Vikten av att kunna säga R

o7.jpg

Vår lärarutbildning är besatt av det textuella språket. Det skrivna och lästa ordet ses som en överlägsen kommunikationsform och stora delar av undervisningen syftar till att finslipa denna färdighet. Samhällets samlade oro riktas mot dessa studenter och i förlängningen också de barn som de blivande lärarna möter i skola och förskola. Det framstår som en gåta att det funnits (och finns!) tänkande människor som inte behärskat skriftspråket.

o9.jpg

Baksidan av denna kult är att andra kommunikativa förmågor har låg status. Att lyssna, tala, sjunga, måla, dansa, skulptera, filma, fotografera eller gestikulera – det bleknar bort vid sidan om det skrivna ordet. För mig var det en omskakande upplevelse att möta analfabeter som drev företag i Indien.

sten4.jpg

Vuxna har ofta en stark bild av normalitet och föräldrar lär sig att jämföra sina barns utveckling tidigt. Den första tanden, det första steget, den första tuggan – allt detta är oväsentligt vid sidan om det första o-r-d-e-t.

En del barn lär sig detta och väljer att inte delta i språkspelet. På samma sätt som matvägran är en effektiv metod att uppfostra sina föräldrar så är också språkvägran en väg att skapa en egen sfär av integritet.

När förskolorna mäter utveckling utifrån färdiga normer (vid tre års ålder ska ett barn kunna 40 kroppsdelar) då är det lockande att välja tystnaden. Att göra sig oåtkomlig för uppfostran.

Jag läste en krönika om ett barn som föräldrarna hade gett upp hoppet om. Vid fem års ålder hade de inte hört honom säga ett ord. Då hör de honom tala för sig själv:
– Vinden blåser i träden. Människorna kan inte se vinden.

sten3.jpgEn annan besatthet är längtan efter det goda uttalet. Barnspråk ses som något gulligt och ofullkomligt. En defekt som ska tränas bort på vägen in i det anonyma maktspråket. Barn lär sig snabbt att skilja på rätt och fel och att reta varandra för uttalsproblem är ett säkert mobbningstrick.

Ibland stämmer inte hierarkierna. På min förskola fanns en fyraårig kille som jag kallar Johan. Han var en sann plåga för personalen – påhittig, envis och ytterst självständig på ett ganska charmigt sätt. Han kunde inte säga bokstaven R men var ytterst skicklig på att dölja denna brist. En morgon vid frukosten försöker Marie lära (lura?) honom att säga R.

M: Hur gammal är du Johan?
J: Ja ä fya å
M: Kan du säga fyra?
J: Kan ja väl inte öa nä ja ö i göten

I dekadansens tidevarv

I Sydsvenskans söndagsbilaga fanns en artikel om att växa upp i hippiekollektiv. Det tycks vara möjligt att bli en god människa i denna miljö. Men helt riskfritt var det nog inte.

När jag började arbeta på förskola i slutet av 70-talet var vi mycket medvetna om miljön och kostens betydelse. Det var en politisk handling att handla rätt och vi befann oss i ständigt krig med kommunen som bara ville beställa billigt. Idag är det annorlunda och Malmö kommun är en av landets få kommuner som har fått Fairtrade-certifiering (heter det så?)

brod.jpg

Det nyttigaste av allt var grönsaker från Åsens grödor och i deras sortiment ingick även ett rågbröd som var det mest ekologiska som någon skådat. Oskärbart och oätligt men helt politiskt korrekt. Särskilt om man i stället för smör använde sesampasta från Moder Jord.

Jag trodde att dessa bröd kom direkt från helvetet och blev därför överraskad när jag någon gång på 90-talet körde igenom Skånes Tranås och verkligen såg byggnaden där bröden framställdes.

Tiderna förändrades och marknaden för dessa bröd svajade, sviktade och dog. I stället uppstod ett sug efter mer luftiga produkter och i samma lokaler började någon producera ”Jalles maränger”. Äggvita och socker utan djupare ambitioner. Kolesterol och det vita giftet i en fluffig blandning – nåja lite får man väl unna sig!

Men tiderna förändras ytterliggare och medborgarnas längtan efter förfinade njutningar blev allt mer sofistikerade. För några år sedan öppnades Österlens Choklad i samma lokaler och du kan nu välja dina smakupplevelser bland handgjorda praliner. Jag vill inte veta var bönorna kommer ifrån och det vore djupt oetiskt att fråga hur plockarna har det. Sensualismen segrar.

choklad1.jpg

Jag kan nästan hänga med så här långt men är lite undrande inför nästa steg. Knark?

”Smaklöshetens budbärarinna”

mann.jpg

Så kallar en elak kamrat konstnärinnan Gunilla Mann. Det är en parafras på hennes självpåtagna smeknamn ”sorglöshetens budbärarinna” och vi är nog ganska många som får akuta besvär av hennes naivistiska oljemålningar på temat ”Sverige är fantastiskt”. Varje stad har fått sin egen tavla (tyvärr ser de likadana ut) som reproducerats och spridits i enorma upplagor.rorum.jpg

På Österlen finns en särskilt utsatt by där flaggorna med katterna markerar centrum för konstimperiet. Den som vågar sig in i byggnaden riskerar ett smärre epilepsianfall men kan trösta sig med en handmålad sidenslips. På sommaren väller bussresorna in.

Aftonbladet hade på 80-talet 3-D-bilder. Det var en sorts väv av prickar och mönster som om man lät blicken vila i fjärran och höll tidningen på lagom avstånd faktiskt kunde tolkas som någon form av djup. Jag har försökt göra på samma sätt i Gunilla Manns utställningshall men aldrig lyckats hitta detta djup.

Den enda trösten är att det går att köpa korv där – Välkommen till ”Gunilla Pölsemann”

Samtidigt bestämmer politikerna i Lund att konsthallen måste bli populärare. Chefen får i uppdrag att med alla medel locka till sig besökare. Jag fasar inför de utställningar som förväntas dra till sig den avoga Lundapubliken. Alla ni som absolut vill se trevlig konst och förstå vad tavlor föreställer – ni får inte missa Gunilla Mann.

Jag tror det var en av vaktmästarna på Malmö Konsthall (men här kan jag ha fel!) som levererade den bästa repliken till en besökare som beklagade sig över att han inte förstod vad konstverket föreställde.
– Vad föreställer du själv egentligen?

“Akademiker tar skada av aktivering”

ba-akademiker.jpgJag har varit i Danmark. De har ett annat tidningsklimat och förstasidornas rubriker är ofta hårt vinklade. Men erkänn att ovanstående rubrik är kittlande! (Jag tror att artikeln handlar om misslyckade arbetsmarknadspolitiska åtgärder)

En annan höjdare är “Så onda är barnen” som prydde konkurrenten. Ingenting märks av det svenska kravet på nyanser som trots allt fortfarande präglar morgontidningarnas rubriksättning. Här är konkurrensens lagar tydligare än i Sverige där det stora vansinnet än så länge enbart drabbat kvällstidningarna.

Med matjord i blodet

gubbar.jpg

Jag bläddrar i gamla album och vissa bilder är starkt laddade. Någonstans bland dessa fragment finns delar av min identitet. Kanske är det de högtidliga männen med sina hattar i handen som är mitt rätt jag. En trygg tradering av manlighet i lantlig miljö. Är det Bondeförbundets lokalavdelning eller något ännu värre som har möte? De skånska bönderna var inte att lita på. Jag vill nog inte veta…

hostack.jpg

Det kan också vara i arbetsgemenskapen kring de hopsamlade kärvarna som jag har mitt ursprung. Min farmor i rolig hatt (jag tror att jag hittade den på vinden när vi röjde huset) med hund i famn och pigor och barn runt om. Varför har min far konstiga klänningsliknande plagg på alla bilder?

Det kanske är en dålig idé att försöka konstruera en identitet utifrån släkttillhörighet och geografi. Men jag är inte mogen för postmodernitet.