontrasten är ganska stor till Malmö högskola där studentkåren inte har lyckats hitta någon representant bland de c:a 7000 studenterna vid lärarutbildningen. Här har vi ett demokratiproblem av andra dimensioner.
Jag skulle hellre se gråtande och besvikna studenter än detta kompakta ointresse.
Tysta tankar 