Skolutveckling – You can´t touch this!

hammer.jpg

Lärarutbildningen har en lång tradition av att representera makten och det rätta tänkandet. Första gången jag kom ut som mentor på VFT-besök (det som tidigare hette metodiklärare på praktikbesök) neg de äldre lärarinnorna när jag presenterade mig. Sedan kunde det bli lite underlig stämning när de förstod att jag hade mina rötter i förskolan – men det fanns ett drag av mystik och makt i att representera staten.

Många hoppades på något som kallades skolutveckling och diskussionen fördes gärna i neutrala termer som:

  • Höja kvalitén
  • Öka måluppfyllelsen
  • Värdegrundsarbete
  • Demokratimål
  • Mera kunskaper

fisk.jpgMer sällan problematiserades begreppet utveckling. Vi tycktes vara på väg mot något bättre och alla var i stort sett överens om vad detta stora goda var. Tematiskt arbete, undersökande pedagogik, ämnesintegration, Vygotskij, delaktighet, aktivitet, reflektion, stöd åt de svaga och engagemang var ganska säkra kort i diskussionen. Samstämmigheten kunde vara väl stor.

Vi lärarutbildare kunde gå ut på skolor och förfasa oss över pedagoger som arbetade traditionellt, behaviouristiskt, förmedlingspedagogiskt och ämnesuppdelat. De hade inte sett ljuset – men våra fortbildningar skulle säkert skingra dimmorna. Mentorsbesöken var inte bara ett tillfälle att diskutera studenters utveckling. De kunde också uppfattas som en dold inspektion och ett försäljningstillfälle av normativ fortbildning.

Nu ritas kartan om snabbt. Lärarutbildningen är den ultimata syndabocken för skolans alla problem och lösningen är TYDLIGHET. Den mångtydiga reflektionen riskerar att förskjuta fokuset från de mätbara resultaten. Drömmen om att få representera någon form av evig sanning har kraschat mot folkpartiets aggressiva utbildningspolitik. Det är nog nödvändigt – men finns det några nyanser?

Går det att hitta någon form av samsyn i frågan om vad skolutveckling egentligen är? Underligt nog tycks mötet mellan Lärarutbildning, lokala politiker, fackliga organisationer, kommuntjänstemän, rektorer och lärare präglas av tillförsikt och ömsesidigt förtroende.

Idag minskar respekten för lärarutbildningen som visdomstempel och skolutvecklingen präglas av försök att skapa egna lösningar med högskolan som samtalspartner. Tankesmedjor är ett exempel. Lärarna vet all verklig förändring måste komma underifrån. Decentraliseringen, som ibland fastnade på kommunhusnivå, är möjlig – om vi verkligen tror på lärarkårens professionalitet.

Alternativet är centralism, detaljstyrning, ämnesrigiditet, åldersuppdelningar, mätkultur och en avprofessionalisering av lärarkåren.

Höstens fortbildningssatsningsatsning Lärarlyftet fokuserar på lärarens individuella färdigheter: Ämnesteori, ämnesdidaktik och formell behörighet. Jag är orolig för att den mest centrala lärarkompetensen i framtidens skola kommer att vara lydnad och osjälvständighet. Ur mitt skolutvecklingsperspektiv är detta en katastrof. Barnen kommer att möta rädda och detaljstyrda lärare – jagade av centrala prov och betygskriterier.

Bilden av en skolutveckling där barn, föräldrar och lärare formar sin skola förlöjligas som flum.

Jag säger som MC Hammer:
You can´t touch this!

Under tiden fortsätter rektorerna att kämpa mot nedskärningar.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,

Om Mats

http//tystatankar.wordpress.com Twitter: @tystatankar Lärarutbildare Malmö högskola Mail tystatankar( at )gmail.com http://pojkaktigorkester.wordpress.com/
Det här inlägget postades i Bedömning, Förskola, Högskola, Lärarutbildning, Malmö, Normativitet, Personligt, Politik, Skola, Utbildning, Värdegrund. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s