Idag går det att på vissa lärosäten ta lärarexamen med kombinationer av olika åldersinriktningar. Det innebär att en del lärare kan arbeta i både förskola och grundskolans tidigare år. Regeringen tycks mena att detta innebär en försämring av kompetensen och svagare yrkesidentitet. Signalerna är tydliga och lärarutbildningsutredningen har fått direktiv att förstärka de olika profilerna – dvs dela upp utbildningarna.
Jag hör till dem som menar att de dubbla behörigheterna är en viktig väg för att höja förskolans kvalitet och status. Mina argument bygger på några enkla antaganden.
1) Det är möjligt att använda erfarenheter från den ena verksamheten i den andra. Kunskaper och färdigheter är delvis generaliserbara.
2) Det finns starkt gemensamma drag i uppdraget. Läroplanerna liknar varandra till förväxling och förblandning.
3) Jag har mött studenter med en från början tydlig grundskolläraridentitet som tillför förskolan massor av energi. De har dessutom ett förhållningssätt som förkroppsligar en syn på att båda verksamheterna är lika viktiga och utmanande. Det är en stark belöning för mig att se f.d. studenter som handledare utbilda nya studenter i denna nya tradition.
4) Om vi utbildar “rena” förskollärare tror jag att snedrekryteringen av dessa studenter kommer att skapa andra problem. Hultkvist och Palme beskriver förhållandena utifrån perspektiven genus och klass i en läsvärd rapport.
Jag är bekymrad över att en romantisering av den gamla förskollärarrollen leder till lösningar som på ett katastrofalt sätt sänker yrkets status ytterligare. Många kommuner har lagt ner mycket arbete på att hitta mötesplatser skola-förskola och idag finns starka tendenser till en gemensam kunskapssyn.
Björklund och lärarutbildningsutredningen riskerar att inte bara spola ut barn och badankor med badvattnet. Jag är orolig för att de håller på att bära ut själva badkaret och riva upp vattenledningarna. Snart ger de sig på kaklet också…
Det var något stillsamt gripande i TV-serien som gör att jag vill veta mer om personerna. Den deprimerade gynekologen, den ömhetstörstande frun, den bufflige företagaren med poetiska drömmar, hans sexuellt frustrerade fru, stackars Sture som dog ensam i garaget och hans magnikt arga fru (Mona Malm som alltid bara är knäckande bra)
Diskussionen har ofta pendlat mellan hämndlystnad och överdriven förståelse. Jag vet inte om sådan här forskning hjälper oss att förhindra kränkningar mot barn. Kanske är det nödvändigt att skala bort medkänslan och rikta fokus mot ondskan – så som den framträder i en tid när religionen delvis har spelat ut sin roll.
Utanför nordöstra Malmö ligger en f.d. flyktingförläggning som heter Mosippan. Idag används den som övergångsboende för människor som är svårplacerade på en överhettad bostadsmarknad. Många barn fastnar i en miljö som ingen vill kännas vid eller ta ansvar för. Nadja Yllners reportage är svårt att glömma. För oss som tror på myten om folkhemmet kan det vara nyttigt att påminna sig om hur lätt det är att hamna i kylan – och hur svagt socialtjänstlagens skydd är när det gäller barnen.
Problemen uppstå när de i en bok hittat något klokt som någon annan återger. Psykologiboken är en sådan diskutabel källa. Den innehåller 40 sidor referenser som kanske är ett bevis på författarnas beläsenhet – men den är också ytterst svår att luta sig mot. Psykologi är en vetenskap som presenterar motstridiga teorier om människans utveckling med ett obekymrat leende. Författarna återger glatt olika skolors tankar och studenterna tror att allt är sant eftersom det står i boken – och dessutom belagt med utförliga referenser till amerikanska rapporter!
Tysta tankar 